Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘SKL’

globa

Skolans viktigaste aktörer, med regeringen i spetsen skrev i går (10/5) ett inlägg på DN-debatt under rubriken Enighet om fem punkter för att stärka läraryrket. Jag försöker läsa välvilligt och slås av att brödtexten är riktigt bra. Anslaget är positivt och viljan att bygga vidare skolutveckling på bred dialog är sympatiskt. Argumentationen formar sig till en hoppingivande resa mot inläggets konkretiserande crescendo, de fem punkterna. Det visar sig att dessa utgör inläggets svagaste del. De saknar, i allt väsentligt, nytänkande.

Inför en djupnande skolkris verkar de flesta mena att mer av samma är det enda som kan lösa problemet. Författarna till inlägget problematiserar förvisso den slarviga reformering som drabbat skolan de senaste åren men tycks ändå resonera som om inga alternativa sätt att tänka existerar. Jan Björklunds kunskapsskola utgör axiomet och med några smärre justeringar i legitimationsfrågan och det hugskott som fick namnet karriärtjänster bör läraryrket kunna anses stärkt. Jag är av en annan uppfattning och presenterar här fem alternativa punkter för att stärka läraryrket:

vovve

  1. Återupprätta kontraktet mellan skola och samhälle.

De barn som i dag går i skolan växer upp till ett samhälle där det råder svår bostadsbrist och en ungdomsarbetslöshet som pendlar runt 20%. I det offentliga samtalet förmedlas konsekvent bilden av en skola i sönderfall med snabbt fallande kunskapsresultat och att detta beror på dåligt föräldraskap och våra barns ovilja att anstränga sig. Ovan på detta förmedlas en dystopisk bild av ett land i kris som inte har råd med sina barn och unga, trots att vi bor världens rikaste land. Debatten är polariserad och rent värdenihilistiska strömningar tillåts, via alternativmedia och de sociala mediernas mobbar, styra delar av den politiska dagordningen.

Våra barn är inte opåverkade av allt detta. De apokalyptiska framtidsvisioner de möter varje dag under sin uppväxt formar dem till vilka vuxna de kommer att bli. Även barnen noterar hur en accelererande skolsegregation delar upp dem i önskvärda och oönskade. Så måste det inte vara.  Skolan skulle kunna utgöra den positiva sammanhållande framtidsvisionen om förhållandet mellan skola och samhälle präglades av tillit och förväntningar, om varje barn tydligt fick uppfatta budskapet om att de är landets främsta tillgång, vår enda guldreserv.

För att ett sådant samhällskontrakt ska bli trovärdigt måste skolan vara likvärdig och en skolansträngning måste löna sig, predestinera framtiden. Det duger inte att påstå att utbildning leder till jobb om det inte gör det. Även barn genomskådar sådant och känner till marknadsfenomen som jämviktsarbetslöshet och utbildningsinflation. De ser också de horribla anställningsvillkor som, trots stora ansträngningar, drabbar många av de unga som ändå får in en fot på arbetsmarknaden. De ser också hur nepotism och social tillhörighet tillåts erodera meritokratin*, skolans kanske främsta försäljningsargument.

Vad har allt detta med läraryrket att göra? Att småfix inom den rådande krav- och kontrollkulturen inte kommer att förändra så mycket. Skolpolitiken och dess kultur måste omdefinieras från negativ projektionsyta till positiv framtidsinvestering och en bra början är att de maktcentran som formulerat inlägget på DN-debatt börjar fundera på hur ett återupprättat  kontrakt mellan skola och samhälle skulle kunna se ut. En sådan fokusförskjutning kommer omedelbart att spilla över på alla lärares arbetssituation.

 

  1. Skapa dynamiska nationella skolmyndigheter.

Skolinspektionen har sedan 2008 förmedlat och spridit en nedbrytande nidbild av svenskt skolväsende. Statens skolutvecklande uppdrag har helt avvecklats medan Skolverket har överhopats av reformkorrigerande sisyfosarbeten. Inled omedelbart en översyn av skolans nationella myndigheter.

Bortsett från sörjandet för skolans nationella myndighetsutövning bör det skolutvecklande uppdraget sättas i första rummet. Det måste inte betyda att Myndigheten för Skolutveckling återuppstår, men motsvarande stöd och process måste finnas. Skolinspektionens roll måste avgränsas och bör i första hand handla om att laglighetspröva enheters och huvudmäns myndighetsutövning, i fallet friskolor även ekonomi.

Skolverket borde för länge sedan ha getts i uppdrag att skapa nationella system, plattformar, utbildningar och vägledning för den skoladministration som genereras av kvalitetsuppföljning, diarieföring och annan myndighetsutövning (ex. betygsättning). De lokala ”hjuluppfinnande” aktiviteter som i dessa avseenden nu pågår runt om i skolsverige är ett gigantiskt slöseri med tid, pengar, tålamod och kompetens.

Vad har allt detta med läraryrket att göra? Den avprofessionalisering som följt med de senaste årens inriktning på kontroll och detaljstyrning bör ersättas av kollegial samverkan och skolutveckling som genom nationellt sammanhållande (statliga) inslag ges legitimitet och möjliggör systematisk spridning av goda exempel.

 

  1. Arbeta för rättvis lönesättning.

En olycklig kultur har fått sätta sig där facken kan spela ut stat, SKL och huvudmän mot varandra och politiker i slutändan intervenerar i lönesättningsprocessen på ett sätt som snedvrider lönebildningen och ger svårförutsägbara långsiktiga konsekvenser för lönestruktur, lärarnas arbetsmarknad och samhällsekonomin i stort. Höjningen av lärarlönerna måste ske i en ordnad och långsiktigt hållbar process där uppdelningen i godtyckliga vinnare och förlorare inte blir för påfallande. Det är statens, SKL:s och huvudmännens absoluta skyldighet att tala sig samman om dessa saker och sedan möta facken i en ordnad process. Statliga lönefringisar, regionala löneskillnader och former för/alternativ till, den individuella lönesättningen utgör knäckfrågor. Marknaden i sig själv är uppenbart oförmögen att lösa den skada som lönekaoset åsamkar skolsystemet.

kufVad har allt detta med läraryrket att göra? Forskning och beprövad erfarenhet pekar mot att samarbetsfrämjande inslag och en upplevd känsla av relativ rättvisa främjar utvecklingen i lärandemiljöer. Konkurrenshöjande incitament och upplevt godtycke är ofta direkt kontraproduktivt.

 

  1. Återför makten över skolenhetens inre organisation till skolenheten.

Punkt nummer fyra kan i stort sett stå som den gör i artikeln från DN-debatt. Precis som Skollagen anger måste skolenhetens ledning i samverkan svara för dess inre organisation. Denna möjlighet är idag svårt kringskuren. Vissa ramar behövs naturligtvis, så som exempelvis att elevhälsoorganisationen är angiven i Skollagen. Utöver detta bör det dock vara upp till enheterna att organisera sitt ledningsbehov, sin administration och sina resurser för kvalitet och utvecklingsarbete.

Under denna punkt hamnar en diskussion om karriärtjänsterna, som ju på ett tydligt sätt kringskär skolenhetens möjlighet att fritt utforma sin inre organisation (Hur gick det förresten till när utbildningsdepartementets tydliga anvisning om ett rent lönepåslag för visad lärarskicklighet förvandlades till vetenskapligt förankrade skolutvecklingstjänster?). Vad vi kallar karriärtjänster är inte några karriärtjänster eftersom sådana per definition emanerar ur ett identifierat organisationsbehov. Vår bakvända svenska modell är istället att först tillsätta tjänsterna, sedan grubbla över vad de ska användas till. Den är helt enkelt bakvänd, sett till forskning och beprövad erfarenhet.

De pengar staten anslagit till karriärsystemet motsvarar storleksmässigt ungefär vad som skulle ha behövts för att lösa skolans administrativa underskott. Pengarna borde hellre ha öronmärkts för detta med ett uppdrag till landets skolenheter att lösa problemet. Ur detta hade antagligen modeller för reella karriärtjänster (med full organisatorisk utväxling) kunnat uppstå.

Vad har allt detta med läraryrket att göra? Makt, ansvar och inflytande över den egna arbetssituationen skapar en känsla av sammanhang (KASAM). Denna måste i så stor utsträckning som möjligt ligga lokalt och utövas av skolledning, lärare och annan personal i ett samproducerat ledarskap. Detta leder även i förlängningen till att lärare avlastas administration.

 

  1. Åtgärda det fria skolvalet.

Det fria skolvalet utgör en tydlig orsak till att verksamheten för såväl skolenheter som skolhuvudmän blivit allt mer svårplanerad under 2000-talet. Förutom den segregation som uppstår, leder valmöjligheterna till osäkra elev- och ekonomiprognoser. I det större perspektivet ger det negativa effekter på sådant som planering för bemanning, dimensionering och organisatorisk stabilitet. Konkurrenssituationen mellan skolor spär på känslan av osäkerhet och tar fokus samt resurser muggfrån kärnverksamheten. Efter att nu Chile kastat in handduken står Sverige ensamt kvar i världen med denna marknadsanarkistiska skolmodell. Det bör inte få fortgå.

I vissa avseenden utgör det fria skolvalet och friskolorna irreversibla reformer. Det går inte att med ett riksdagsbeslut backa bandet till 1991 utan att skapa svårläkta konflikter. Frågorna är dock av så avgörande strategisk betydelse för nationen Sveriges framtida utveckling att jag förordar en folkomröstning om saken.

Vad har detta med läraryrket att göra? I Sverige finns långt över 200.000 utbildade lärare. Det gör det till ett av landets största yrkesområden. En folkomröstning med skolfokus skulle på ett unikt sätt belysa läraryrkets situation och föra upp de långsiktigt strategiska skolfrågorna på agendan. I den bästa av världar skulle den kunna leda till en faktisk nationell enighet om vad som bör vara vårt skolsystems vägledande grundprinciper.

 

* Tyvärr saknas det ännu forskning på detta område. Mitt påstående är en välgrundad hypotes, snarare än ett bevis. Det är verkligen hög tid att SCB:s rapport 64, 1990 om ”Ungdomars inträde i arbetslivet 1973-85” får en uppföljare som kan kvantifiera senare års förändringar.         

Annonser

Read Full Post »

Stalins Gift

Leif Lewins utredning gällande kommunaliseringen av skolan offentliggjordes för en tid sedan. Lewin drog de slutsatser alla redan visste att han skulle, eller kunde, dra. Därefter utbröt en lika förutsägbar som programenlig pseudodebatt med förväntade fronter och argument. Jag brukar hävda att frågan om skolans huvudmannaskap är kraftigt överskattad. Att diskutera organisation utan att beröra innehåll är teknokratiskt. I kristider älskas förvisso teknokrater, men i längden är dessa det sista skolan behöver.

Jag tänker nu ägna mig åt något så komplicerat som att problematisera föreställningar om vad en statlig skola kan föra med sig. Det betyder inte med nödvändighet att jag på ett principiellt plan förordar kommunal eller fristående huvudman men att jag ifrågasätter de villkor och kriterier som har formerats runt debatten.

Idén om staten som skolans frälsare har något religiöst över sig. Staten ikläds rollen som den magiska gudom som genom besvärjelser och på något mystiskt sätt kommer att ställa allt dåligt till rätta. Som genom ett trolleri antas skolan bli likvärdig, välfinansierad och högpresterande. Någon konkretion av hur detta går till förekommer överhuvudtaget inte. En stark hand griper in och ställer allt till rätta.

Sky LineLärarnas riksförbund har dragit igång en kampanj.Med hjälp av PFM Research har de forskat fram att fyra av fem lärare vill ha staten som huvudman. Detta anser förbundet vara skäl nog. Några ytterligare argument tycks inte behövas. Och det kan man förstå. Ett guds rike mår sällan särskilt väl av konkretion. LR skulle då behöva fundera på bland annat följande:

Hur ska den skatteväxling om 200 miljarder per år som skolan kostar ske från kommun till stat? Med redan beräknade statliga underskott måste statens inkomster ökas med 30-35%. Den statliga skalan skiljer sig från den kommunala genom sin progressivitet. Justeringar och jobbskatteavdrag har under lång tid urholkat den statliga skattebasen och den nödvändiga skatteväxling eller reformering av skattesystemet som följer av statlig skola kommer att, förutom de skattetekniska utmaningarna, att erbjuda politisk dynamit.

Hur ska statens lokala och regionala styrning konstrueras? Jag utgår från att inte ens LR och Jan Björklund tror att rikets alla skolor kan styras från lokaler på Kungsholmen i Stockholm. Något liknande Skolöverstyrelsens länsskolnämnder finns antagligen i åtanke. Den som vill studera en veritabel orgie i byråkratisk formalia, kan gå på upptäcktsfärd i den dokumentation som landets avsomnade länsskolnämnder har lämnat till eftervärlden för beskådan. Systemet försvann under trycket av sin egen tyngd.

Och, detta betyder att en gammal administration ska skrotas samt en ny byggas och tjänstetillsättas. Här blir det intressant. För själva idén bygger ju på att statens stora vishet klarar vad kommuner inte klarar. Var finns rekryteringsbasen till den statliga organisationen? Har staten någonstans ett förråd av kompetenta skoladministratörer som idag sitter sysslolösa? Nej, naturligtvis inte. Den mentala bilden av att en organisations kompetens skulle vara något annat än det man fyller den med är metafysik.

Hur ska även fristående huvudmän förstatligas? Denna fråga lyfts till och från av kritiker, men det är tydligt att ingen vill ta i frågan. Om de fristående huvudmännen blir kvar förändrar ett förstatligande egentligen inte så mycket. Målet gällande likvärdighet kommer att fortsatt hämmas av konkurrenssituationen mellan skolor.

Hur ska det fria skolvalet avskaffas? Samma sak här. Så länge det fria skolvalet, rätt eller fel, existerar, kommer staten att ställas inför exakt samma logistiska dilemma som kommunerna.

Centralen 2När det gäller just likvärdigheten, finns dock en poäng värd att fundera över. Kommunerna satsar uppenbart olika summor på sina skolor. En stat skulle rent hypotetiskt kunna jämna ut dessa skillnader och göra skolan mer likvärdig. Men, för det första, kan vi idag inte se någon avgörande mellankommunal variation gällande resultat och, för det andra, vill vi koppla mellankommunal variation i resultat till ekonomi, då famlar vi i blindo. Här tycks åter andra parametrar än huvudmannafrågan ha stort inflytande.

Eftersom kommunernas skattesatser varierar kan man också rent principiellt fråga sig varför lågskattekommuner ska erbjudas samma förutsättningar som högskattekommuner. Även kommuninvånare gör prioriteringar i fria val.

Så långt kommen hör jag invändningen att det satsas olika (läs, för lite) på barn i behov av särskilt stöd. Jo, det förekommer. Men totalkostnaden för svenskt skolväsende är trots allt jämförelsevis hög, och är det något staten redan idag har full möjlighet att bevaka, så är det just skollagens skrivningar om rätt till särskilt stöd.

Lönerna då? Med gamla tiders tarifflöner fanns det för lärare en förutsägbarhet och möjligen upplevd rättvisa gällande den egna ekonomin. Nu gäller individuell lönesättning och de sifferlösa avtalen breder ut sig. Huruvida centrala förhandlingar förs med stat eller SKL saknar i praktiken betydelse. Statens införande av karriärtjänster har dessutom effektivt blockerat möjligheterna att i avtal åstadkomma generella lyft. Spridning är vad som kommer att gälla.

Arbetstiderna? Tror man för ett ögonblick att USK:ens upphörande har med huvudmannafrågan att göra är minnet kort.

Så det nya är att tala om ”dubbelkommando”. Skolan sägs ha två styrsystem. Jag vill nog tala om tre, och problemet är inte deras antal, utan att de styr åt olika håll. Staten förordar vertikal regelstyrning, kommunerna kör ekonomistyrningens ”just-in-time” och skolenheterna målstyrning enligt läroplanen. Tacka f-n för att det blir problem. Därmed borde debatten inte handla om valet av huvudman utan om vilken styrprincip som egentligen ska gälla för den svenska skolan. Här ställs vi inför ett ideologiskt vägval där allt för få vågar tala ur skäggen.

Den finska skolan, bör den förstatligas? Nej, jag behöver inte åter påpeka att den finska skolan är kommunal. Men dess styrsystem kan omnämnas i singular.

Således, drömmen om en stark statlig hand sjunker samman som en sufflé till vad den egentligen är, just en dröm. Dessutom borde ju LR betänka att deras sakrament och tilltänkte överstepräst, Jan Björklund, är fördriven redan till hösten. Kanske lystrar statens näste allsmäktige till efternamnet Fridolin. Brrr… Den du, Zoran Alagic.

Centralen

*) Uppdatering 2014-02-26: Läser senare det finstilta gällande LR:s undersökning. Svarsfrekvensen ligger på 66%. Det betyder i klartext att hälften av det totala antalet lärare som ingick i underlaget inte har uttryckt sitt stöd för en statlig huvudman. En öppen och tydlig redovisning av ett så stort bortfall höjer trovärdigheten. Tycker jag. 

Read Full Post »

fantomen

I en tidigare bloggtext påstod jag att det är när vi väljer att se bortom enskildheterna i dagens skola som vi får syn på en inkompatibel helhet. Jag påstod att svaret på skolans resultatsmässiga ras är multifaktoriellt att det ligger i skärningspunkten mellan tre dimensioner, skolans ledarskap, dess styrprincip och dess värdegrund. I sammanhanget presenterade jag en teori illustrerad av en triangel, skolans kaosgenerator. Att redogöra för en abstrakt teori i en blogg är lite som att servera grisfötter i gelé på ett barnkalas. Men jag gör det ändå… alltså redogör för teorin.

Teorin utgår från antagandet om existensen av tre separata styrningsfilosofier. Vad gäller de styrningsfilosofier som har dominerat den svenska skolutvecklingen så kan de enligt litteraturen, med avseende på styrningens centrala innehåll, grovt sett indelas i tre typer; den regel/juridiska styrningsmodellen, den ekonomiska (mål-)styrningsmodellen och den informativ/ideologiska styrningen (Se t.ex Lindensjö/Lundgren, 2000 eller Stålhammar, 1991).

teori

Teorin beskriver ett organisatoriskt skoltillstånd som har växt fram som en konsekvens av skolreformer och allmän samhällsutveckling under 1990-talet. Det är emellertid först under den senaste reformcykeln man kan säga att tre separata styrningsfilosofier tydligt har formerats runt tre separata och jämnstarka ledningsnivåer som verkar i förhållande till samma övergripande verksamhetsmål för skolan.

slottlolTriangelns konstituerande hörn är inte bara oförenliga, de kortsluter varandra. I sina möten bildar de en ”giftig brygd” som obevekligen skapar vikande kvalité och sjunkande kunskapsresultat. Och tyvärr, de senaste sju årens skolreformer kommer bara att förstärka dessa tendenser (vilket ju redan har skett 2009-2012). För att resultaten ska vändas måste minst två av triangelns hörn omprövas. I varje lyckat lokalt skolexempel har detta redan skett, men nationellt, vilka hörn som ska bort, det är i hög grad en politisk fråga.

Det inbyggda påståendet i Figur 1 och 2 är att tre lika tydliga som disparata styrningsfilosofier/ ledningsnivåer verkar mot ett gemensamt övergripande mål; att åstadkomma och utveckla kompetens, kunskap samt förmågor (hos eleverna).Figur 1 (medel) påvisar vilken styrningsfilosofi det rör sig om. Figur 2 (ansvar) relaterar denna styrningsfilosofi till en bestämd ledningsnivå i verksamheten. Jag skall kort redogöra för de ingående begreppen:

– Skolans politiska nivå har under senare år kommit att i hög grad personifieras av en enskild politiker, utbildningsminister Jan Björklund. Utbildningsministerns retorik bär tydliga drag av en auktoritär ledarskapsfilosofi. Som ideal framstår en vertikalt ordnad regelstyrning där skolans kvalitet och likvärdighet garanteras av disciplinering. Skolans auktoritet upprätthålls och följs från över- till underordnad i en beslutshierarki. Det går att mångfaldiga exempel på hur utbildningsdepartementet och den 2008 inrättade Skolinspektionen verkar enligt denna styrningsfilosofi. Även Lärarnas Riksförbund kan associeras med denna grundsyn. Den föreslagna teorins påstående bygger på att den auktoritära ledarskapsfilosofin i hegemonisk mening kan sägas bilda utgångspunkt för de senaste årens nationella skolstyrning och -politik.

disney studios– Genom kommunaliseringen har huvudmannanivån gradvis, genom samarbetsorganisationer som SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och Friskolornas Riksförbund, kommit att framstå som en allt mer enhetlig aktör. Min teori påstår att det går att identifiera en gemensam ledningsfilosofi som kan karakteriseras som företagsekonomiskt styrningsprincip, syftande till optimering av verksamheten. Principen som sådan har parallellt med decentraliseringssträvanden genom målstyrning, vandrat över från företagsvärlden till offentligt styrd verksamhet (se t.ex. Liedman, 2011). Trenden får ett tydligare genomslag ju närmare den exekutiva verksamheten man befinner sig och präglar därför i hög utsträckning den kommunala/fristående huvudmannens fokus. Enligt denna styrningsfilosofi upprätthålls kvalitet i skolan genom ett adhocratiskt organiserat och projektinriktat arbetssätt där utvecklings- och förändringsbenägenhet betraktas som normer att sträva efter. Tankesättet är besläktat med företagsvärldens ideal att leverera ”Just-In-Time” (JIT-filosofin).

– Min teori påstår att hävdandet av skolans demokratiska värdegrund och arbetssätt, så som den omskrivs i skolans läroplaner, under de senaste åren allt tydligare blivit ett avgörande fokus främst för skolans förvaltande nivå. Som den förvaltande nivån identifieras skolans verksamhetsnivå, som i sitt hävdande av skolverksamhetens normativa värden i stor utsträckning kan stödja sig mot Skolverket och akademierna. Ledningsfilosofin på denna nivå betonar sådant som långsiktighet, meningsfullhet, självständighet, samarbete, kollegialt lärande mm. Det är en styrningsfilosofi som hävdar professionell autonomi och arbetsro mot ”centralstyrning” och ”ideliga disneyhappyomorganisationer”. Verksamhetsnivån når sitt inflytande genom att vara skolverksamhetens utförare och organisatör. Det är också på denna nivå den ”egentliga” professionella kunskapen finns. Under senare år har man kunnat börja ana konturerna av en nationell organisering, i huvudsak via sociala medier.    

Om teorin stämmer, får vi syn på vad som kan vara ett antagande om en inkompatibel helhet. Det kan betyda att svaret på skolans resultatmässiga ras (Skolverket, 2013) är multifaktoriellt. Det ligger i skärningspunkten mellan tre dimensioner, skolans ledarskap, dess styrprincip och dess värdegrund. Triangelns konstituerande hörn är inte bara svårförenliga i relation till det gemensamma målet, de kan inverka kontraproduktivt på varandra. Där de möts uppstår olika typer av målkonflikter som obevekligen skapar vikande kvalité och sjunkande kunskapsresultat. Om teorin stämmer, kommer de senaste sju årens skolreformer att bidra till att förstärka dessa tendenser. För att påverka resultaten i en ny riktning måste minst två av triangelns hörn bearbetas. I annat fall löper varje lokalt utvecklingsarbete på en nivå risken att motverkas av de andra nivåerna. Vilka av triangelns hörn som ska bearbetas, samt hur, är i hög grad en politisk fråga. Huvudproblemet enligt teorin, är att tre jämnstarka och disparata styrningsfilosofier/ledningsnivåer i nuläget kan antas motverka varandras syften och att det resulterar i sjunkande kvalitet.

En skolorganisation som befrämjar målen, bör konstitueras av ledningsnivåer med harmoniserande styrningsfilosofier. Vilken som bör väljas är en ideologisk fråga, och vår omvärld har redan visat att det finns mer än en väg som kan leda till skolframgång.

disneylol

…to be continued

Read Full Post »

berberis

“…Och jag skall låta berberis och vresros växa upp i öknen jämte korallkornell och snöbär och skall på hedmarken plantera ölandstok tillsammans med begonia och tagetes”(Jesaja 41:19). Måhända var det Jesaja som med sina kreativa växtval lade grunden för alla de generationer av kommunala parkförvaltningar som därefter skulle följa. Med 1900-talets omfattande sekularisering har dessa växter dock hamnat i onåd och deras värde gradvis devalverats för att efter 1970-talets miljonprogramsplanteringar nå en absolut bottennivå. I synnerhet Berberis har mot förra seklets slut intagit en vanhedrande position som den växtlighet vars skönhetsvärde överträffas av en illa asfalterad garageuppfart.

Det utbredda hatet mot dessa växter saknar objektiv grund och bör snarare betraktas som projiceringar mot ett antal företeelser som de förknippas med. Korallkornellens karminröda ved mot ett smaragdgrönt bladverk är i sig ett underverk, men framkallar djupt liggande omedvetna aversioner associerade med en känsla av förlorad livsmening. En glittrande Begonia med porslinslika kronblad i mörkt rosa nyans är en skönhet, men framkallar starka känslor av vanmakt och underläge. Berberis, den kommunala rabattens inkarnerade djävul, bjuder om hösten på färgsprakande crescendon och dignar av bär fyllda med C-vitamin, men framkallar hos betraktaren ett oresonligt raseri, vagt riktat mot en övermakt av planerad ondska och destruktiv intervention mot närsamhällets traditionella värden.

Dessa hatade örter har å andra sidan haft sina tillskyndare och tillbedjande. De har utgjort existensens själva grundval för de kommunala parkförvaltningarna, men även omfamnats av en och annan villaägare med bristande omdöme och i avsaknad av självbevarelsedrift. Det påstås att kommunala tjänstemän har ingått hemliga ordnar för att tillbedja de kommunala rabatternas heliga sakrament. Där har målats tecken med berberis gula växtsaft och tagits blodröd nattvard gjord på berberisbär. På motsvarande sätt anklagar berberishatare denna buske för att vara svartrostens hemvist. Under rituella former har man hackat och malt dessa växter till flis och tillverkat dåligt toalettpapper som skeppats till Nordkorea och Libyen.

Ur dessa grundläggande motsättningar uppstår under 1900-talet en intressant konfliktlinje. På ena sidan står staten, centralmakten och dess grundläggande intresse av att undanröja destabiliserande företeelser i rikets provinser. På andra sidan står kommunerna, lokalmakten med dess starka hävdelsebehov av självstyre och subsidiaritetsprincip. Staten, som förfogar över den lagstiftande makten, utdelar det avgörande slaget i maj 1976 genom utfärdandet av Berberislagen (SFS nr 1976:451). Enligt denna lags 2 § heter det att, För område där berberis förekommer i större utsträckning får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, jordbruksverket fastställa plan för bekämpning av berberis”. Vidare i 4 § att, ”Levande exemplar av berberis får ej saluhållas, överlåtas eller planteras”. De skarpa formuleringarna i 7-9 § undanröjer varje tvivel om att staten en gång för alla bestämt sig för att ta i med hårdhandskarna och betvinga kommunala upprorsmakare,

7 § För kontroll av lagens efterlevnad skall den bekämpningsskyldige lämna länsstyrelsen tillträde till område där länsstyrelsen bedömer att berberis kan finnas. Lag (1990:1491).

8 § Polismyndighet skall på begäran av länsstyrelsen lämna handräckning när det behövs för kontroll av lagens efterlevnad eller för verkställighet av beslut enligt 6 §. Lag (1990:1491).

9 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som har meddelats i  bekämpningsplan enligt 2 § första stycket eller mot förbud enligt 4 § dömes till böter.

Jesajas växter har därmed gradvis försvunnit ur kommunala planteringar för att vid millennieskiftet vara så gott som bortglömda.

I det ovanstående har jag överdrivit vissa detaljer. Möjligen har jag heller inte använt den mest ortodoxa översättningen av Jesaia. Det intressanta är emellertid den klassresa som dessa växter har påbörjat under senare år. När berberis, korallkornell, ölandstok och vresros åter börjar fylla våra villaträdgårdar, bär de vittne om mänsklig historielöshet och våra korta tidsperspektiv.

En av mina vänner ville visa sin pimpade trädgård. Redan vid infarten möttes vi av blekgul ölandstok. Paradlanden mot entrén hade fyllts av rosa begoniaplantor i snörräta rader med en meters lucka och vresros som fond. Längs husväggen bildade korallkornellerna fond till små nysatta tujor inramade av tagetes. Den största sensationen var dock en gigantisk berberishäck som utgjorde insynsskydd till husets pool. Denne vän är adjunkt och inbiten anti-SKL-aktivist. Mina noteringar kan inte kallas vetenskapliga, men tyder ändå på att denna kategori medborgare trotsar all vedertagen logik genom att gå i bräschen för dessa grödors revansch. Aktionsgruppen för kunskap i skolan påstås till och med diskutera att låta berberisbusken pryda sina sköldar.

Hos våra kommunala parkförvaltningar går man åt motsatt håll, dyker allt djupare i biodynamikens hemligheter, odlar skägg, följer månkalendern och dansar nakna i dess bleka sken.

Read Full Post »

Försvararna av en misslyckad skolpolitik är nu tydligt på reträtt. När man upprepar en lögn tillräckligt ofta, blir den en sanning, för en tid, tills motsatsen är bevisad. Vilken den blivit på punkt efter punkt. Den sista utposten stavas SKL. Det uttalas med hårda konsonanter, långt fram i munnen, darr på stämman, indignation, salivstänk. SKL, huvudmannen från helvetet. Fram med korset och vitlöken!

För den i närhistoria händelsevis bevandrade är den oförsonliga bitterhet som projiceras på SKL inte helt ogrundad. En S-märkt skol och statsminister vid namn Göran Persson hade den dåliga smaken att i början av 90-talet genomföra omfattande besparingar på skolväsendet. Ett led i realiseringen av detta sparprogram var att kommunalisera lärarna.

Den något mer nyktre inser samtidigt huvudmannaskapets begränsade betydelse i sammanhanget. Sverige genomled sin värsta kris i efterkrigstid och lien gick inte bara över skolväsendet. En stor del av vår offentligt finansierade välfärd avlövades.

Den helt nyktre inser dessutom att SKL inte är någon ondsint sammansvuren hemlig sekt med målet att krympa och förgifta Sveriges lärarkår. Förkortningen betyder Sveriges Kommuner och Landsting. Det är en demokratiskt sammanslutning som mellan kongresserna styrs av en politiskt vald styrelse.

SKL fattar för all del ett och annat inte helt genomtänkt beslut. SKL kan också ibland verka tungrodd och byråkratisk. Vem kan inte det? Det finns åtskilligt som stämmer in på en sådan beskrivning. Invandrare, till exempel. Svenskar med för den delen.  De pejorativ gällande SKL som haglar från den sista utposten är beklämmande i sin totala brist på kontextuell bäring. Minns Zaremba i dn,

En myndighetsperson sitter på tåget mellan Karlskrona och Växjö och talar högt i telefon om kriminella handlingar som en underordnad skulle ha begått. Skildringen är så rik på personuppgifter att passagerare kan identifiera både talaren och vem hon pratar om. Vad tror ni händer? Avsked på grått papper? Åtal för brott mot tystnadsplikt? Ja, ganska säkert, om myndigheten varit statlig. Men den var kommunal.

Det är bara ett år sedan. En okritisk publik svalde ännu vilket tendentiöst trams som helst om det kunde bevisa huvudmannens uselhet. Men troligen skulle inte ens den i Zarembas text beskrivne eminensen från Landskronas skolförvaltning kunna ställa till den osannolika röra som pappa staten nu åstadkommit på lärarlegitimationernas område. Får någon enda ens lukta något grått papper?

Jag har ovan påstått att huvudmannens betydelse starkt har överdrivits i debatten. Staten är ingen frälsare. Vilket skulle bevisas. För den nyktre, tillika minnesgode, följer här ett stycke njutbar text från den tiden då frälsaren staten var motpart till Lärarnas Riksförbund. LR betygar sin kärlek på ett fullständigt oefterhärmligt sätt. Läs och njut.

Statens beteende är fullkomligt exempellöst på svensk arbetsmarknad…Lärarnas förtroende för staten som arbetsgivare har tidigare i många sammanhang genom egenartade besparingsförslag och genomförda besparingar varit starkt undergrävt. Det kommer efter denna handling att nå ett bottenläge… Det är möjligt att arbetsgivaren genom sitt agerande nu tror sig göra vissa kortsiktiga vinster. På lång sikt innebär agerandet emellertid att LR och SACO/SR-S måste överväga sin attityd och sitt uppträdande mot arbetsgivaren. Om man från arbetsgivarhåll inte är beredd att rätta sig efter den hederskodex som hittills varit gällande på svensk arbetsmarknad, och som inneburit att man inte tagit till stridsåtgärder när det gäller en konflikt på en helt annan arbetsmarknadssektor, har vi sannerligen ingen anledning att lägga fingrarna emellan i fortsättningen. Ett gammalt ordspråk säger att den som sår vind får skörda storm. Det kommer arbetsgivaren att få erfara.

(Ur Skolvärlden nr.14 1986)

Det var bättre förr?

 

Read Full Post »