Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skolhuvudman’

20141008_093804

Den gångna helgen har man i Sydsvenskan kunnat ta del av ytterligare en problematisk klassrumsinteriör där stök, hot och våld har resulterat i en anmälan till polis och Skolinspektionen. Denna gång är det en skola i Staffanstorp som har problem. Enligt Sydsvenskans uppgifter har en elev under pågående lektion hotat en annan elev till livet. Ett antal klasskamrater styrker denna version medan närvarande lärare uppger att det inte stämmer. Den hotade eleven har redan följande dag, av skolan, försetts med en personlig assistent. Anmälan är insänd av den hotade elevens föräldrar som inte alls är nöjda med skolans insatser.  Är denna skolbagatell verkligen något att ägna en bloggtext åt? Ja, som ett illustrativt exempel. 

Det kan naturligtvis diskuteras hur mycket av den verkliga händelsens detaljer artikeln i Sydsvenskan har lyckats återge. Min mångåriga rektorserfarenhet säger mig att tidningsartikeln, antagligen även själva anmälningarna, återger ganska lite av det verkliga nöffskeendets dynamik och komplexitet. Vi kan nog sluta oss till att klassen varit stökig, därför också otrygg. Sannolikt har det pågått maktkamp och positionering bland eleverna. Troligen har det ur detta även uppstått tendenser till mobbing. Den aktuella, anmälda situationen, har säkert föregåtts av åtskilliga andra skärmytslingar som lika gärna de, hade kunnat resultera i ett antal anmälningar.

Traditionellt sett, brukar en situation liknande den som Sydsvenskan beskriver, sorteras upp i offer och förövare. Enligt denna logik finns en elev (förövare) som hotar annan elev (offer) till livet, punkt. Enligt den logiken är problemet lätt att lösa. En populär åsikt är att offret skyddas genom att man stänger av, alternativt flyttar på förrövar-en/-na. I stort sett sorterar även skolans styrdokument upp elevmotsättningar och ordningsproblem på detta sätt. Media kan därför också, gång efter annan, fyllas med indignationsdrypande artiklar om hur lite skolan förmår göra utifrån denna ”solklara” logik. Som jag redan antytt, har jag upplevt verklighetens skeenden som betydligt mer komplexa. Att enkelt spalta upp problemet i offer och förövare låter sig sällan göras. En plausibel uppspaltning av problemen i föreliggande ”case” skulle kunna se ut som följer:

  • Klassen är stökig och saknar arbetsro. Detta kan i sig utgöra ett problem när hot och mobbing skall utredas. Om incidenterna är dagliga, överhopas rektor och lärare av information och utredningsarbete, som det dessutom kan vara svårt att urskilja något särskilt mönster i. Offer och förövarrollerna skiftar från dag till annan och enskilda individer är i olika utsträckning bägge delar. Å andra sidan är ordning och arbetsro ingen garanti för att hot, våld och mobbing inte förekommer. I den ”hårt commentshållna” klassrumsmiljön är den sociala kontrollen ibland mer utstuderad. Mordhoten uttalas bortom vuxnas insyn och eftersom det i dessa miljöer finns en outtalad förväntan gällande anpassning, stiger mörkertalen. Satygen utförs i smyg.
  • Individer med egen social problematik är, inte så konstigt, överrepresenterade bland både offer och förövare. Inte sällan föreligger ovanpå detta psykisk problematik, numera ofta manifesterad genom en neuropsykiatrisk diagnos. När så är fallet, existerar egentligen endast offerroller i hot- och/eller mobbingsituationen. Istället för att utdela sanktioner, är rektor och huvudman hänvisade till att utreda inlärningssvårigheter och verkställa individuella anpassningar i den undervisning som bedrivs. Förövarna existerar i scenariot bara s.a.s. på systemnivå.
  • Föräldrar håller, på ont och gott, sin egen avkomma närmast barmen. En inspektions- och anmälarkultur som, inom svensk skola byggts upp sedan 2008, uppmuntrar rättshaverister. För rektor och huvudman kan totalt faktaresistenta föräldrar utgöra ett näst intill oöverstigligt vardagshinder. Detta påstår jag, utgör ett stort problem för, och en tung belastning på, vårt skolsystem. Det leder också till en ”uppskruvad” anmälarkultur, där sunt månande föräldrar får svårare att göra sig hörda på ett rättssäkert sätt.
  • Anmälningsförfarandet inom skolan riktas i de flesta fall mot huvudmannen. Skolans huvudmän avskyr som regel negativ uppmärksamhet. De agerar därför ofta defensivt enligt en strategi som går ut på att så långt som möjligt hålla ryggen fri. Detta är sällan det samma som att, så effektivt som möjligt, utreda och åtgärda ett lokalt missförhållande. Ett aktuellt exempel, i efterdyningarna av en våldtäkt på en skola i Lund, illustrerar väl förhållandet.

Jag kan för egen del inte se några enkla lösningar på de problem jag har spaltat upp ovan. Mer än något annat, speglar våra skolkulturer de värderingar som frodas i samhället. Så länge hot, hat, kreativa lögner, och mobbing tillåts prägla vår offentlighet, kommer det även att prägla våra skolmiljöer. Några tumregler dock:

  • grodaIncidenter på skolor följer sällan någon enkel manual. Det handlar sällan om ”onda” som skall straffas, eller ”goda” som skall skyddas. Det handlar oftast om trygghet som skall skapas, trygga relationer och tryggt bemötande. Skolans ledarskap har i detta ett stort ansvar för att utgöra ”goda exempel”.
  • Skolans lagrum är till för att användas. Jag hävdar bestämt att exempelvis ”elevavstängning” bör användas där den anses tillämpbar (vad lokaltidningen anser om saken är ovidkommande). Ansvaret för en elev upphör dock inte vid en avstängning, snarare bör den ses som ett medel i arbetet för en normaliserad studiesituation.
  • En skola är många vuxna och massor av kompetens. Samarbete och gemensamma förhållningssätt är nyckeln för att kunna utnyttja denna potential.
  • Ta läroplanernas värdegrund på allvar. Denna är inget att ironisera över, utan en grundpelare i ett demokratiskt samhälles utbildningssystem. Elevernas inlärningsmiljö och vad de i slutändan lyckas lära sig, är kommunicerande kärl.

 

Annonser

Read Full Post »