Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Skoldebatt’

Skolinspektionen kommer att inspektera er skola vid ovan angiven tidpunkt. Inspektionen är ett led i uppdraget att höja kvalitén och graden av måluppfyllnad i den svenska skolan. Våra kvalificerade, väl utbildade och avlönade inspektörer bör betraktas som kronan i det reformverk vars uppdrag är att, om möjligt, skapa åtminstone ett minimum av åtlydnad och regelstyrning i det totala bildningsmörker och den kompetensförslumning som kännetecknar svensk skola.

Inför vårt besök vill vi ta del av hur ni går tillväga i ert systematiska kvalitetsarbete med inriktning på kvalitet och kvalitetshöjande kvalitetsarbete. För att underlätta vårt arbete ombeds ni därför att sända omfattande redovisningar till oss. Dessa skall vara Skolinspektionen tillhanda om senast två veckor från dagens datum. Detta bör inte utgöra något problem för Er eftersom vi utgår från att Ni har ordning på Era papper. Vi vill också understryka att Vi är en potent myndighet med stora befogenheter. Brister i verksamheten kan medföra dryga viten, tvångsförvaltning eller, om bristerna bedöms allvarliga, att Er skola stängs. Upptäckta fel och brister kommer att återkopplas via pressmeddelanden, nyhetsinslag, artiklar och fördömanden i svensk media på ett sätt som ytterligare framhäver skolans misslyckande i skarp relief till regeringens skolpolitiska ambitioner och vår myndighets förtjänster. Om detta inspirerar missnöjda avnämare och rättshaverister i er närmaste omgivning kan knappast vara vårt bekymmer.

Skolinspektionen kommer att i sina bedömningar utgå från de nationella styrdokument som skolan måste åtfölja i sin dagliga verksamhet. Det gäller således skollag med förarbeten, proposition och kommentarer, arbetsmiljölagen, diskrimineringslagen, förvaltningslagen, offentlighets- och sekretesslagen, barnkonventionen, läroplaner, kursplaner, ämnesplaner, skolförordningar, föreskrifter, skolverkets allmänna råd, ett godtyckligt urval av resultat från pedagogisk forskning samt sådant våra folkvalda politiker kommer på vart efter.

Begäran om information omfattar nedanstående punkter:

Era sammanställningar över ur inspektionssynpunkt adekvata händelser i verksamheten.

Era sammanställningar över planerade eller genomförda åtgärder.

Sammanställda elevresultat / betyg / omdömen, fördelade på ämne, årskurs, kön, etnicitet, socialgrupp, diagnos, lärare, nationella prov, närvaro, förväntad värdegrund, föräldramedverkan samt annat som kan gynna svensk konkurrenskraft i en globaliserad värld.

Sammanställning av skolans dokumentation gällande uppföljning av kunskapsresultat (individuella utvecklingsplaner, betyg, studieplaner och betyg, upprättade åtgärdsplaner och utredningar, underlag för utvecklingssamtal, förlösande statistik, grafer och polygonkurvor).

Sammanställning över personal avseende behörighet, antal tjänsteår, annan behörighet, behörighetsprognoser och obehörighet. Kontakta Proffice eller annat av myndigheten anlitat bemanningsföretag / riskkapitalbolag i oklara fall.

Redogörelse för upprättade handlingsplaner och utvärderingar avseende fortbildningsinsatser för skolans personal samt hur skolan arbetar för att förbättra den pedagogiska personalens karriärmöjligheter. Med karriär avses i detta sammanhang möjligheter att slippa undervisning och stökiga elever till förmån för sittandet vid tjusigt skrivbord bläddrandes i viktiga papper och mästrandes arbetskygga element som försöker slippa undervisning och stökiga elever.

Handlingsplaner mot mobbing, kränkningar, rasism, rökning, alkohol, narkotika, elevfrånvaro, psykisk ohälsa, hedersvåld, anorexi, bulemi, datormissbruk, shopaholism, heltäckande klädsel, verbala övergrepp, depression, miljöförstöring, religiös / politisk extremism, brist på grundläggande livsmening, gängkriminalitet och organiserad brottslighet.

Fördelning av arbetsmiljöuppgifter och riskbedömningar gällande fysiska, tekniska, kemiska, psykosociala, medicinska och pyrotekniska risker på skolan. Vidare situationsspecifika riskbedömningar gällande studiebesök, raster, måltider, varusmuggling och en orättvis världsordning.

Hur säkerställer skolan att dess verksamhet underordnas synpunkter från elev, förälder, huvudman, riksdag, utbildningsdepartement, dagens nyheter, UR, SR, SVT, universitet- och högskola, skolinspektion, skolverk, specialpedagogisk myndighet, socialtjänst, polis och åklagarämbete, arbetsmiljöverk, LR, lärarförbundet, internet, PISA, EU, OECD, LRF och Jan Björklund?

Hur säkerställer skolan att elever som tycker att undervisningen känns tråkig och meningslös ändå inser sin skyldighet och förstår sitt ansvar att ta del av en förmån som kostar våra skattebetalare väldigt stora belopp?

Hur säkerställer skolan att elever med särskilda behov tar sin medicin och att denna medicin inte byter ägare?

Hur säkerställer skolan att elever i en hälsosam utsträckning omfattas eller påverkas av jämnåriga, i hemmet förekommande fostransambitioner, kommersiella budskap eller psykoekonomiska påtryckningsmedel?

Hur säkerställer skolan att all personal har höga förväntningar på alla elever och att även de elever som utsorteras i betygskonkurrensen känner sig lyckade, motiverade och fyllda av tillit och livslust, att nyanlända krigsflyktingar trots trångboddhet, fattigdom, utsatthet, stigmatisering och traumatiserade, dysfunktionella föräldrar erbjuds samma möjligheter som kamraterna från gräddhyllan på den andra planeten?

Hur säkerställer skolan genom sin verksamhet att politiker inte fattar kontraproduktiva beslut som medför segregation, girighet, egoism eller ett oönskat resultatutfall på samhällsnivå?

Hur säkerställer skolan att jordens livsuppehållande processer fortgår trots mänsklighetens omfattande ekologiska ingrepp och användande av icke förnybara energikällor?

Hur säkerställer skolan jordens fortsatta rotation runt solen och galaxens fortsatta resa i ett evigt universum?

Hur säkerställer skolan att vi ska orka se våra barn i ögonen innan deras tillitsfulla blickar viker undan för gott?

Annonser

Read Full Post »

Det nya är att regeringen vill utreda frågan om ett ämnesutformat gymnasium. Detta är välkommet och inte en dag för tidigt. Sättet på vilket frågan diskuteras och återrapporteras i media, är dock egendomligt historielös. Man missar helt de nutidshistoriska omständigheter som är centrala i frågan, för att istället famla runt i högst hypotetiska frågeställningar om systemens för- och nackdelar.

Ämnesbetygen pekades ut som en lösning på problemet med sönderstressade elever redan 2016 när gymnasieutredningen…presenterades, skriver DN. Det faktum att frågan om ämnesutformning fanns med i en omfattande gymnasieproposition så sent som 2006, uppmärksammas över huvud taget inte. Propositionen från 2006, som innehöll en mängd intressanta förslag, förkastades i sin helhet av den tillträdande borgerliga regeringen, och enmansutredaren Anita Ferm fick av Jan Björklund uppdraget att skapa underlag för en gymnasiereform som skulle sjösättas 2009. Hennes utredning valde kategoriskt bort de reformidéer (ämnesutformning, gymnasieexamen m.m.) som låg i 2006 års proposition och körde på sin vingliga väg mot färdigt betänkande, fast så pass att riksdagen först år 2011 kunde fatta beslut om ett ”färdigt” förslag, en uppsminkad fortsättning på 1994-års kursutformning. Mängden bokstäver i styrdokument och betyg uppförökades påtagligt, liksom mängden obehöriga gymnasieelever. I övrigt var det mesta sig likt, i vad Jan Björklund valt att kalla för den största skolreformen sedan folkskolans genomförande 1842.

I media talar talar Anna Ekström om den hets och stress som det kursutformade gymnasiet leder till. Som motvikt letar media fram en lärare som helt hypotetiskt resonerar om hur ämnesgymnasium ger utbrända förlorare i årskurs 3. Diskussionen om gymnasiets utformning har helt och hållet gjorts till en fråga om systemens stresspotential, vilket egentligen bara är en detalj i sammanhanget. Vidare låter såväl Ekström, som rapporterande media, påskina att frågan aldrig har utretts ordentligt. Sanningen är att den har utretts nästan oavbrutet ända sedan tidigt 90-tal.

Förhistorien till 2006 års gymnasieproposition sträcker sig bakåt till 1990-talets slut, alltså tiden kort efter det kursutformade gymnasiets själva införande. I ett tilläggsdirektiv till Gymnasiekomittén 2000 (U 2000:1) förordar regeringen att frågan om ämnesbetyg i ett kursutformat gymnasium bör utredas vidare. Det vittnar om att det, å ena sidan fanns en medvetenhet om problemen med kursutformning, liksom fördelarna med ämnesutformning. Å andra sidan var man ännu fast förankrade i de idéer som möjliggjort kursutformningen enligt 1994 års stora reform. 2000-talets, vår nuvarande gymnasiemodell kan, vilket jag skall återkomma till, ’de facto’ karakteriseras som ett ämnesutformat gymnasium med kursbetyg.

När kursutformningen klubbades av riksdagen 1994 fanns det, vilket tycks bortglömt idag, ett antal bärande argument för att göra detta. Förutom att öka elevernas möjlighet att påverka sin utbildning, finner man i dåtida betänkande bl.a. följande argument:

  • bättre möjligheter att successivt och i takt med arbetslivets förändrade behov förnya utbildningen genom utbyte av kurser,
  • större möjligheter för kommunerna att profilera sin utbildning mot det lokala arbetslivets behov,
  • möjligheter att sätta samman utbildning med klarare definierade yrkesinriktning än vad nationella program och grenar ger,
  • ökade möjligheter till en flexibel planering,
  • möjligheter att utveckla ämnesinstitutioner som i sin tur kan bidra till lärarnas kompetensutveckling,
  • större möjligheter för eleverna att kombinera studieförberedande och yrkesförberedande kurser än de nuvarande nationella programmen ger,
  • större möjligheter för eleverna att sätta samman sina program efter individuella önskemål, vilket ökar elevernas studiemotivation,
  • möjligheter för eleverna att gå långsammare och snabbare igenom gymnasieskolan än på normaltiden tre år,
  • möjlighet att låta elevernas studier börja på vars och ens egen kunskapsnivå, varigenom anknytningen till grundskolan blir lättare,
  • förberedelse inför den högre utbildningens arbetsformer,
  • utvecklad samverkan med komvux bl.a. genom möjligheter till samläsning,
  • möjligheter att utnyttja komvux erfarenhet av kursutformning, både vad det gäller organisation och pedagogik

Förebilden tycks alltså närmast ha varit en ”collegeidé” av amerikansk modell, och en del av intentionerna hade antagligen kunnat förverkligas, om reformen 1994 faktiskt hade implementerats ute på skolorna. För, och detta är den aldrig diskuterade elefanten i rummet, det skedde aldrig. Vid reformeringen följde landets gymnasieskolor minsta motståndets lag och behöll så långt det var möjligt både sin gamla organisation och sitt inarbetade organisationstänk. Även om det i kölvattnet av reformen uppstod en del egendomliga kurser och programinriktningar, inskränkte sig de gängse gymnasieelevernas ”fria val” till ett par tungrodda och logistiskt svårmanövrerade tillfällen då de från ett budgetansträngande smörgåsbord (med viss tur) kunde välja något ”fritt valt”. Den ”flexibilitet” man efterlyst i förarbetena till reformen, lyste med sin frånvaro och våra gymnasieskolor tuffade vidare med ungefär den organisation man lutat sig mot under närmast föregående decennier. Min slutsats är således att det kursutformade gymnasiet egentligen aldrig genomfördes, aldrig har genomförts. Vi har i Sverige alltjämt ett ämnesutformat gymnasium, men med kursbetyg. Landets gymnasieskolor gavs aldrig någon rimlig förutsättning att sjösätta ett kursutformat system, eftersom ett sådant hade krävt en helt annan typ av logistisk och administrativ förvaltning, en ”liten detalj” som glömdes bort av dåtidens reformatörer.

Frågan om vad som nu bör utredas blir mot denna bakgrund lite mer komplicerad. Skall vi utreda det ämnesutformade gymnasium som vi redan lever med, eller bör vi hellre utreda det kursutformade gymnasium som aldrig genomfördes, eller bör vi kanske utreda bägge?

Jag tror för min del att kursutformning är en potentiellt bra idé, men att svensk skolkultur är långt ifrån mogen för den kulturförändring som ett sådant system kräver för att dess fördelar skall bli synliga. Sverige är dessutom ett litet glesbefolkat land som kan ha svårt att härbärgera den flexibilitet och stordrift systemet kräver. Ämnesutformning ligger i tangentens riktning och är därför antagligen vad som bör förordas även om det försvårar gymnasiesystemets möjlighet att vara relevant för sina avnämare. Även om systemet blir mer statiskt, kan det dock gynna ämnesfördjupning och motverka trivialisering av skolans kunskapsinnehåll. Att det i ett ämnesutformat gymnasium bör sättas ämnesbetyg skall väl inte ens behöva diskuteras?

Det finns ytterligare en hake i föreliggande diskussion. Om regeringen tillsätter en seriös gymnasieutredning, kommer denna oundvikligen att fastna i frågan om ämnesutformningen visavi Gy11:s påtagliga dysfunktionalitet. Vi står således ganska snart inför en ny omfattande gymnasiereform, ett Gy22?

Read Full Post »

konst5

Några få plusgrader. Solen strålar från en klarblå himmel. Påskliljorna står i zenit och vitsipporna invaderar söderslänternas vandrande skugga. Långfredag, ledig och konstrunda på Österlen. Livet är så lätt och fantastiskt. Herren John Deere, du som är i himmelen. Låt barnen komma till dig. Vi spänner på din dragkrok en boskapsvagn och låter dem färdas runt, runt på Övedsklosters gårdsplaner och gångstråk. Något gnager när jag betraktar scenen. Det är arrangemangets arketypiska och repetitiva karaktär, blandat med den åter uppflammade skoldebatten om katederundervisning och så klart, riojavinets utveckling de senaste fem-sex åren.

Efter att ha kryssat mellan utkylda fähus runt om Österlen och treåringen har spillt sin påskmust över picknickfilt vid Sandhammaren, har vi nu avnjutit Hanna Butlers tygmönster och David Winqvists fina glassamling i Ravlunda. Vi borde avsluta här, men dras av den obetvingliga konstrundekraften till Bästekille och samlingsutställningen i Fabriken. Väl där, går jag som vanligt runt och muttrar. Arrangemanget är en stelnad konst3grimas av pålitilig tradition. Fabrikens varumärke är trygghet, här slipper du överraskningar, här får du exakt det du redan visste att du skulle få. Bristen på förändring och förnyelse är dess adelsmärke. Lars Tunebros färgglada elefanter ser ut som fjolårets och säljer massor. Mattias Sammekull fortsätter måla sina könlösa människovarelser med brett mellan ögonen. Johan Tunell reproducerar outtröttlig sina sataniska ansiktsmasker i bränd lera. De har väl hängt med i över ett decennium nu?

För några år sedan var det fortfarande ett äventyr att köpa Rioja, det insmickrande spanska rödtjutet som görs på Tempranillodruva. Som regel var de långlagrade, fem till tio år och en aning oförutsägbara i de finare nyanserna. Även mellan lagringsfaten inom samma årgång uppträdde små oregelbundenheter. Från 2013 har dock något hänt. De långlagrade flaskorna har snabbt försvunnit ur hyllorna och ersatts av snabbjäst produktion med max tre år på nacken. Dryckens subtila vaniljton har ersatts av ”subtil vaniljton” och balansen mellan syra och fruktighet är nu ”balansen mellan syra och fruktighet”. Min gissning, utan att veta, är att EU är inblandat. Ett program har genomförts för att göra produkten kommersiellt konkurrenskraftig. Äldre hantverksmetoder har ersatts av ståltankar och linjeproduktion. NPM a´la EU och OECD har slutligen slagit klorna i den spanska landsbygden. Vad som egentligen mår bäst av att bära känslans och upplevelsens irrationella logik, har tvingats in i en kostym av konst2kontrollerad förutsägbarhet och instrumentell ändamålsenlighet. En krock mellan två världar, av vilken de flesta aldrig kommer att märka något alls. Tvärtom, volymerna av rioja växer stadigt. Man läppjar sin Faustino VII 2014 (Nr 22662) och konstaterar förtjust att man faktiskt kan förnimma den implementerade ”tonen av mörk chocklad” som betonas i bolagets sortbeskrivning.  Vi blir avtrubbade.

Utställningen på Fabriken är som nyproducerad Rioja. De hängda objekten är som Faustino VII. Kanske är jag bara bitter, elitistisk och självgod där jag muttrande strosar runt. Lokalen är till bristningsgränsen full med folk och konsten går åt som smör i solsken. Låt dem hålla på, eller? Jag betraktar familjens treåring som spontant har slagit sig ner vid barnens skaparbord och fyller ett papper med röda cirklar. – Jag målar fiiint, säger han med Lidingö-i. Han har redan förstått vad det handlar om.

I Kina inför man katederundervisning på förskolorna. Fri lek och omsorg rullas systematiskt ut för att ersättas med schemalagda dagar och ordnad förmedlingspedagogik. Inom ramen för undervisningen konstrueras små inbäddade moralkakor och sensmoraler som stakar ut de förväntade dygder som skall reproduceras. Gör din plikt, kräv din rätt. Varje vecka utses ett ”bästa barn” där priset är att, klädd i vackra kläder, få tillbringa en dag på traktens högstatusförskola. Det som är vardag för kineser, kan för oss förefalla cyniskt. I skärningspunkten mellan våra kulturella erfarenheter uppstår ett problem. Ett kryptiskt gammalt talesätt säger att ”spårvagnen avundas bussen dess frihet, bussen avundas spårvagnen dess trygghet”.  I konst1Sverige sneglar vi mot Kinas skolsystem, de sneglar mot vårat. Vi vill ha deras ordning och reda, elevernas flit och lärarnas självklara auktoritet. De vill ha vår kreativitet, det självständiga tänkandet och våra barnböcker. Vi vill inte ha deras piskor och morötter, deras hjärntvätt och stränga hierarkier. De vill inte ha våra stökiga klassrum. Därför tyngs deras skola av formella och outtalade sanktionssystem. Därför blir vår idé om en skola byggd på katederundervisning endast en undflyende hägring, en vag idé om en enkel, fungerande struktur.

Filmen Döda poeters sällskap har alla sett och jag behöver inte närmare gå in på dess handling. Den brukar analyseras i dimensionen tvång, frihet, att erövra sitt sanna ”jag”. Jag nämner den för att den  på ett utmärkt sätt skildrar den epistemologiska motsättning jag försöker beskriva. Få har kanske tänkt på att Robin Williams, i lika hög grad som sina förstockade kolleger, faktiskt ägnar sig åt utpräglad katederundervisning, dock med ett, milt uttryckt, annat resultat. Katederundervisning kan vara strängt disciplinerande eller en formidabel kaosgenerator. Begreppet som sådant är tomt, liksom snart begreppet rioja.

Solens sista strålar bildar spelande skuggor över de ännu tomma österlenska fälten. I höjd med Lövestad ser vi några storkar obekymrat petande med sina näbbar i vad som kan vara fjolårspotatis. Vad som egentligen mår bäst av att bära känslans och upplevelsens irrationella logik, har tvingats in i en kostym av kontrollerad förutsägbarhet och instrumentell ändamålsenlighet. En krock mellan två världar, av vilken de flesta aldrig kommer att märka något alls.

konst4

Read Full Post »

vagn

Trots att vårt senaste besök ägde rum för över ett år sedan bryter han ihop redan i tamburen. Tvååringen har bestämt sig för att BVC utgör fiendeland.

Han klamrar sig som en föräldralös chimpansunge kring min hals medan sköterska och doktor söker hans uppmärksamhet med docka, boll, klossar och bondgårdsdjur. Att vägas, mätas eller lyssna på något hjärta är inte att tänka på. Det finns knappast några rationella skäl till att det är så här. Personalen är tillmötesgående och några nålstick eller traumatiska händelser finns, vad jag kan påminna mig, inte heller med i någon bakgrundsbild. Någonstans finns antagligen ett svar. En kombination av tillfälligheter och mikrohändelser har skapat ett starkt aversivt kroppsminne. Vad, när och varför förblir oåtkomligt. Kanske spelar det inte heller någon roll. I samma ögonblick som de automatiska dörrarna slår igen bakom oss är han åter sitt vanliga jag. – BVC roligt, hulkar han motsägelsefullt och snurrar några varv runt en lyktstolpe. Han ler trots att ansiktet fortfarande är svullet av all gråt och kramar den lilla sköldpadda han fick plocka ur en ask.

tornHade tvååringens reaktion kunnat utmanas där och då? Ja, om ”tiden” hade funnits som ett verktyg kunde tvååringen i lugn och ro fått utforska miljön och dess människor på sina egna villkor och paniken hade sannolikt lagt sig. Över tid hade tilliten och nyfikenheten tagit över. Den ”tiden” saknas ofta numera. När ”tiden” saknas återstår ofta endast tvång. Auktoritära tillrättavisningar, fasthållning, hot och ”konsekvenser” skulle få honom att kapsla in sina känslor och låta den mentala autopiloten ta över beteendet. Så gör vi inte längre med barn i vårt land. Däremot är sådant som känslor och känslomässiga reaktioner fortfarande omgivna av många starka tabun. Den professionella lösningen blir att ”göra det bästa av situationen”, ibland metodiskt som när vi använder ett lågaffektivt bemötande.

Jag har en teori om varför tvååringen reagerar som han gör. Jag tror att han instinktivt värjer sig mot miljöns starkt manipulativa karaktär. Tvååringen är verkligen ingen som hoppar jämfota på beställning. Hans syskon, idag unga vuxna, är precis likadana, kanske även jag själv. BVC gör vad de måste. De måste ”låtsas” leka med klossar, måste ”låtsas” berömma, för att instrumentellt kunna avläsa, utvärdera och dokumentera tvååringens motoriska färdigheter. Tvååringen tycks dock ha avkodat situationens dubbelnatur och upplever den av någon anledning som hotfull. Kanske rör det sig rent av om en genetisk kompispredisposition att reagera som han gör. I dessa grundläggande reaktionsmönster uppträder individuella skillnader väldigt tidigt i utvecklingen. Tvååringen svarar med trots på en situation där många andra barn ”triggas” av den uppmärksamhet de kan få genom att hoppa jämfota och visa upp sina färdigheter. Dessa skillnader följer oss inte sällan upp i vuxen ålder.

Mot ovanstående är det intressant att följa samtidens skoldebatt. Jag betraktar omslaget till professor Linderoths bok som skall återupprätta läraren; ett ilsket blängande manshuvud i marmor. En patriarkal arketyp. Författarens återkommande mantra är att ”…den som kan skall berätta för den som inte kan. Den enkla slutsatsen framställs som en lika ursprunglig, som överlägsen metod för att överföra kunskap. Idén har under senare år kommit att bli det dominerande paradigmet för hur framtidens skola bör vara organiserad. De flesta tycks tro att det verkligen är så enkelt. -Jag kan, säger tvååringen, trycker undan min hjälpande hand och fortsätter kämpa med sina Duplobitar. Jag funderar i mitt stilla sinne över var han kommer att ta vägen i det dualistiska skolsystem som i vår samtid tornar upp sig.

Read Full Post »

Lindängen XXII

Jag kommer under fem blogginlägg att ställa diagnos på den vetenskapliga disciplinen organisationsteori. Inläggen kommer att utmynna i att jag antingen slutgiltigt dömer ut disciplinen som kvasivetenskap, eller pekar ut några rimliga utgångspunkter för en väg framåt. Vi får se vilket det blir.

Tiden är nu mogen för att begrava organisationsteorin som vetenskaplig disciplin. Ut med dess badvatten bör systemteorin följa, liksom human resources, strukturella och politiska perspektiv. Släng även ut de organisationsteoretiskt anstrukna socialpsykologerna och de symboliska interaktionisterna. Alla har de förväxlat organisationen med ett nära och besläktat, men ändå väsensskilt fenomen, nämligen sammanhanget. Boken Nya perspektiv på organisation och ledarskap, inleds med en fråga,

”Sears var under mer än ett sekel USA:s största och mest framgångsrika detaljhandelskedja innan Wal-Mart tog ledningen på 1980-talet. Hur kom det sig att ledningen för Sears inte insåg det hot som Wal-Mart utgjorde? Blev utsikten otydlig från toppen av Amerikas högsta byggnad, Chicago Sears Tower?” (Bolman & Deal, 1997 sid. 21).

Lindängen XXVIIRedan på bokens första rader har man därmed riktat uppmärksamheten mot studiet av diverse sammanhang, låt vara med organisatoriska referensramar. Ett fenomen förklaras emellertid inte av att refereras till. En karta säger något om landskapet men är inte landskapet. Kartan förklarar landskapet lika lite som namnet förklarar det benämnda. I citatet ovan finns implicita referenser till en vertikal beslutshierarki. Frågeställningen insinuerar ett toppskikt som har förlorat kontakten med verkligheten (jfr m. studier av svenska Facit AB). Författarna har därmed valt en, med Paul Moxnes typiska språkbruk, arketypisk karta över våra djuproller, där sonen dödar fadern (Moxnes, 1995 s. 78-79). Emellertid, om organisationer i någon mening representerar ett fenomen öppet för empiriska studier, borde då inte en organisationsteoretisk problemställning ha varit den motsatta? Vilken slags ordning representerar en detaljhandelkedja som kan dominera en kontinent under mer än ett sekel?

Sammanhanget är som fenomen och studieobjekt intressant och det tycks på flera sätt direkt referera till begreppet organisation. Dock är de existerande teoriernas ständiga begreppssammanblandning ett problem. Sammanhang är flyktiga. Som sammanhanget självt förflyktigas även den teori som (i tron att det är en organisation) studerar det. Organisationsteorier får därmed korta bäst-före-datum och dess teoretiker är i bästa fall begåvade samtidsrecensenter. I boken Organisationskultur ställs exempelvis frågan varför 1990-talet har inneburit en explosion i litteratur av detta slag (Bang, 2000 s. 15-16). Av sex förslag på svar berör typiskt nog inget enda det eventuella följa John-beteende som förefaller uppenbart för en utomstående betraktare.

Finns då något barn i badvattnet, existerar organisationen bortom metafysiken? Om frågan kan besvaras jakande kan vi utropa: Organisationsteorin är död! Länge leve organisationsteorin!

To be continued!

Lindängen XXXII

Litteratur

Bang, Henning (1994): Organisationskultur. Lund: Studentlitteratur.

Bolman, Lee & Deal, Terrence (1995): Nya perspektiv på organisation och ledarskap. Lund: Studentlitteratur.

Moxnes, Paul (1995): Hjältar Häxor Horor – och andra djuproller i mänskligt samspel. Stockholm: Natur och Kultur.

Read Full Post »

murvux

Jag sätter mig för att skriva några rader om lärlingsutbildning. Det slår mig hur fullständigt irrelevant nästan all skoldiskussion på sociala medier är för denna skolform. Jag läser några tweets av någon som utger sig för att vara docent i pedagogik. Han säger ungefär, att han föredrar förmedlingspedagogik framför elevstyrt arbete sju dagar i veckan… Nå, så hur förmedlar man en excellent utförd putsning av murad fasad? Bäst med Powerpoint? Nej, skolan är en ytterst komplex organisation. Förmedlingspedagogik är ett svar på bestämda problem i vissa sammanhang, elevstyrt arbete svaret i ett annat. För det allra mesta är undervisning en kommunikativ process, men inte ens om sådana grundläggande ting tycks vi kunna bli överens.

Jag har i olika sammanhang kallat många av de skolbilder som florerar på nätet för ”monoistiska”. Med det menar jag att de ofta utgår från en bestämd uppsättning förutsättningar på vilka ett antal metoder kan tillämpas för att uppnå ett visst förutbestämt resultat. Förmodligen stämmer ofta dessa antaganden ganska bra om alla nödvändiga villkor är uppfyllda, men det är just det, villkoren skiftar. Och när de gör det krävs sådant som inlevelse och föreställningsförmåga för att en utvecklande dialog ska äga rum mellan olika parter med skilda referensramar. Detta verkar vara extra svårt att leva upp till inom just skolprofessionen, kanske för att verksamheten är så explicit politiserad.

Jag minns när en stor mängd övertaliga yrkesmilitärer skulle bli lärare i slutet på 90-talet. Det skulle äntligen bli lite ”ordning och reda”. Det blev det inte. Få av dem orkade över huvud taget etablera sig i skolans värld. Den uppsättning framgångsnycklar de hade med sig från kasernerna passade förvånande nog inte lika bra i skolans värld. Orerandet om ordningsregler överlevde dock och skrevs till och med in i Skollagen 2010. Nu skulle det äntligen bli ”ordning och reda”. Det blev det inte. Och så där håller vi på. Det går fortfarande inte en dag utan att det propageras för ordningsregler på sociala medier. Nå, de finns ju nu, så vad är fortfarande problemet?

bilaaMonoismen blev möjligen också Jan Björklunds dilemma när han tillträdde som utbildningsminister och skulle göra praktisk politik av sitt lättsmälta tankegods. Han fungerade praktiskt sett så väldigt mycket bättre i opposition. Som ansvarig, i mötet med en komplex verksamhet och verklighet, uppstod en mängd dilemman som han löpande tvingades korrigera med improviserade ad-hoc-innovationer. Ett av alla problem var just lärlingsutbildningen. ”Alla kan inte bli akademiker”, brukade Björklund säga och hävdade självsäkert att svaret utgjordes av en praktisk arbetsplatsförlagd utgång med begränsad teori. Här såg Björklund den självklara lösningen för skoltrötta och lektionsstörande strulpellar med bakvänd keps, detta trots att upprepade försök allt sedan tidigt 1970-tal gått bet på uppgiften. Efter åtta år som utbildningsminister hade Jan Björklund inte bara misslyckats med lärlingssystemet. Han hade dessutom åstadkommit en generell nedgång i antalet elever vid gymnasiala yrkesutbildningar samt en galopperande ökning av elever inskrivna vid IV (IM), d.v.s ren högstadieterapi. Han gjorde uppenbart ett antal grova missbedömningar, av vilka det grövsta kanske ligger förborgat i hans uttalande, ”alla kan inte bli akademiker”. För hur är det?

murigenEn klok politiker kommunicerar möjligheter och framtidsalternativ, snarare än begränsningar och samtidsproblem. Kanske är det först i år, 2016 och fem år efter skolreformernas genomförande, som sanningens minut äntligen orkar infinna sig för en svensk lärlingsutbildning. Det finns tre anledningar till varför det förhoppningsvis skulle kunna vara så.

För det första börjar Skolverket nu att få ordning på de nationella styrprinciperna för lärlingsutbildningarna. På uppdrag av regeringen har Skolverket inrättat ett Lärlingscentrum som kan samordna de lokala insatserna på ett nationellt plan. Deras plan tycks hämtad från tidigare (före 2006) framgångsrika satsningar. I den mediala nyhetsfloran syns allt fler exempel på lokala aktörer som presenterar meningsfulla och verkligt attraktiva yrkesutgångar för lärlingar. Själva utbildningsplanerna har dock inte förändrats sedan skrivningarna i Gy11. Jag återkommer till det.

För det andra har det under flera års tid upparbetats en omfattande brist på arbetskraft inom många yrkesområden som lämpar sig väl för lärlingsutbildning. Ungdomsarbetslösheten sjunker snabbt. Det kan bero på att bristen på arbetskraft närmar sig ett akut läge, det kan ha andra orsaker, men är obestridligt.

murdvlFör det tredje bedrivs ett omfattande politiskt kampanjande för satsningar på ”enklare arbeten”. I sammanhanget kampanjas även för ”lägre ingångslöner”. Diskussionen handlar förvisso främst om arbeten helt utan krav på utbildning, men pendelrörelsen från ett tidigare starkt fokus på avancerade kvalifikationer och matchning är tydlig.

Så kommer det nu att bli drag i lärlingsutbildandet? Nja, historiskt talar det mesta entydigt emot en svensk lärlingsutbildning. Jan Björklund och andra har envist pekat på Tyskland och Danmark som föredömen, men bodelningen mellan utbildning och arbetsmarknad, stat och näringsliv, har sett helt annorlunda ut i dessa länder. Vi behöver bara åka till Danmark för att finna en lärlingsutbildning som är väsensskild från vår svenska. Grundläggande delar har sina rötter ända tillbaks i medeltidens skråväsende. Under de allra senaste åren börjar dessutom problem att hopa sig även i den danska utbildningen, kanske som en följd av postindustriellt präglade förändringar på arbetsmarknaden. Det finns dock en del grundläggande särdrag i den danska utbildningen som man skulle kunna ta fasta på även i Sverige, om man på allvar vill etablera en långsiktigt hållbar lärlingsutbildning. Med vissa komplement kan vi kanske till och med ta steget vidare. Nämligen:

Släpp efter på det centralistiska kontrollbehovet och tillåt ändamålsenliga anpassningar i den lokala praktiken. I Sverige är gymnasielärlingarnas studieplaner identiska med motsvarande gymnasieprogram. Mycket vore nog vunnet om de lokala studieplanerna för lärlingar kunde anpassas till de aktuella arbetsmarknadsbehoven, i första hand tilltänkt lokalt anställande part. Vilken studieplan som ska gälla, kan fastställas i det lärlingsavtal som upprättas mellan lärling, huvudman och arbetsplats.

Fördela utbildningsansvaret rättvist mellan parterna. I en traditionell svensk kontext har en stor del av ansvaret landat på skolan. Skolan har enligt lag och förordning varit skyldig att såväl införskaffa lärlingsplats som erbjuda rehabiliterande elevinsatser i de fall lärlingen inte sköter åtaganden enligt sitt lärlingskontrakt. Fördela istället ansvaret jämnt mellan skola, arbetsplats och lärling. Dokumentera ansvarsfördelningen i gällande lärlingskontrakt.

Renodla lärlingsformen. Boskillnaden mellan gymnasielärling och vuxenlärling behövs knappast. Avgångsbetygen från grundskolan gäller i bägge fallen. De branschspecifika kraven utöver gäller också i bägge fallen.

Därutöver: Ställ högre krav på de berörda branscherna att samordna sitt deltagande och säkra lärlingsplatser. ”Tvinga” företagen att inte åka snålskjuts på befintlig (skolsystemstilltjatad) kompetensförsörjning. Det finns fortfarande branscher som gärna skriker om kompetensbrist utan att bidra konstruktivt till APL- eller lärlingsförsörjning. De är dock samtidigt organiserade på ett sätt som borde göra nationell samordning till en ganska enkel match. I dessa sammanhang har dessutom mycket jobb och bindande löften redan blivit nedlagda.
Så att… Succé?

lärlingvvs

Read Full Post »

boll2

I ett avsnitt av TV-serien The Simpsons hamnar den ondskefulla Mr. Burns, VD för stadens kärnkraftverk, i fängelse. Hans färglösa assistent Waylon tvingas att ta över ledningen och ser ett tillfälle att ersätta Mr Burns brutala ledarskap med något mer humant. Som den ”hyvens” ledare han är, går han efter jobbet ut och svingar en bägare med delar av sin personal, Homer Simpson och grabbarna. Vid bordet börjar snart de anställda att be om fördelar och ledigheter som Waylon lättvindigt godkänner. Manskapet öser beröm och smicker över Waylon tills hans telefon ringer och han tillfälligt måste avlägsna sig från bordet. Då han gått tar samtalet omedelbart en ny vändning. Waylon idiotförklaras och skämten om hans enfald avlöser varandra. Homer och de andra märker inte att Waylon obemärkt återkommer och att han kan höra vad som sägs om honom. I samma stund bestämmer han sig för att bli som Mr Burns, fast värre.
Denna lilla episod ur The Simpsons är intressant genom den omedelbara igenkänning och identifikation som den skapar. I synen på ledarskapet utgör den en tydlig spegel av sin samtid och anspelar skickligt på de stereotyper som finns i västvärldens kollektiva medvetande. Ledarskapet skildras i episoden längs en enda dimension, det auktoritära, där ytterligheterna utgörs av den repressiva maktens kontroll och den eftergivna maktens låt-gå-mentalitet. Den som kan sin organisationslära vet att detta, som sagt, endast är en dimension av ledarskap. De flesta har exempelvis hört talas om demokratiskt ledarskap, men har antagligen också en ganska vag uppfattning om begreppets djupare innebörd. Att skruva det demokratiska ledarskapet skulle inte fungera i The Simpsons format. Tittarna skulle inte förstå.
boll6Jag nämner episoden ur The Simpson därför att det, när jag såg den, slog mig hur det auktoritära ledarskapet har gjort come-back och under 2000-talet blivit main-stream. När det i vår samtid talas om ledarskap avses implicit det auktoritära. Det har blivit ett axiom. Ledarskap beskrivs i termer som starkt, tydligt eller inspirerande och det har åter blivit legitimt att som ledare peka med hela handen. Om demokratiskt ledarskap någon gång hamnar på agendan villkoras det genast och begränsas av de auktoritära befogenheter som krävs för ett fungerande ledarskap. Det demokratiska blir i sammanhanget anomalin, som stör det rena ledarskapsbegreppet.
Så har det inte alltid varit. En förändring av vårt kollektiva medvetande har omärkligt ägt rum. Efter 2:a världskriget och nazisternas härjningar var alla uttryck för auktoritärt tänkande, lydnads- och disciplinkultur hårt ifrågasatta. Åtskillig forskning inriktades på att kartlägga konsekvenserna av auktoritärt tänkande och ledarskap. Det mest kända exemplet är de experiment som Stanley Miligram utförde vid Yales universitet 1963.
boll7Miligrams experiment utfördes i laboratoriemiljö. Försökspersonerna mötte en auktoritär person i läkarrock som förklarade att det rörde sig om ett inlärningsexperiment. Elever (införstådda med experimentet) skulle få frågor. Om de svarade fel skulle försökspersonerna via en kontrollpanel förmedla elektriska stötar till eleverna. Vid upprepade fel skulle strömstyrkan ökas. Det visade sig att ytterst få försökspersoner ifrågasatte experimentets upplägg och att en förskräckande stor andel var beredda att förmedla elektriska stötar av dödlig styrka till eleverna. Några kunde rent av uppleva en form av förbjuden upphetsning i att göra detta. Auktoritetstro och lydnad visade sig överordnad förnuftet.
Under några efterkrigsdecennier framlades således överväldigande vetenskapliga bevis för nackdelar och risker med auktoritära lydnadsstrukturer. Intresset för alternativa ledningsformer, så som det demokratiska, blomstrade. Ännu på 1980-talet kunde man ta del av helt demokratiska ledarlösa organisationsexperiment. En känd näringslivsdirektör kunde skriva en bok med titeln Boll77Riv pyramiderna. Nu har dessa experiment och böcker begravts i glömskans töcken. När de åberopas idag kallas de flum. Det är här begreppet flumskola har sina rötter. Det auktoritära ledarskapet kunde visserligen på rent vetenskapliga grunder förkastas som en farlig och skadlig modell för mänsklig organisation men alternativen till det hann egentligen aldrig få chansen att utvecklas innan den historiska öppningen slöt sig om dem.
Något har hänt på trettio år. Idag är det auktoritära ledarskapet en så självklar del av vår organisatoriska omgivning att den inte urskiljs som auktoritär, utan endast som ledarskap. Den utgör axiomet, det naturliga tillståndet. I skolans värld, på den nya rektorsutbildningen beskrivs rektorer och lärare som ledare och följare där rektorns självklara uppgift är att leda skolans pedagogiska utvecklingsarbete. Lärarna har låtit sig reduceras till utförare av rektors intentioner. Skola utan rektor, organisation utan ledarskap, är en omöjlig, rent av förbjuden tanke. Hur hamnade vi här?
To be continued

boll22

Read Full Post »

Older Posts »