Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skolan’

I skolans värld är få saker så symbolmässigt omhuldade som läsning, och återigen har läsning blivit det nya. Spinnets vågor går höga bland skolfolk på sociala medier. Att läsa mycket och djupt är entydigt bra.

Våra elever skall helst ha plöjt 40.000 bokstäver, eller var det böcker, innan de fyller arton, och de bör åtminstone behärska 50.000 synonymer, eller var det tidsadverbial, om de skall klara vuxenlivets blanketter från försäkringskassan. Exakt vad eleverna läser, är av underordnad betydelse. Gärna skönlitteratur, åtminstone om det gäller pojkar från arbetarklassen. Få, om några saker, smäller högre i en lärargärning än att få en bakvänd keps att öppna Fogelströms Mina drömmars stad och bli sittande med näsan mellan sidorna. Men Jules Vernes fungerar också, egentligen bättre eftersom läsningen av samtliga hans odödliga volymer, från Voyage en Angleterre et en Écosse 1859 till Les Naufragés du « Jonathan » 1909, tar exakt 300 timmar i anspråk. 300 timmar är vad politiker har berövat svenskämnet genom en minskning från 1800 timmar till 1500. Har man inte Jules Vernes går det lika bra med Camilla Läckberg. Rent av en sönderbläddrad hyllrad med Nick Carter är bättre än ”dessa förbannade iPads” (arg smiley).

Det slås fast att läsförmågan hos skolbarn har sjunkit genom åren. Följer man 25 år av undersökningar så ser man att den bristande ”funktionella läsförståelsen” hos femtonåringar har ökat från nästan en tredjedel av underlaget till, nästan en tredjedel. Det kan tyckas att detta motsvarar ingen ökning alls, men då har man inte adderat sådant som folks magkänslor och anekdotiska bevis. Många känner någon som har hört lärare vid akademin intyga att studenterna blir allt dummare. Även Ann Heberlein. En aktuell undersökning kastar ljus över vad som hänt. Den har följt högskoleprovens test av ordförståelse och kan konstatera att resultaten sjunker. Dock, visar det sig, så drabbar minskningen selektivt. Den drabbar ord av inhemsk och germansk språkstam, medan den latinska förefaller intakt. Vi blir bättre på engelska. Nu blev det komplicerat.

Det finns ett grundläggande missgrepp i diskussionen om läsning, nämligen tron på att språk och ordförråd utvecklas genom läsning. Egentligen är det tvärtom, att läsningen utvecklas genom ordförråd och språk. Ordförrådet hos barn utvecklas explosionsartat långt innan de kan läsa. De kan redan prata flytande språk då de börjar avkoda alfabetets krumelurer och ljudningar. Ett barn i sexårsåldern säger inte sådant som mor ror eller far är rar. De bygger redan välkomponerade meningar med en godtagbar grammatisk nivå. Här kan det vara läge för ett avslöjande, nämligen att språket inte är något immanent naturfenomen. Det är en social uppfinning, skapad av människor för några tusentals år sedan, utbyggd, påbättrad och anpassad sedan dess. Språket förändras ständigt. Nya ord föds, gamla glöms bort. Språket är levande materia och som sådan vanskligt att jämförande undersöka longitudinellt. Språket kan omöjligt vara objektivt. Det enda vi kan veta säkert är att vi bara behöver söka oss 250 år bakåt i tiden för att hamna i en värld där knappt en käft kunde läsa (Vissa framhärdar i att skolan var bättre då, att lärarna fick vara lärare, men det är nonsens). Bokstäverna och de ordsymboler de kan sammanfogas till är evolutionärt, av sent datum. Människors prat, språket, fanns långt innan alfabetet. Kanske är det därför barn pratar flytande språk, långt innan de läser flytande text? Vilket för oss in på kommunikation.

Språkets ändamål är kommunikation. Ingen pratar ut i tomma luften. I skolan finns ämnet svenska. Dess mål är kommunikation. Att besvara detta konstaterande med en gråtskrattsmiley är bara dumt, för det är sant. Ord uttalas för att höras, böcker skrivs för att läsas. Våra barn möter svenskämnet vid sex års ålder och har då redan omfattande förkunskaper. De kan prata flytande språk och har redan stora erfarenheter av kommunikation. Gruppen är mycket kompetent, men inomvariationen likväl väldigt stor, en utmaning för varje lärare. Några läser obehindrat text redan när de kommer till skolan, andra stavar sig ännu vid tio års ålder genom meningar, ord för ord. Den senare gruppen sägs alltså växa (magkänslan). Det är här Lev Vygotskij kommer in. Av konservativa, så kallade katederförespråkare, avfärdas han som ovetenskaplig socialist. Det hindrar honom dock inte från att i allt väsentligt ha rätt. Hans centrala idé, om att det lärande barnet utvecklas optimalt i sin ”proximala utvecklingszon”, är empiriskt påvisbar. Och för att barnet över huvud taget ska kunna befinna sig i den proximala utvecklingszonen, måste de utmaningar barnet antar, i någon mening vara inifrånstyrda. Det måste finnas incitament. Barnet måste vara subjekt i sitt eget lärande. Som lärare märker man antagligen av den starka korrelationen mellan ingångsvärdet – rikt språk, och outputen – läsfärdighet. Sen läsinlärning korrelerar i hög grad med fattigt språk. Här finns en liten hake i devisen ”läs för dina barn”. Om godnattsagoläsandet blir kompensatoriskt, en ersättning för det vardagens kommunikativa samspel som inte längre ryms i våra självupptagna vuxenvärldar, då sker ingen nämnvärd språkutveckling, eller läsutveckling. Att läsa för sina barn är silver, att tala med sina barn är guld. Samma grundsats gäller i skolan; att föreläsa är silver, att resonera är guld. Synd då att svensk skola är sämst i Europa på filosofi.

Jag föreslog redan i förarbetena till Lpo-94, att filosofi borde bli ett skolämne även för barn. Idén förpassades till papperskorgen av regeringen Bildt och har blivit liggande där sedan dess. I Finland är ämnet obligatoriskt på gymnasiet, i Norge har det införts även på grundskolan. Filosofin, med sina existentiella perspektiv, inbjuder till svåra samtal och ställer krav på såväl retorik som problemlösning och kritiskt tänkande. Den är höggradigt språkutvecklande, därmed också ett fönster mot läsförståelsen. Filosofi borde bli ett skolämne även för barn.

Annonser

Read Full Post »

20141008_093804

Den gångna helgen har man i Sydsvenskan kunnat ta del av ytterligare en problematisk klassrumsinteriör där stök, hot och våld har resulterat i en anmälan till polis och Skolinspektionen. Denna gång är det en skola i Staffanstorp som har problem. Enligt Sydsvenskans uppgifter har en elev under pågående lektion hotat en annan elev till livet. Ett antal klasskamrater styrker denna version medan närvarande lärare uppger att det inte stämmer. Den hotade eleven har redan följande dag, av skolan, försetts med en personlig assistent. Anmälan är insänd av den hotade elevens föräldrar som inte alls är nöjda med skolans insatser.  Är denna skolbagatell verkligen något att ägna en bloggtext åt? Ja, som ett illustrativt exempel. 

Det kan naturligtvis diskuteras hur mycket av den verkliga händelsens detaljer artikeln i Sydsvenskan har lyckats återge. Min mångåriga rektorserfarenhet säger mig att tidningsartikeln, antagligen även själva anmälningarna, återger ganska lite av det verkliga nöffskeendets dynamik och komplexitet. Vi kan nog sluta oss till att klassen varit stökig, därför också otrygg. Sannolikt har det pågått maktkamp och positionering bland eleverna. Troligen har det ur detta även uppstått tendenser till mobbing. Den aktuella, anmälda situationen, har säkert föregåtts av åtskilliga andra skärmytslingar som lika gärna de, hade kunnat resultera i ett antal anmälningar.

Traditionellt sett, brukar en situation liknande den som Sydsvenskan beskriver, sorteras upp i offer och förövare. Enligt denna logik finns en elev (förövare) som hotar annan elev (offer) till livet, punkt. Enligt den logiken är problemet lätt att lösa. En populär åsikt är att offret skyddas genom att man stänger av, alternativt flyttar på förrövar-en/-na. I stort sett sorterar även skolans styrdokument upp elevmotsättningar och ordningsproblem på detta sätt. Media kan därför också, gång efter annan, fyllas med indignationsdrypande artiklar om hur lite skolan förmår göra utifrån denna ”solklara” logik. Som jag redan antytt, har jag upplevt verklighetens skeenden som betydligt mer komplexa. Att enkelt spalta upp problemet i offer och förövare låter sig sällan göras. En plausibel uppspaltning av problemen i föreliggande ”case” skulle kunna se ut som följer:

  • Klassen är stökig och saknar arbetsro. Detta kan i sig utgöra ett problem när hot och mobbing skall utredas. Om incidenterna är dagliga, överhopas rektor och lärare av information och utredningsarbete, som det dessutom kan vara svårt att urskilja något särskilt mönster i. Offer och förövarrollerna skiftar från dag till annan och enskilda individer är i olika utsträckning bägge delar. Å andra sidan är ordning och arbetsro ingen garanti för att hot, våld och mobbing inte förekommer. I den ”hårt commentshållna” klassrumsmiljön är den sociala kontrollen ibland mer utstuderad. Mordhoten uttalas bortom vuxnas insyn och eftersom det i dessa miljöer finns en outtalad förväntan gällande anpassning, stiger mörkertalen. Satygen utförs i smyg.
  • Individer med egen social problematik är, inte så konstigt, överrepresenterade bland både offer och förövare. Inte sällan föreligger ovanpå detta psykisk problematik, numera ofta manifesterad genom en neuropsykiatrisk diagnos. När så är fallet, existerar egentligen endast offerroller i hot- och/eller mobbingsituationen. Istället för att utdela sanktioner, är rektor och huvudman hänvisade till att utreda inlärningssvårigheter och verkställa individuella anpassningar i den undervisning som bedrivs. Förövarna existerar i scenariot bara s.a.s. på systemnivå.
  • Föräldrar håller, på ont och gott, sin egen avkomma närmast barmen. En inspektions- och anmälarkultur som, inom svensk skola byggts upp sedan 2008, uppmuntrar rättshaverister. För rektor och huvudman kan totalt faktaresistenta föräldrar utgöra ett näst intill oöverstigligt vardagshinder. Detta påstår jag, utgör ett stort problem för, och en tung belastning på, vårt skolsystem. Det leder också till en ”uppskruvad” anmälarkultur, där sunt månande föräldrar får svårare att göra sig hörda på ett rättssäkert sätt.
  • Anmälningsförfarandet inom skolan riktas i de flesta fall mot huvudmannen. Skolans huvudmän avskyr som regel negativ uppmärksamhet. De agerar därför ofta defensivt enligt en strategi som går ut på att så långt som möjligt hålla ryggen fri. Detta är sällan det samma som att, så effektivt som möjligt, utreda och åtgärda ett lokalt missförhållande. Ett aktuellt exempel, i efterdyningarna av en våldtäkt på en skola i Lund, illustrerar väl förhållandet.

Jag kan för egen del inte se några enkla lösningar på de problem jag har spaltat upp ovan. Mer än något annat, speglar våra skolkulturer de värderingar som frodas i samhället. Så länge hot, hat, kreativa lögner, och mobbing tillåts prägla vår offentlighet, kommer det även att prägla våra skolmiljöer. Några tumregler dock:

  • grodaIncidenter på skolor följer sällan någon enkel manual. Det handlar sällan om ”onda” som skall straffas, eller ”goda” som skall skyddas. Det handlar oftast om trygghet som skall skapas, trygga relationer och tryggt bemötande. Skolans ledarskap har i detta ett stort ansvar för att utgöra ”goda exempel”.
  • Skolans lagrum är till för att användas. Jag hävdar bestämt att exempelvis ”elevavstängning” bör användas där den anses tillämpbar (vad lokaltidningen anser om saken är ovidkommande). Ansvaret för en elev upphör dock inte vid en avstängning, snarare bör den ses som ett medel i arbetet för en normaliserad studiesituation.
  • En skola är många vuxna och massor av kompetens. Samarbete och gemensamma förhållningssätt är nyckeln för att kunna utnyttja denna potential.
  • Ta läroplanernas värdegrund på allvar. Denna är inget att ironisera över, utan en grundpelare i ett demokratiskt samhälles utbildningssystem. Elevernas inlärningsmiljö och vad de i slutändan lyckas lära sig, är kommunicerande kärl.

 

Read Full Post »

lararen1

Jag har i ett tidigare sammanhang kritiserat Jonas Linderoths idé om att svenska skolans kunskapsras skulle ha sin grund i en kunskapsteori från 1990-talet. En kortare version av texten finns publicerad i Pedagogiska magasinet. Då hade jag inte läst hans bok ”Lärarens återkomst”. Det har jag gjort nu, så här följer en recension.

Två passager dröjer sig kvar efter att jag har läst Jonas Linderoths omtalade bok ”Lärarens återkomst”. Den ena är bokens kapitel om digitaliseringen (sid. 117-138). Här argumenterar Linderoth för att det digitala samhället borde utmana skolans vad, snarare än skolans hur. Det är lätt att instämma och jag får många minnen av hur jag under 25 år av teknikimplementring i skolan har mött allt från ouppackade Smartboards i vaktmästarförråd till kontraproduktiva distraktionsresurser i form av felnyttjade elevdatorer. All denna valhänta implementering har stått i bjärt kontrast till den tröstlösa kamp vi som medialärare fick utkämpa under sent 90-tal för att våra ämnen skulle få de resurser och fortbildningsbehov som var nödvändiga och brådskande i den hastiga övergången från analog till digital produktion (utan AV-centralen hade det aldrig gått). I kapitlet om digitaliseringen befinner sig Linderoth på sin professionella hemmaplan.

Det andra är ett intressant lärarminne (sid.98). Linderoth minns sin historielärare som förstod att sätta historiska fakta i sina sammanhang på ett sätt som ledde till en förståelse av hur olika samverkande faktorer kunde leda till vissa historiska utfall. Han exemplifierar med hur läraren vid en examination vill att eleverna skall reflektera över hur andra världskriget hade kunnat undvikas om Keynes finanspolitiska verktyg hade varit tillgängliga redan 1929. Jag minns faktiskt samma frågeställning från min egen gymnasietid. Den gången var det dock vi elever som argumenterade, i strid med vår lärares uppfattning, för att omfördelning och konjunkturpolitik enligt keynesiansk modell kunde ha satt stopp för nazismens framfart i Europa. Jag minns att läraren fnös och avfärdade våra resonemang som kontrafaktisk metafysik. Jag skall återvända till lararen2denna episod men vill först inflika att, bortsett från på sidan 98, är just den instruerande, berättande och visande läraren egendomligt frånvarande i Linderoths framställning. Istället bränner Linderoth nästan allt sitt krut genom att prickskjuta mot konstruktivismen, i boken benämnd KIP. Detta gör han ur alla tänkbara och otänkbara perspektiv. Genom sin tesdrivande och i långa stycken anekdotiska framställning är boken genretypisk för den kritiska neokonservatism som blivit populär på 00-talet. Till viss gräns kan genren roa mig. Jag hade dock hellre läst en bok som utvecklade de perspektiv och frågeställningar som öppnar sig i kapitlet om digitalisering och på sidan 98. Vilken konst behärskar egentligen de lärare som legerar sina klassrum med lärande och obesvärat gör sina ämnen till centrum för elevernas uppmärksamhet? Hur samspelar deras förmågor med en omvärld stadd i snabb förändring? Vilka är deras strategier när teknikutvecklingen når ända in i klassrummet? Ett genomarbetat perspektiv på dessa frågor hade gott och väl utgjort underlag för en framåtsyftande bok om den spännande lärarprofessionen.

För att återvända till mina och Linderoths högst disparata upplevelser av Keynes teorier så säger dessa något om bokens huvudproblem, nämligen att dess bärande tes helt enkelt är en aning porös. Att ”den som vet, berättar för den som inte vet”, är inte axiomatiskt en oöverträffad metod vid inlärning. Det förutsätter dels en kunskapssyn som i alla delar anammar objektivism och reproducerbarhet, dels att tesen måste omgärdas av ett stort antal specificerande villkor för att alls kunna hävdas. Linderoth ägnar också viss möda åt detta, men rundar i allt väsentligt de teoretiska problem som uppstår genom att hänvisa till självupplevda anekdoter, påstådda axiom eller genom att relatera sin tes till en skolbildning inom amerikansk perceptionspsykologi. Jag skall kort beröra vart och ett av dessa tre beviskluster.

lararen3Professor Linderoth skriver att han själv har två års lärarerfarenhet. Det ena året tillbringar han på en traditionell skola där han trivs bra. Det andra året genomlider han på en konstruktivistisk skola, vilken han beskriver som varandes ett helvete. Efter dessa erfarenheter påbörjar Linderoth sina doktorsstudier, inkorporerar (lik förbannat) en konstruktivistisk världsbild och hånar den traditionella skolan i sina föreläsningar. Denna motsägelsefulla bakgrundsteckning lämnar oss med ett stort antal frågetecken kring vad vi egentligen läser. Vad var det som hände? Det får vi inte veta, men den ”pikanta aningslösheten” återkommer i flera av Linderoths anekdoter, vilket gör att de kan upplevas konstruerade och tillrättalagda mest för att styrka egna teser.

Linderoth framställer som sagt metoden ”att den som vet berättar för den som inte vet” som ett axiom, en oomtvistad historisk artefakt. Det är den knappast på det sättet Linderoth vill påskina. Vi behöver bara gå tillbaka till tiden för folkskolans tillblivelse 1842 för att landa i ett helt annat sociotekniskt landskap än det vi har vuxit upp med. Datorer, TV, radio eller telefoner fanns inte. Böcker, papper eller pennor förekom mycket sparsamt. Fortskaffningsmedlet var i bästa fall en hästkärra, kyrkan regerade och varken demokratin, ungdomskulturen eller ”du-reformen” var existerande begrepp. Backar vi ytterligare hundra år i tiden kunde folkflertalet varken läsa eller skriva. Mot en sådan historisk kontext blir den retoriska frågan om varför metoden ”att den som vet…”, har överlevt genom århundradena delvis självbesvarande. Trots detta uppenbara faktum tycks dock inte ens äldre tiders formaliserade utbildningsväsende ha lutat sig entydigt mot Linderoths universalmetod, helt enkelt därför att man då som nu har anpassat lärandets metoder till de syften och specifika situationer de varit tänkta för. Tron på ”bestraffning” som inlärningsmetod har även den varit stark i ett historiskt perspektiv, helt oavsett om vi som Linderoth skriver att vi bör göra, förtiger detta faktum.

Sista tredjedelen av sin bok ägnar Linderoth åt en amerikansk skolbildning inom perceptionspsykologi, av någon anledning benämnd ”ekologisk psykologi”. Denna skola kan antagligen säga intressanta saker om hur inlärning och vårt informationsbegrepp relaterar till varseblivning och mänsklig slutledningsförmåga. I Linderoths framställning framstår dock den ekologiska psykologin som trivialiserande och motsägelsefull. Det kan bero på att den i boken har designats för det specifika syftet att motbevisa konstruktivismen. Exempelvis framstår det i Linderoths återgivning som att den ekologiska psykologin inte skiljer mellan ”namnet” och ”det benämnda”. Epistemologiskt är denna skillnad himmelsvid. När Linderoth problematiserar det konstruktivistiskt anstrukna uttrycket ”verktyg för lärandet” exemplifierar han med hur begrepp som ”koboltblå” knappast kan vara några verktyg eftersom de inte, likt hammaren, har ett objekt, i hammarens fall spiken. Denna metafor bygger på att man inte gör skillnad mellan å ena sidan begreppet ”koboltblå”, å andra sidan det immanenta naturfenomen som vi har ingått en överenskommelse om att benämna ”koboltblå”. I överförd kunskapsteoretisk bemärkelse är förstås objektet till begreppet ”koboltblå”, det immanenta naturfenomen som begreppet refererar till.

Således väjer Linderoth inte för att använda ”teoretiska skohorn” och ”intellektuell pincett” då konstruktivismen skall avlägsnas ur hans teoretiska referensram. Han skriver, Om man lararen5accepterar tanken.. att lärande handlar om att reglera sin perception och sitt agerande i relation till en miljös betingelser, blir utformningen av en människas omedelbara omgivning central för vad denna människa behöver och har möjlighet att lära sig. Denna slutsats kan tyckas hård. Den är inte förenlig med konstruktivismens antagande att människan har en naturlig motivation att lära sig nya saker utan implicerar en syn på lärande som något nödvändigt. Förutom att själva premissen täcker endast en del av begreppet ”lärande”, behöver ”naturlig motivation” och ”något nödvändigt” inte utesluta varandra annat än som inskrivna i vissa moralfilosofiska diskurser. Snarare bör ”naturlig motivation” för ”något nödvändigt” kunna skänka stora konkurrensfördelar åt en individ eller art. Mänskliga tillstånd som ”apati” och ”ointresse” kännetecknas inte främst av brist på ”något nödvändigt” eller ens brist på kunskap om hur ”affordanser i det perceptuella fältet” kan utnyttjas. De kännetecknas däremot av brist på motivation.

Vidare, när Linderoth vill jämföra ”lärande” med ”evolution”, tycks det vara den Lamarckistiska, snarare än den Darwinistiska synen på evolution han åsyftar. Lamarckismens grundidé, evolution genom arv av förvärvade förmågor, har bland paleontologer och naturhistoriker i stort sett övergivits till förmån för Darwins förklaring, evolution genom miljöanpassat urval. I en darwinistisk förklaringsmodell utgör ”lärande” och ”evolution” olika storheter. Linderoth skriver, När vi tänker på evolution föreställer vi oss hur organismer genomgår biologiska processer som leder till nya arter- ”nya maskiner”. Lärande uppfattas dock oftast som en process som ger den gamla maskinen nya delar att använda. Evolution enligt Darwin har dock mycket lite att göra med biologiska processer hos organismen. Den är till stora delar ett resultat av vilka individer som parar sig med varandra och äger rum ”mellan” generationer, snarare än ”inom” individer. Den Lamarckistiska synen på evolution gör det grundläggande animistiska misstaget att i ”det naturliga urvalet” implicera en intention och rörelseriktning, från exempelvis ”det enkla” till ”det komplexa”. Utifrån detta misstag har det även postulerats idéer om att individer och arter kan rangordnas med hänvisning till något slags evolutionärt värde eller resultat. Därav följer även föreställningen om att lärande skulle utgöra någon form av evolutionär process, vilket inte är fallet. Evolution och lärande hör till skilda logiska domäner och Linderoths kunskapsteori, där ”hitta ut ur tunnebanan” förs till samma logiska lärandeklassificering som ”delta i det offentliga samtalet” blir i längden väldigt endimensionell.

För att sammanfatta, erbjuder boken ”Lärarens återkomst” mer ideologiskt, än vetenskapligt tuggmotstånd. Att som Linderoth gör på ett ställe, jämföra lärarens arbete med standup-komikerns, ger en illustration till den typ av tesdrivande metaforer boken bygger på. Dessa komiker, säger han, betalar folk till och med entréavgift till, i syfte att få avnjuta ”förmedlingspedagogik”. Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt en grupp lokala standup-komiker underhålla ett antal fasta publikgrupper 5-6 timmar om dagen, fem dagar i veckan under 35 veckor per år. Ingen ser väl för sitt inre konturerna av en oöverträffad form för skola eller lararen4lärande? Sättet att resonera är typiskt för den genre jag kallar kritisk neokonservatism. Tydligt ledarskap, underordning och anpassning framställs som en patenterad koncensuslösning på varje tänkbart samhällsproblem medan de vidare implikationer som kan finnas i tangentens riktning på dessa lösningar förbigås med tystnad. I stället lägger denna genre nästan all sin energi på att kritisera idéer hos en föreställd, ofta konspirerande, maktelit med humanistiska, auktorianismskeptiska och/eller inkluderande värden som sin enda gemensamma nämnare. ”Tvånget till frihet” löd en gång den gamla Hasselarörelsens devis och är egentligen också det nav kring vilket Linderoths bok rör sig. Att underordning och anpassning leder till emancipation utgör bokens själva credo. Vi måste tala om…hur undervisning gick till ”på den tiden då man inte visste bättre”, utropar Linderoth i bokens sista kapitel och vill att vi skall tiga om ”Caligula” och ”Blir du lönsam lille vän?”. Hans kritik vänds istället systematiskt mot personer och företeelser som förespråkar sådant som barnrätt, elevdemokrati, betygsmotstånd eller ”värre”, vilka han valt att insortera under samlingsbegreppet ”konstruktivism”. I sitt nitiska korståg mot konstruktivismen väjer professorn inte ens från att tillskriva entusiastiska fritidsbloggare från en ideell förening, skolsystemsförstörande potential. Konstruktivismen framstår därför i den Linderothska dramaturgin mer som en projektionsyta än som ett sammanhållet teoretiskt begrepp, medan handlingens tänkta protagonist, den instruerande, berättande och visande läraren, tyvärr mest framstår som en mytomspunnen artefakt. Varför undervisning och elevaktivitet skall bilda pedagogiska motsatspar förblir likväl bokens oförklarade mysterium.

Även om min syn på lärande skiljer sig radikalt från professor Linderoths, och även om jag här har varit väldigt kritisk mot hans bok ”Lärarens återkomst”, så är vi i ett viktigt avseende helt överens. Lärarprofessionen är skolans viktigaste resurs.

Read Full Post »

montan3

Idéer om konstruktivism och elevaktivt lärande anses ha förstört den svenska skolan. Några vill spåra dess rötter till 1990-talets skolreformer, andra vill sträcka sig så långt som till 1960-talet. Jag föreslår 1580-talet. Nedan följer ett längre citat ur  Essayer av Michel de Montaigne.

”Ständigt skriker man olika saker i våra öron som om man hällde vatten i en tratt, och det enda vi förväntas göra är att upprepa vad man säger till oss. Jag skulle önska att läraren ändrade på detta och att han redan från början lät eleven få pröva sig fram efter sin själs förutsättningar; lät honom smaka tingen, utvälja dem och urskilja dem av egen kraft; ibland bana väg för honom, ibland låta honom bana den själv. Jag vill inte att läraren ensam skall tänka och tala, jag vill att han skall lyssna på eleven när det är hans tur att tala. Sokrates och efter honom Arkesilaos lät sina lärjungar tala först, sedan talade de själva till dem. Auktoriteten hos dem som undervisar hindrar ofta dem som vill lära sig (Cicero).

Det är bra att låta eleven trava framför sig, så kan man studera gångarten och avgöra hur långt man måste sänka sig för att anpassa sig till hans krafter. Försummar vi det förhållandet förstör vi alltihop; förmågan att välja rätta avståndet och välavvägt hålla det är den av de svåraste uppgifter jag vet. Det är ett tecken på en hög och stark ande om man kan sänka sig till en gosses steg och leda dem. Jag går mycket säkrare och stadigare uppför än nedför.

montan1Om man gör som det är brukligt hos oss och försöker undervisa många olika begåvningar av olika omfång och art med en och samma undervisning och metod, så är det inte konstigt om det på sin höjd blir två tre stycken i en hel barnaskock som får någon riktig behållning av undervisningen

Läraren skall inte bara kräva redovisning av undervisningens ord utan av dess innebörd och substans. Han skall avgöra vilken nytta eleven har haft av undervisningen inte efter minnets vittnesbörd utan efter hans livs. Det han har lärt eleven skall han presentera för honom i hundra olika skepnader och anpassa till lika många ämnen för att se om han verkligen har fattat det och tillägnat sig det; framstegen bör han mäta med Platons pedagogiska metod. Spyr man upp köttet precis som man svalt det vittnar det om att köttet var rått och att man inte kunnat smälta det. Magen har inte arbetat om den inte har förändrat konsistens och form på det man givit den att smälta.

Våra själar rör sig bara i god tro, de binds och tvingas av lockelsen från andras infall och är slaviskt underkastade auktoriteten från deras undervisning. Vi är så vana att gå i ledband att vi inte längre kan röra oss fritt. Vår kraft och frihet är utslocknad. De blir aldrig myndiga män (Seneca). Jag hade en gång ett samtal med en man i Pisa; det var en rejäl karl, men han var en så inbiten aristoteliker att hans mest allmängiltiga dogm var att proberstenen och måttet för alla säkra spekulationer och all sanning var huruvida de överensstämde med Aristoteles lära; allt som låg där utanför var tomma illusioner – Aristoteles hade sett allt och sagt allt. Detta påstående tolkades litet för allmänt och orättvist och ådrog honom montan2en gång ett långvarigt hot från inkvisitionen i Rom. 

Läraren måste låta eleven sålla allt och får aldrig stoppa in något i hans skalle enbart i kraft av sin myndighet och elevens starka tilltro; Aristoteles principer bör inte bli hans – lika litet som stoikernas och epikuréernas. I stället bör man göra honom bekant med en mångfald av olika idéer, sedan får han själv välja om han kan, annars får han fortsätta att tvivla. Bara dårar är säkra och trosvissa.”

Be om ursäkt, Montaigne!

Read Full Post »

aten1

Publicerar här en längre version av min debattartikel i senaste numret av Pedagogiska Magasinet. Jag vill poängtera att måltavlan för den diskussion jag för, avser de artiklar och argument med vilka Linderoth har marknadsfört sin bok ”Lärarens återkomst”. Boken som sådan har jag ännu inte läst. Jag planerar dock att göra det så småningom och återkommer kanske då med synpunkter (även om den då, enligt samtidens medialogik, antagligen redan är glömd och publiken har rusat vidare till nya sanningssägare).

När inleddes den svenska skolkollapsen? Det verkar vara en avgörande fråga inom dagens skoldebatt. Inger Enkvist har denna sommar pekat på 1962 års skolreform. Jonas Linderoth väljer i en nyutkommen bok att lyfta fram det han kallar 90-talet. Efter hans uppmärksammade inlägg på DN-debatt verkar stora delar av Skolsverige vara överens om en historieskrivning som skiljer sig avsevärt från den tidigare vedertagna bilden.

Enligt Jonas Linderoth motiverades 1990-talets omfattande ekonomiska nedskärningar med en ”elevaktiv pedagogik” som på bred front rullades ut över Skolsverige. Så var det knappast. Det må vara att Jonas Linderoth på 90-talet stod och som han säger, pratade strunt till tonerna av Pink Floyd, men han skall nog inte överskatta det avtryck han genom detta gjorde hos landets lärarkår. Målbilden för 90-talets omfattande nedskärningar gällde inte specifikt skolan, den gällde generellt den offentliga sektorn och de gemensamma välfärdssystemen. Orsakerna till denna politik måste i sin tur sökas i 1980-talets avreglering av finansmarknaderna, vilket för övrigt ingick i ett globalt politiskt mönster. När riksbanken till följd av omfattande valutaspekulationen höjde utlåningsräntan till astronomiska 500 procent år 1992 stod Sverige mer eller mindre inför en statsbankrutt. Sådan var upptakten till efterkrigstidens mest omfattande statsfinansiella sanering. I den politiska retoriken motiverades nedskärningarna genomgående med att vi hade ”levt över våra tillgångar”, inte med att skolan behövde ”elevaktiva arbetssätt”. Enligt tidens nyliberala språkbruk talades det om ”valfrihet”, ”avregleringar” och ”avpolitisering”, om att göra upp med tidigare decenniers kollektivistiska grupptänkande.

Antagligen kan även svaret på frågan om varför lärarna kommunaliserades sökas i samma förhistoria. Under större delen av 1980-talet utkämpades något av ett ställningskrig mellan staten och lärarfacken. Generalstrejkerna avlöste varandra och lärarnas reallöner sjönk i förhållande till andra akademikergruppen. Kommunaliseringen var en bricka i det spel som skulle möjliggöra den statsbantning som ansågs nödvändig.

aten2Besparingarna innebar att skolans andel av landets BNP sjönk kraftigt under 1990-talet. För första gången under efterkrigstiden ställdes rektorer inför att systematiskt banta sina personalstyrkor och öka klasstorlekarna. På skolans område framkastades förvisso illa genomtänkta förslag om allt från lärarlös undervisning till teoretisk slöjd. De utgjorde dock knappast agendan hos några ”progressiva pedagoger”. Snarare handlade det om höftskott från pressade huvudmän och förvaltningstjänstemän som agerade med kniven mot strupen och förslagen väckte starka motreaktioner redan i sin dåvarande 90-talskontext.

Visst förekom det att taffliga försök med teknikburen distansundervisning, liksom metoder så som PBI såldes in med ekonomiska argument. I ett större perspektiv rörde detta sig dock bara om ”krusningar” i en redan pressad skolvardag. Matematikprofessor Seymour Papert, vän av elevstyrd pedagogik, var möjligen inflytelserik i de spelteoretiska kretsar där Jonas Linderoth rörde sig men en svenskspråkig googlesökning på hans namn genererar faktiskt bara 13 träffar för perioden 1995-2005. Den som gör motsvarande sökning på namnet Hans Bergström finner betydligt mer. På 1990-talet agerade Bergström som medial dörröppnare och ideologisk vapendragare åt Jan Björklund, sedermera utbildningsminister 2006-2014. Idag har Jan Björklund som bekant gått i opposition efter att grundligt ha reformerat den svenska skolan. Hans Bergström är friskolemiljonär och medverkade som politisk rådgivare åt Sverigedemokraterna i partiets kuppförsök efter riksdagsvalet 2014. Den som på allvar vill förstå 1990-talets inflytande över dagens skola behöver inte leta bisatser i gamla statspromemorior. 1990-talets historia ligger så att säga i öppen dager och verkar med kraft rakt in i vår egen tid.

Antagligen sällar sig Hans Bergström, precis som Jan Björklund, till den hyllningskör som nu applåderar Jonas Linderoths historieskrivning. Redan 1993 grundlade Bergström tillsammans med sin fru Barbara den Internationella Engelska skolan. Verksamhetens varumärke och pedagogiska utgångspunkt är förenklat uttryckt, katederundervisning och god disciplin. Konceptet har varit mycket framgångsrikt och är idag en skolkoncern som omsätter miljardbelopp. Barbara Bergström taxerades år 2013 för landets högsta inkomst, 691 miljoner kronor. Skolornas elever presterar genomgående toppbetyg och höga resultat på nationella prov. Kan vi av detta dra slutsatsen att Engelska skolan utgör beviset för att gammal hederlig förmedlingspedagogik förenar höga kunskapsmål med låga kostnader? Skribenten Jenny Maria Nilsson konstaterar följande, På nationella proven i matematik uppnådde 24,7 procent av Engelska skolans elever MVG och 44 procent VG. Motsvarande siffror för Petrus Magni i Vadstena var 4,2 procent MVG och 20,5 procent VG. Men på Pisa i matte svarade Engelska skolans elever rätt på 47,5 procent av frågorna medan Petrus Magni-studenterna hade rätt på 50,8 procent av frågorna (Svenska Dagbladet 2015-05-26). Låt citatet sjunka in. Eleverna vid en medelmåttig kommunal skola i Vadstena skriver bättre i PISA än vad Engelska skolans ”toppresterande” elever gör. Med hjälp av forskning och beprövad erfarenhet är Petrus Magni skola alltid under utveckling, meddelas om den kommunala skolan på Vadstenas hemsida.

aten3ULTRA Education är en annan av de friskolor som startades under 1990-talet. Den utgjorde på många sätt Engelska skolans pedagogiska motsats genom sin profil mot elevstyrt lärande i en tekniktung undervisningsmiljö. Under de första åren på 2000-talet växte verksamheten under varunamnet John Bauer, senare JB, snabbt till en skolkoncern med rikstäckning. Grundaren Rune Tedfors sålde i rätt ögonblick verksamheten för mer än en halv miljard kronor till danska riskkapitalister. Därefter dalade verksamheten snabbt mot sin slutgiltiga konkurs år 2013. Idén att lägga ansvaret för lärandet på eleverna själva kunde omsättas i en kortsiktig vinstaffär men saknade alla förutsättningar att bli långsiktigt hållbar.

Exemplen Engelska skolan och John Bauer representerar de pedagogiska motpoler som står i centrum för samtidens metoddiskussion inom skolan. Gemensamt för dem är dock att de bägge framgångsrikt har lyckats kapitalisera sina pedagogiska idéer på en fri skolmarknad. De har, för att låna Jonas Linderoths språk, sålt in sin pedagogik med ekonomiska argument. I Engelska skolans fall är det lärarledd förmedlingspedagogik och disciplin, i John Bauers fall elevstyrt arbete och ny teknik. I bägge fallen kan lärartätheten minskas, som en följd av ökade klasstorlekar, utökad undervisningsskyldighet och/eller som en följd av minskad lärarledd lektionstid. Den som vill finna idéburen skolverksamhet mellan de metodologiska extremerna och bortom de ekonomiska incitamenten får söka sig till vårt offentliga skolväsende. Med hjälp av forskning och beprövad erfarenhet är Petrus Magni skola alltid under utveckling och deras (90-talsindoktrinerade?) lärare lyfter sina elever till bättre resultat i PISA än vad de (förmedlingsselekterade?) kollegerna vid Engelska skolan lyckas göra trots det synnerligen positiva elevurval de möter i sina klassrum.

Att bedriva historisk forskning är en grannlaga uppgift. Ur historiens myller av detaljer skall forskaren vaska fram händelser och tendenser som kan anses ha bäring på ett paradigm. Samtidigt med detta måste forskaren orientera bland alla de mäktiga särintressen som ständigt arbetar för att tillrättalägga historieskrivningen i egen favör. Vilken bild av 1990-talet som kommer att förmedlas i framtidens läroböcker kan vi idag inte veta. Starka intressen arbetar säkert för att den bild som skall förmedlas och få fäste är hur övervintrade pedagoger från 1968 raserade skolan och den svenska välfärdsmodellen. Förhoppningsvis kommer dock inte framtidens läromedelsförfattare att helt retuschera berättelsen om hur välfärdslösningar inspirerade av nobelpristagaren Milton Friedmans monetaristiska marknadsekonomism kom att i grunden förändra både skolans och medborgarnas villkor i ett litet nordligt land som Sverige.

Read Full Post »

vagn

Trots att vårt senaste besök ägde rum för över ett år sedan bryter han ihop redan i tamburen. Tvååringen har bestämt sig för att BVC utgör fiendeland.

Han klamrar sig som en föräldralös chimpansunge kring min hals medan sköterska och doktor söker hans uppmärksamhet med docka, boll, klossar och bondgårdsdjur. Att vägas, mätas eller lyssna på något hjärta är inte att tänka på. Det finns knappast några rationella skäl till att det är så här. Personalen är tillmötesgående och några nålstick eller traumatiska händelser finns, vad jag kan påminna mig, inte heller med i någon bakgrundsbild. Någonstans finns antagligen ett svar. En kombination av tillfälligheter och mikrohändelser har skapat ett starkt aversivt kroppsminne. Vad, när och varför förblir oåtkomligt. Kanske spelar det inte heller någon roll. I samma ögonblick som de automatiska dörrarna slår igen bakom oss är han åter sitt vanliga jag. – BVC roligt, hulkar han motsägelsefullt och snurrar några varv runt en lyktstolpe. Han ler trots att ansiktet fortfarande är svullet av all gråt och kramar den lilla sköldpadda han fick plocka ur en ask.

tornHade tvååringens reaktion kunnat utmanas där och då? Ja, om ”tiden” hade funnits som ett verktyg kunde tvååringen i lugn och ro fått utforska miljön och dess människor på sina egna villkor och paniken hade sannolikt lagt sig. Över tid hade tilliten och nyfikenheten tagit över. Den ”tiden” saknas ofta numera. När ”tiden” saknas återstår ofta endast tvång. Auktoritära tillrättavisningar, fasthållning, hot och ”konsekvenser” skulle få honom att kapsla in sina känslor och låta den mentala autopiloten ta över beteendet. Så gör vi inte längre med barn i vårt land. Däremot är sådant som känslor och känslomässiga reaktioner fortfarande omgivna av många starka tabun. Den professionella lösningen blir att ”göra det bästa av situationen”, ibland metodiskt som när vi använder ett lågaffektivt bemötande.

Jag har en teori om varför tvååringen reagerar som han gör. Jag tror att han instinktivt värjer sig mot miljöns starkt manipulativa karaktär. Tvååringen är verkligen ingen som hoppar jämfota på beställning. Hans syskon, idag unga vuxna, är precis likadana, kanske även jag själv. BVC gör vad de måste. De måste ”låtsas” leka med klossar, måste ”låtsas” berömma, för att instrumentellt kunna avläsa, utvärdera och dokumentera tvååringens motoriska färdigheter. Tvååringen tycks dock ha avkodat situationens dubbelnatur och upplever den av någon anledning som hotfull. Kanske rör det sig rent av om en genetisk kompispredisposition att reagera som han gör. I dessa grundläggande reaktionsmönster uppträder individuella skillnader väldigt tidigt i utvecklingen. Tvååringen svarar med trots på en situation där många andra barn ”triggas” av den uppmärksamhet de kan få genom att hoppa jämfota och visa upp sina färdigheter. Dessa skillnader följer oss inte sällan upp i vuxen ålder.

Mot ovanstående är det intressant att följa samtidens skoldebatt. Jag betraktar omslaget till professor Linderoths bok som skall återupprätta läraren; ett ilsket blängande manshuvud i marmor. En patriarkal arketyp. Författarens återkommande mantra är att ”…den som kan skall berätta för den som inte kan. Den enkla slutsatsen framställs som en lika ursprunglig, som överlägsen metod för att överföra kunskap. Idén har under senare år kommit att bli det dominerande paradigmet för hur framtidens skola bör vara organiserad. De flesta tycks tro att det verkligen är så enkelt. -Jag kan, säger tvååringen, trycker undan min hjälpande hand och fortsätter kämpa med sina Duplobitar. Jag funderar i mitt stilla sinne över var han kommer att ta vägen i det dualistiska skolsystem som i vår samtid tornar upp sig.

Read Full Post »

slumarea_0570

Bangladesh lessons III (uppdaterad, ursprunligen feb 2013)

Slummen är vacker. Den intensiva upplevelsen av det trasiga landskapets skönhet känns nästan förbjuden. Fattigdom skall inte vara estetisk, den är hemsk. Men ändå, när den matta solen skär genom megastadens dis och faller på de färgsorterade soporna och tusen tvättlinors kläder, som utropstecken mot åter tusen plåtskjuls dammgråa silhuetter, då mättas sinnesintrycken. Då framstår fattigdomen som en dyrbar skönhet.

Och alla ljud. Ett myller av djur och människor som tvingats allt för tätt tillsammans. Den gode iakttagaren kan ana tröttheten i många ansikten, men du möter levande människor och du hör deras skratt som överröstar den nakna misären. Det svåraste att vänja sig vid är stanken. Den sanitära misären ser eller hör du inte. Du känner stanken.

hundar_0112Fattigdom är ett relativt begrepp. Det är vad som hamras in i våra medvetanden. Så vad begär vi? Döende människor, uppsvällda magar, ruttnande sår och benknotor mot hud utan fettlager? Jag hittar inte detta ens i slummen, i världens fattigaste land. Människor röker, bär kläder, talar i mobiltelefoner, ser glada ut. Borde man bli förbannad?

Nej, det finns någonting jag känner igen från mitt eget land Sverige, 800 mil härifrån. Fattigdom är brist på resurser, men inget lyte. Svält är bara en av alla dess framträdelseformer. Fattigdom är livsomständigheter, ett oändligt antal ständigt pågående tragedier, inte synliga för besökaren, för den yttre iakttagaren, för nyhetsreportern eller den tillfälliga turisten, men förnimbara för sökaren, för den som dröjer kvar och tar sig in under huden.

pojke_1018Jag vet att i och mellan alla dessa skjul och hyddor frodas korruptionen, skapas tusen och åter tusen destruktiva beroenden, pågår övergreppen, våldet och människohandeln, kampen för att överleva. Men det sista som överger människan efter hoppet, är hennes värdighet. Du kan vara säker på att där det råder brist, frodas mörkrets krafter, men de frodas i det fördolda, långt från TV-reportagens strålkastare. Det sista som lämnar människan är hennes värdighet. Så i Dhaka, så i Detroit, så i Malmö.

Bosse Kramsjö är en klok person. Han talar flytande Bangla och vet allt om Bangladesh. Han uppmärksammar oss på de många miljoner ”osynliga tjänsteandar” som gör ett samhälle möjligt i Bengalen. De osynliga tjänsteandarna är näringskedjans bas, är alla de händer, fötter och hjärnor som för några smulor utför de tunga arbeten som får jorden att snurra och gör vardagen enkel för de bättre lottade. Det är landets stora befolkning av outbildad arbetskraft som är hänvisade till lågbetalda och okvalificerade jobb inom tjänstesektorn. De är fattiga, fogliga, lojala, säger Yes Sir och Absolutely Mister.

Men någonting har hänt. Fattigaste, fattiga bland de osynliga tjänsteandarna börjar sätta sig på tvären. De börjar ställa krav, ifrågasätta och hävda sitt människovärde. Det händer i Bangladesh just nu. Och slumarea_0506det är bara början. Vi såg vinden svepa genom USA i det förra seklet.  Den hemsökte vårt land kort senare. Den följde i spåren av industrialisering, urbanisering, demokratisering, lönearbete, konsumism och modernisering. Den drabbade med full kraft det patriarkala feodalsystemets hierarkiska värdesystem. Auktoritet följde inte längre av position.

Auktoritet följer inte längre av position. Detta vet vi. Det var något gårdagens svenska politiker visste och anpassade sig till. Det är något dagens politiker redan har glömt. Det kollektiva minnet är kort, högst ett par generationer. Vår egen fattigdom är några böcker av Vilhelm Moberg och en folkkär musikal. Som om den aldrig existerat, inte kan existera.

Det är därför nackhåren reser sig när våra politiker börjar tala för fler lågavlönade jobb i en okvalificerad tjänstesektor. En baklängesrevolution! Gud, förlåt dem, ty de. . .

tork_0545

Auktoritet följer inte längre av position. Det är därför de senaste årens skolreformer kommer att misslyckas. Det är därför vi redan nu kan veta att en politik som bygger på låga löner i okvalificerade tjänstejobb, en de osynliga tjänsteandarnas politik, aldrig kommer att bli något mer än en from förhoppning hos de redan gynnade som vill ha mer. För ärligt talat, och låt oss nu vara konkreta. Vem i vårt land slum_0551på tvåtusentalet skall utföra dessa slavgöror? Vems söner, vems döttrar talar vi om? Var finner vi dem; fattiga, lojala och tjänstvilliga dropouts från vår gymnasieskola som skall fylla denna dröm med innehåll? Talar vi om alla dessa dyslektiska ADHD och ADD-diagnostiserade, Pokemon och Facebookpräglade unga människor som vägrar släppa sina mobiltelefoner? Hur skall då dessa kuvas med mindre än en plågsamt utdragen social revolution? Vem vill eller ens orkar sedan passas upp av dem? Auktoritet följer inte längre med position. Låt det sjunka in.

Det är sent och läggdags hos mig. I Dhaka ljuder minareten och slummen vaknar till en ny dag. Hos oss vill vi inte se de smygande tecknen på tilltagande förslumning. En tiggare, en förfallen fasad, ett trasigt tåg, inget att bråka om. Mer resurser till var och en, allt mindre till det som binder oss samman. Dhaka växer så det knakar. Textilfabrikerna knaprar jordbruksmark långt ut mot Manikganj och Ghorashal. Allt mer läggs på det som binder samman, det som måste fungera. Två folk i rörelse, mot framtida mål, från var sitt håll. Så småningom möts vi. Ingen vet vem som den dagen är beroende av vem.

slumcontainer_0558

tegel_0566

Read Full Post »

Older Posts »