Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skollagen 1985:1100’

Det tål att funderas över, hur ett mobiltelefonförbud kommer att förändra skolornas lokala arbete. Huvudregeln är ju att förbud blir meningsfulla först då människor rättar sig efter dem. 2009 blev jag kontaktad av Sveriges Radios P4. Jag var då rektor för en stor byggskola och innehade tydligen skånskt rekord i antalet elevavstägningar. Reporterns vinkel var givetvis kritisk. – Varför har just er skola dessa pyramidala ordningsproblem, och vad har just dessa elever gjort för att exkluderas från sin lagstadgade rätt till utbildning?

Jag berättade för reportern, så pedagogiskt jag förmådde, om skollagens (1985:110) krav på elever och huvudmän. Jag berättade om elever som skjutit raketer i korridorer, om elever som gjort översvämning på skolans toaletter, som stulit värdesaker av sina skolkamrater och som skrikit ”hora” åt en kvinnlig lärare. Jag berättade om lagstiftningens primära mål, att skapa arbetsro för de i skolan verksamma, och det sekundära, att i avstängningsprocessen utreda själva händelsen, men även utreda problem och behov samt stärka relationen till elever med problemskapande beteenden, att bygga allianser och premiera sådana strategier som kunde leda åter till en normaliserad studiegång. Om allt detta berättade jag, och hoppades väl få en intressant motfråga av reportern, som bläddrade länge i sina anteckningar innan han såg upp på mig. – Men den här, började han. Den här killen har alltså under en rast buskört med sin moped på skolgården. Är det verkligen ett adekvat skäl för avstängning?

Där och då tröttnade jag på intervjun och svarade programmatiskt på de övriga frågor reportern ville ha svar på. Det reportage som senare sändes var rimligt, men förutsägbart.

Den skola jag vid tillfället arbetade på hade givetvis omfattande ordningsproblem, så som det gärna blir i en miljö dominerad av socialt stigmatiserade tonårspojkar. I ett avseende var dock enheten unik. Ingen annanstans i staden skedde ett större individuellt kunskapslyft i tiden mellan avgången från grundskolan fram till gymnasieexamen. Jag föreställer mig att dessa goda resultat blev möjliga genom att skolan, förutom att den outtröttligt till fullo använde sig av skollagen som ett levande dokument, även prioriterade det elevhälsofrämjande vardagsarbetet, samt hade ekonomiska förutsättningar att göra dessa avvägningar. Något år senare, bestämde sig huvudmannen för att grundligt omorganisera enheten enligt NPM, ett beslut vars konsekvenser staden fortfarande lever med. Men det är en annan historia.

Frågan man kan ställa sig så här, ett decennium senare är; hade situationen på vår gymnasieskola sett annorlunda ut om det där och då hade funnits ett mobiltelefonförbud? Spontant är mitt svar på den frågan, nej. På vår enhet fanns det en samsyn kring hur en god ordning kunde definieras och till en sådan ordning hörde definitivt inte några störande mobiltelefoner. I praktisk juridisk mening hade ett mobiltelefonförbud inte förändrat någonting. Det går dock att betrakta den tänkta lagstiftningen ur ett annat perspektiv.

I många fall är mobiltelefonen inget som stör lektionen, utan främst individen, som genom teknikens närvaro fokuserar på fel saker. Kan man tänka sig att ett allmänt mobilförbud skulle kunna utgöra ett incitament för dessa ”passiva” mobilanvändare att faktiskt fokusera på sina studier istället? Kanske, men det är långt ifrån givet att det skulle förhålla sig så. Det finns redan skolor som har genomfört förbud, och på flera av dessa menar man att resultatet är gott. Det rör sig dock inte om något representativt urval eller några systematiska oberoende studier gjorda över ett längre tidsspann. Man kan inte utifrån en handfull lokala initiativ slå fast att ett nationellt totalförbud skulle vara lika verksamt. Om regeringen vill gå vidare med sitt lagförslag bör sådana studier göras. Regeringen har då också att fundera över följande:

  • Hur förhåller sig mobiltelefonen, om nu denna ”pryl” skall ägnas exklusivt lagutrymme, till Lap-tops, I-pads, Nintendos och Smart-watches, eller rent av Wi-fi, besläktad teknik med liknande avledande potential? När upphör ”mobiltelefonen” i ett teknikutvecklingsperspektiv att vara just ”mobiltelefon”? Om man inte anser att denna kategoriseringsproblematik är viktig, bör man heller inte lagstifta om en specifik teknisk pryl. Om man anser att den är viktig, bör man kunna förklara på vilka grunder lagen skall skilja på olika typer av störande föremål i skolan. Det leder oss in på den spännande sanktionsfrågan…
  • Vilken konsekvens anser man att ett brott mot mobilförbudsregeln skall medföra, och hur skall konsekvenserna för brott mot denna regel skilja sig från det som gäller andra typer av lektionsstörande teknik/föremål? Om skolenheten har Wi-FI och tillåter andra typer av uppkopplad teknik (vilket de flesta har och gör), blir denna gränsdragningsproblematik extra kvistig.
  • Om individuella undantag, vilket redan diskuteras, skall kunna göras från huvudregeln, hur skall en rättssäker reglering av dessa undantag se ut? Hur skall man förhindra att ”beslut om undantag” blir ett nytt lagrum kring vilket elever och vårdnadshavare kan bedriva eviga tvister?
  • Bör det utformas sanktioner riktade mot huvudmän/skolenheter som av konkurrensskäl eller oförmåga inte lever upp till förbudskravet? Nu närmar vi oss en viktig poäng och anledningen till att jag inledde min text med avstägningsexemplet; vad gör vi med dem som inte lever upp till Skollagens skrivningar gällande ordning och studiero? Detta är nog egentligen ett av de centrala problemen…

Skolor undlåter i parti och minut att följa skollagen och de hävdar alla möjliga anledningar till varför det inte går att göra detta. Denna undlåtenhet får ytterst sällan några juridiska konsekvenser, utan blir snarare, som nu med mobilförbudsdiskussionen, brandfacklor i skoldebatten. Det ”egentliga” problemet är således inte avsaknaden av lagrum, utan något annat. Många väljer här att tala svävande om ”flumskola”, ”skolkulturen” eller om ”abdikerat ledarskap” och”felaktiga incitament”. Många tror rent av att saken löser sig automatiskt om man inför ”disciplin” och ”katederundervisning”. Jag tror dock att saken är mer komplicerad. Jag tror att den kritiska massan juridiskt sett, ligger i spänningsfälten mellan Skollagens olika kapitel och de olika kapitlens paragrafer. Dessa skapar en inkompatibel helhet. Låt mig visa:

Kalle har skolplikt – Kalle stör lektioner med sin mobil – Skollagens Kap. 5 – Kalle får tillsägelser, vårdnadshavare involveras, Kalle blir avstängd mm –Skollagens Kap.3 – Loop – Kalle har rätt till utbildning – Kalle utreds och tillförsäkras de åtgärder han behöver för att rätten till utbildning skall vara uppfylld- Kalle har skolplikt – Kalle stör åter lektioner med sin mobil – Kalles lärare har blivit skyddsombud och läst in sig på arbetsmiljölagen– Loop – arbetsmiljölagen -Subloop- Skollagens Kap 5. –o.s.v.

Ovanstående är ett typexempel på redundant lagstiftning. Tillämpning i ett lagrum, skapar kontradiktion i ett annat lagrum vilket resulterar i en ytterst byråkratisk och komplicerad tillämpning. Skolinspektionen har, sedan den tillkom 2008, lagt mycket av sitt fokus på att kritiskt granska hur skolor och huvudmän orienterar på detta juridiska, av spetsfundigheter minerade, slagfält. Deras granskningar är värda ett eget stycke.

Jag blev vid ett tillfälle mordhotad av en gymnasieelev. Det började med att dennes explosiva beteendeproblem utgjorde en omöjlighet för vederbörandes närvaro på skolenheten. Jag försåg huvudmannen med underlag och de stängde av eleven en vecka (Skollagen 2010:800). Efter avstängning återkom inte eleven till skolan utan valde istället att mordhota undertecknad via sms, vilket omedelbart, i elevens frånvaro, resulterade i en ny avstängning. Sammanfattningsvis eskalerade situationen snabbt till ett läge där huvudmannen stängde av eleven för resterande läsår. Den myndiga elevens ”vårdnadshavare” överklagade till Skolinspektionen, som i en utförlig inlaga ställde ett drygt tjugotal komplicerade kontrollfrågor till vår enhet. Många av frågorna, i ett ärende där vi ansåg oss ha mycket bra på fötterna, emanerade ur rena påhitt från ”motpartens” sida. Jag behöver knappast tillägga att ärendet renderade en stor mängd arbete och att handläggningen ställde minutiösa krav på skolans dokumentation. När Skolinspektionen efter några veckors handläggning överlämnade sin dom, fann man att eleven i samband med en av avstängningssituationerna inte tillräckligt tydligt hade beretts möjligheter att yttra sig angående beslutet före dess verkställighet. Därmed skulle vederbörande med omedelbar verkan meddelas välkommen till enheten igen. Ridå.

Det jag beskriver ovan är så klart ett anekdotiskt exempel. Jag påstår dock att det är signifikativt för en typ av handläggning och skollagstolkning som har varit kutym inom Skolinspektionen och som har bidragit till att prägla bilden av skolan under det senaste decenniet. Skolinspektionen rymmer i en och samma myndighetskostym, ett åklagarämbete med spetsen mot skolans medarbetare och, ett offentligt biträde åt elever, vårdnadshavare samt andra avnämare. Vad som ur ett skol- eller lärandeperspektiv vore hållbara lösningar, är irrelevant för den typ av tillsyn som bedrivs. Skolinspektionen agerar dock inte på eget bevåg, utan på regeringens och riksdagens uppdrag. Deras verksamhet kan alltså betraktas som en tydlig framträdelseform på ett samhälle med en väldigt komplicerad relation till sitt utbildningssystem.

Jag brukar tala om skolan som allas vår projektionsyta. Eftersom alla barn tillbringar sin uppväxt inom denna institutions väggar, föreställer vi oss att vår gemensamma framtid står skriven i vad skolan har att erbjuda dem. Därför blir också dess styrdokument en bredbent exposé över de önskningar, förhoppningar, tillkortakommanden och rädslor som präglar ett samtida samhälle. Detta är en utveckling som har accentuerats under två decennier, där politiken i allt högre grad har övergett sina ambitioner att se till det gemensammas bästa och att utgöra en ansvarstagande moderator för folkviljan. Genom kommunaliseringen, friskole- och skolvalsreformen, genom lärarnas avprofessionalisering och politikens gränslösa vilja att svara på opinionens impulser, har skolans ledningssystem och styrdokument gradvis glidit ner i den juridiska redundans och de kontraktiva ledningssystem som jag har beskrivit tidigare. Summavis bildar allt detta en giftig institutionell brygd. Och ett förbud mot mobiltelefoner skulle sannolikt endast bidra till att ytterligare en bit omtvistad silvertejp klistras på en redan oöverskådlig mängd konkurrerande utbildningssystemiska ambitioner.

Därför, för att apostrofera en välkänd gammal S-affisch: Gärna mobilförbud i skolan, men först ett grundligt omtag med det bildningsideal som en gång definierade välfärdssveriges satsning på en skola åt alla och ett lärande för livet. Överge den förhärskande kravdoktrinen och låt stödjande strukturer bilda utgångspunkt för ett skolsystem där kunskapen och individens livsmöjligheter på riktigt är det överordnade målet. I en sådan kontext är skolornas lokala ordningsregler fullt tillräckliga som bas för att upprätthålla studiero. Inte ens dessa skulle behövas, om vår samtida vuxenvärld själva kunde erövra minsta uns av mobildisciplin. Ty våra barn är ju varken skyldiga till skapandet av denna monstruösa teknologi, alla dess applikationer eller den maniska upptagenhet med vilken vi viger våra liv åt detta opium.

Epilog: 5 april 1910 lagstiftade Frankrike om ett totalförbud mot att kyssas på järnvägsstationer. Man ansåg att detta ofog medförde allt för många tågförseningar. 

 

Annonser

Read Full Post »

passa re 1Vad som anses vara skolans viktigaste resurs varierar över tid. På 90-talet ansågs rektors ledarskap vara av helt avgörande betydelse. Rektorsmakten stärktes i många avseenden, lärarmakten snarare kringskars. Några år in på 2000-talet har dock lärarens betydelse för undervisningens kvalitet kommit att betonas allt mer. Det märks i debatten och i den faktiska politiken. Både reformer som lärarlegitimationen och karriärstjänsterna samt intresset för den klassrumsnära forskningen skvallrar om detta. Intuitivt borde det också märkas i en skollag skriven så sent som 2010. Men är det så?

Jan Björklund brukar hävda att …de reformer som för närvarande genomförs i skolan är de mest genomgripande sedan folkskolestadgan infördes 1842. Om Björklund hade haft kunskap om denna reform hade han också insett att den egentligen aldrig var särskilt genomgripande. Den stadgade en utveckling som i industrialiseringens, urbaniseringens och befolkningstillväxtens spår redan pågick för fullt. Folkskolestadgan utgjorde en välsignelse över ett redan pågående anpassningsarbete.

Folkskolestadgan 1842 hade två dominerande fokusområden. Det ena handlade om undervisningens rent fysiska, lokal- och materialmässiga förutsättningar. Det andra handlade om skolans viktigaste resurs, lärarna. En mängd punkter i stadgan reglerar vad som i olika avseenden kan förväntas av en folkskolelärare. Ett par exempel:

– Varje lärare som är examinerad äger rätt att erhålla lön värd minst 16 tunnor spannmål, bostad med bränsle, samt sommarbete och vinterfoder för en ko.

Passa re 4– För att bli antagen till skollärare krävs av den sökande gudsfruktan och sedlig vandel och att han avlagt lärarexamen. Vissa lärare skall kunna vaccinera och åderlåta.

För att kontrollera hur folkskolestadgan efterlevdes inrättades en tidig form av skolinspektion som först och främst höll folkskolans lärare under uppsikt. Den tidens inspektörer uppträdde också som skolutvecklare och drog sig inte för att helt sonika ”ta över” lärarens undervisning och statuera pedagogiskt exempel.

Det skiljer 168 år mellan 1842 års folkskolestadga och Skollag 2010:800. Vad som hänt på dessa år är att läraren har fått träda tillbaka, från att vara det helt dominerande lagstiftningssubjektet, till att inta en närmast parentetisk funktion som lagstiftningsobjekt när det gäller skollagstiftningen. I Skollag 2010:800 ger en enkel ordsökning att orden rektor och vårdnadshavare förekommer i 114 respektive 107 fall. Ordet lärare (förskolelärare) finner vi endast i 58 fall.

En ordsökning säger inte allt, men granskar vi de närmare sammanhangen ser vi att såväl rektor som vårdnadshavare i stor utsträckning förekommer som subjekt, dvs lagstiftningen formulerar stadganden med dessa som utgångspunkt. I fallet lärare förekommer det motsvarande mycket sparsamt. De är lagstiftningens ”bifigurer”1).

Förutom de regleringar som gäller grundläggande anställningskrav på en lärare, finner jag i Skollag 2010:800 endast läraren som tydligt subjekt i ett enda sammanhang. Det gäller de befogenheter som läraren delar med rektor enligt Kap. 5, rätten att vidta disciplinära åtgärder.

Passa re 56 § Rektorn eller en lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.

Men även i Kap. 5 försvinner läraren ur handlingen efter 8 § och kapitlet utmynnar i utredningar och annat som är en affär endast för rektor.

Signifikativ för Skollag 2010:800 är Kap. 5, 5 §. Paragrafen reglerar skolans ordningsregler och är en affär för rektor och elever. Inte lärare. Märkligt.

Mönstret att skollagen bollar skolans inre angelägenheter mellan huvudman, rektor, elever och vårdnadshavare går igen på många ställen. I Kap. 4, som reglerar skolans systematiska kvalitetsarbete, jämställs läraren med övrig personal och dess roll inskränker sig till medverkan under rektors ansvar,

4 § …Kvalitetsarbetet på enhetsnivå ska genomföras under medverkan av lärare, förskollärare, övrig personal och elever. Barn i förskolan, deras vårdnadshavare och elevernas vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta i arbetet.

passa re 2Rektorn och förskolechefen ansvarar för att kvalitetsarbete vid enheten genomförs enligt första och andra styckena.

Vad gäller skolenhetens kvalitetsarbete fyller alltså elever och vårdnadshavare en viktigare funktion än lärarna.

Sammantaget kan man konstatera en sak: När våra nya skolreformatörer satte sig ned för att formulera en ny skollag, var det inte med skolans viktigaste resurs, läraren, för ögonen. Skollag 2010:800 utgör i sig självt ett bevis på läraryrkets avprofessionalisering.

168 år av svensk skolutveckling har resulterat i lärarens professionsavveckling. Man kan fråga sig varför…

…to be continued…

 

1) En motsvarande ordsökning på 1985 års skollag visar att rektor och lärare är lagstiftningsmässigt mer jämställda, men de förekommer väsentligt mer sällan i lagstiftningstexten. Våra senaste skollagar skiljer sig i att där 1985 års skollag reglerar på strukturnivå (vad ska göras?), reglerar den senaste på detaljnivå (vem ska göra?). Så sett liknar Skollag 2010:800 mer 1842 års folkskolestadga än 1985 års skollag.

Read Full Post »

SjMo 037

Minnet är kort. Lagrådets 77 sidor långa förintande sågning av förslaget till ny skollag, är glömd, men ligger endast fyra år bort. Lagrådets protokoll är daterat 2010-02-24. För att få till stånd ett ikraftträdande före valet, hade regeringen alltså mindre än en månad (2010-03-23) på sig att reda upp i det juridiska moraset. Propositionen kom till stånd i grevens sista minut och den nya skollagen (2010:800) klubbades igenom av riksdagen. Mycket av lagrådets kritik hade åtgärdats, men faktum kvarstår. Vår nya skollag var ett slarvigt genomfört hastverk. Ett riksdagsbeslut förändrar inte den saken. Den är och förblir ett slarvigt genomfört hastverk.

Lagrådet består av jurister och granskar endast de formellt juridiska sidorna av förslag till lagstiftning. Lagrådet kan i mindre utsträckning uttala sig om en lagstiftnings tillämpbarhet i en specifik verksamhet, t.ex skolan. Sant är dock att lagförslag av dålig juridisk, hantverksmässig kvalitet även brukar uppvisa brister i andra avseenden, t.ex brister i tillämpbarhet, täckningsgrad, smidighet eller struktur. Vår nuvarande skollag dras med brister i alla dessa avseenden.

En av mina invändningar mot nuvarande skollag är att den blandar normativa och formaljuridiska stadganden på ett olyckligt sätt. I händerna på skolans tillsynsmyndigheter har detta fått negativa konsekvenser. Vad ska man t.ex säga om följande paragraf?

Kap. 1, 4 § Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära…

SjMo 154Innehållet är sympatiskt, ja, men är det juridiskt? Jag menar att detta är typisk ramlagstiftning. Formuleringarna återkommer dessutom i flera av skolans styrdokument, inte minst läroplanen. När denna typ av ramlagar tillämpas strikt juridiskt, som av Skolinspektionen, blir det inte särskilt rättssäkert.

Exempel på denna typ svaghet fanns redan i förra skollagen (1985:1100), men den har förstärkts och förvärrats, snarare än avvecklats, i den nuvarande. Med tanke på en allmän samhällsutveckling sedan 1985 mot ökad juridifiering känns detta otidsenligt och oöverlagt.

Det finns i och för sig inget att invända mot att huvudmän försöker leva upp till följande paragraf,

Kap 2, 23 § Varje huvudman ska sträva efter att för undervisningen anställa lärare
och förskollärare som har forskarutbildning.

Men hur i hela friden skall ansvar utkrävas? Hur många forskarutbildade lärare finns det ö.h.t i omlopp? När såg ni senast en platsannons typ, vi ser gärna att sökande till tjänsten som förskollärare/svetslärare är forskarutbildad? Paragrafen är ett av flera exempel på politiserad juridisk slagg.

Allvarligare än ovanstående är dock de lagmässiga moment 22 som finns inbyggda i nuvarande skollag. Dessa uppstår i förhållande till annan lagstiftning, men också i olika kapitel och paragrafers förhållande till varandra. Jämför exempelvis följande två paragrafer,

Kap. 1, 4 § …I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.
Kap. 3, 3 § Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar SjMo 136ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

Hur ska den enskilda pedagogen samtidigt som hon försöker uppväga skillnader i elevernas förutsättningar, lyckas med konststycket att ge de elever som lätt når kunskapskraven ledning och stimulans att nå längre i sin kunskapsutveckling? Är inte det ett indiskt reptrick?

Vidare, i Kap. 5, 6-8 § avhandlas ett antal disciplinära befogenheter som rektorer och lärare kan vidta mot störande elever. I 9-10 § för dock lagen in en hänvisning till Kap. 3, som ju annars avhandlar elevernas utveckling mot målen,

Kap. 5, 9 § Om en elev i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan eller gymnasiesärskolan vid upprepade tillfällen stört ordningen eller uppträtt olämpligt eller om eleven gjort sig skyldig till en allvarligare förseelse, ska rektorn se till att saken utreds. Samråd ska ske med elevens vårdnadshavare. Om förutsättningarna för en utredning om särskilt stöd enligt 3 kap. 8 § är uppfyllda ska även en sådan utredning inledas.
10 § Med utgångspunkt i vad som har framkommit vid en utredning enligt 9 § första stycket ska rektorn se till att åtgärder genomförs för att få eleven att ändra sitt beteende.

När vi följer hänvisningen till Kap. 3 finner vi att,

Kap. 3, 8 § …Behovet av särskilt stöd ska även utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation.
10 § För en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan ska det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.

bil_0165Det krävs ingen raketforskare för att inse att vi talar om ungefär samma elever i Kap. 3 och 5. Den elev som strular och drar på sig disciplinära tillrättavisningar enligt Kap. 5 har utretts eller skall utredas enligt Kap.3 och har befunnits eller kommer att befinnas i behov av särskilt stöd. Kan skolan alls tillämpa Kap. 5 utan att samtidigt dra igång omfattande utredningar? Ur de juridiska cirkelresonemang som följer av tillämpningar står för det mesta rektor eller huvudman med Svarte Petter. Därför tillämpas paragraferna enligt Kap. 5 också i ringa omfattning. Att i något sammanhang åberopa Kap. 6, 20 § utan att skapa en rekyl i Kap. 1 eller Kap. 3 är nära nog omöjligt.

Kap. 6, 20 § Den som har vårdnaden om ett skolpliktigt barn ska se till att barnet
fullgör sin skolplikt.

Nåväl. Allt börjar med en bra lärare. Läraren är skolans viktigaste resurs. Vad säger då den nya skollagen om läraren/pedagogens roll i skolan? Vilket ansvar och inflytande har hon? Vad åligger en lärare, vilka är hennes rättigheter och skyldigheter? Läs gärna skollagen med dessa frågor för ögonen. Du kommer att bli förvånad.

…to be continued.

Read Full Post »