Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skolverket’

Ett smärre lärardrev har riktats mot Skolverkets nya generaldirektör Peter Fredriksson efter att denne har uttryckt ståndpunkten att lärare borde sköta sina jobb istället för att gnälla. Bilden av Fredriksson som ”auktoritär streber” förstärks i ett beryktat klipp från UR , där denne ses ”tvåla till” rektor Lina Axelsson då hon inte rakt av köper hans idé om tvålärarsystem (25 minuter in i filmen).

Hela denna så kallade ”GD-gate” väcker tankar. Mest förvånande är nog att generaldirektörens beteende har gjort lärarna så förbannade, för vad trodde de? Det ideal som omfamnas idag handlar till stor del om ordning och reda, auktoritära strukturer och starka ledare. Peter Fredriksson lever upp till detta konservativa ideal och har klättrat hela vägen till en post som generaldirektör. Så vem blir förvånad? Snarare är det väl så att en personlig profil näraliggande Fredrikssons nära nog utgör förutsättningen för att klättra i våra hierarkiska system. Kanske beror en del av reaktionerna på att de mekanismer som konstituerar de hierarkiska systemen sällan skildras så öppet som i klippet från UR. Dessa maktkamper skall skötas diskret bakom lyckta dörrar. Grämelsen över förorätter skall utstötas viskande över blaskigt kaffe i ovädrade personalrum.

I SvD skriver hjärnforskaren Martin Ingvar att barns hjärnor är konstruerade för att följa en vägledare som lär dem nya saker. Om vi för ögonblicket bortser ifrån att citatet utgör en grov förenkling, och bortser ifrån att Ingvar argumenterar mot en nidbild av svensk skola, ser vi att det budskap Ingvar ständigt återvänder till, är att auktoritära strukturer är det vetenskapliga svaret på skolans utmaningar. För att skapa interna drivkrafter för inlärning hos alla elever bör lärare ha auktoritet och vara tydlig kring vad som förväntas av eleverna och hur de ska nå dit. Läs citatet, se klippet från UR och fundera på om det Peter Fredrikssons gör, inte är att följa Martin Ingvars råd. Skolans största utmaning är att lära eleverna underordning, hävdar Skolverkets generaldirektör nyligen i ett föredrag. Vem som helst kan se att Lina Axelsson med sitt ifrågasättande av Fredrikssons ”sanning”, undergräver hans auktoritet på samma sätt som elevers postmoderna relativisering av lärarbudskap undergräver lärares. Att sympatierna i sammanhanget hamnar på Axelssons sida utgör en fingervisning om vilket komplext och dubbelbottnat begrepp ”auktoritet” faktiskt är. Det äger sin lockelse som friktionsfri ideologisk abstraktion, men förbyts ofta i magknip och illamående omsatt som hierarkisk social konkretion. Överallt där det finns en auktoritär struktur pågår en kamp om makt och revir. Auktoritet är verkligen inget oproblematiskt begrepp.

Men det är väl ändå skillnad på barn och vuxna? Både ja och nej. Barn vet mindre och deras hjärnor utvecklas under uppväxten. De är beroende av vuxna, men att ur detta dra slutsatsen att de är programmerade för auktoritära strukturer, är helt enkelt fel. Martin Ingvar hävdar att barns arbetsminnen blir överbelastade av problemlösning, vilket är nonsens. Barns arbetsminnen fungerar som vuxnas, men är faktiskt vassare. Alla som har spelat ”memory” med en femåring vet detta. Arbetsminnen kan bli överbelastade, men det gäller såväl barn som vuxna. Om utmaningen är rimlig med hänsyn till ålder, förkunskaper och allmän förmåga, sker i bägge fallen inlärning. För att detta skall ske krävs ingen ”auktoritär lärare bland disciplinerade elever”. En ”trygg lärare bland harmoniska elever”, fungerar bättre.

Arbetarklassens barn sägs lida under frånvaron av auktoritära strukturer. Påståendet är en blandning av sanning och fördom. Det fördomsfulla ligger i att uttala sig kategoriskt om en så stor grupp individer. I fråga om ritualer och fostransideal ser arbetarhem ytterst olika ut. Oftast syftar man dock på den avgränsade gruppen språksvaga pojkar som uppfostrats med korthuggna kommandon. Dessa anses behöva struktur och auktoritet. Det fick de på Monroes Harlemskolor och det fungerade bra där och då. Jag tror för min del att man bör reflektera över varför Monroe i stort sett har förblivit en världsunik enskildhet. Om modellen hade varit brett implementerbar, hade detta skett i stora delar av västvärlden. Istället är den faktiska verkligheten sådan att det i första hand är elitskolorna som präglas av struktur och auktoritet. Obegripligt, om det är i utsatta skolor modellen anses funktionell. Begripligt, som uttryck för en ideologi.

Det finns ett gammalt talesätt om att barn inte gör som man säger, utan som man gör. En auktoritär språklärare lär förutom språk ut auktoritet. Barn lär inte bara det framlagda stoffet, utan hämtar sitt lärande ur hela den närvarande kontexten. Förutom språk, lär sig eleven i det auktoritära klassrummet om sådant som makt, inflytande, över- och underordning. Det lär sig in på bara huden hur sådant som beröm och tillrättavisningar fyller kroppen med känslor av stolthet eller skam. I sådana fakta ligger våra undervisningsmodellers ideologiska dimensioner.

Samtidens auktoritetsvurm är dock ingen avgränsad skolfråga. Den präglar i hög grad hela samhället. I kvällspressen utropar skribenten Naomi Abramowicz att folket äntligen kärleksbombar polis och militär. Att vi uppmanas kärleksbomba våldsmonopolet, snarare än med nykter distans, betrakta det som rättsstatens sista utpost, är signifikativt för vår samtid. På Twitter koketterar skoldebattörer Isak Skogstad med att han låter sina elever marschera in i klassrummet för att sedan stå vid sina bänkar och samfällt säga God morgon Mr Skoglund. Jag hade själv en lärare som ägnade sig åt dylika procedurer. Och jag hatade det, men deltog motvilligt för att undvika bråk. Jag upplevde mig reducerad till ett av de objekt som utgjorde hans skyltfönster mot en oklanderlig lärargärning. I gengäld ansträngde jag mig aldrig mer än vad som var absolut nödvändigt för att uppnå ett godkänt resultat. Fler elever kände som jag, dock långt ifrån alla. Några gick med liv och lust in för ritualernas transcendentala kollektivism och tycktes växa av magisterns gillande blickar. Andra protesterade högljutt och blev inte så långvariga i klassen. Ytterligare andra tycktes likgiltiga inför spektaklen. Jag tror att vi utgjorde ett ungefärligt genomsnitt av de reaktioner som framkallas då auktoritärt präglade aktiviteter begagnas i en tvingande social miljö.

Auktoritet är, och bör behandlas som ett ytterst komplext begrepp. Med alla de känslor han väcker, är inte Peter Fredriksson en udda fågel i vår svenska hage. Han utgör den auktoritära normen; som friktionsfri ideologisk abstraktion, idealisk; som hierarkisk social konkretion, ibland ganska obehaglig.

Annonser

Read Full Post »

globa

Skolans viktigaste aktörer, med regeringen i spetsen skrev i går (10/5) ett inlägg på DN-debatt under rubriken Enighet om fem punkter för att stärka läraryrket. Jag försöker läsa välvilligt och slås av att brödtexten är riktigt bra. Anslaget är positivt och viljan att bygga vidare skolutveckling på bred dialog är sympatiskt. Argumentationen formar sig till en hoppingivande resa mot inläggets konkretiserande crescendo, de fem punkterna. Det visar sig att dessa utgör inläggets svagaste del. De saknar, i allt väsentligt, nytänkande.

Inför en djupnande skolkris verkar de flesta mena att mer av samma är det enda som kan lösa problemet. Författarna till inlägget problematiserar förvisso den slarviga reformering som drabbat skolan de senaste åren men tycks ändå resonera som om inga alternativa sätt att tänka existerar. Jan Björklunds kunskapsskola utgör axiomet och med några smärre justeringar i legitimationsfrågan och det hugskott som fick namnet karriärtjänster bör läraryrket kunna anses stärkt. Jag är av en annan uppfattning och presenterar här fem alternativa punkter för att stärka läraryrket:

vovve

  1. Återupprätta kontraktet mellan skola och samhälle.

De barn som i dag går i skolan växer upp till ett samhälle där det råder svår bostadsbrist och en ungdomsarbetslöshet som pendlar runt 20%. I det offentliga samtalet förmedlas konsekvent bilden av en skola i sönderfall med snabbt fallande kunskapsresultat och att detta beror på dåligt föräldraskap och våra barns ovilja att anstränga sig. Ovan på detta förmedlas en dystopisk bild av ett land i kris som inte har råd med sina barn och unga, trots att vi bor världens rikaste land. Debatten är polariserad och rent värdenihilistiska strömningar tillåts, via alternativmedia och de sociala mediernas mobbar, styra delar av den politiska dagordningen.

Våra barn är inte opåverkade av allt detta. De apokalyptiska framtidsvisioner de möter varje dag under sin uppväxt formar dem till vilka vuxna de kommer att bli. Även barnen noterar hur en accelererande skolsegregation delar upp dem i önskvärda och oönskade. Så måste det inte vara.  Skolan skulle kunna utgöra den positiva sammanhållande framtidsvisionen om förhållandet mellan skola och samhälle präglades av tillit och förväntningar, om varje barn tydligt fick uppfatta budskapet om att de är landets främsta tillgång, vår enda guldreserv.

För att ett sådant samhällskontrakt ska bli trovärdigt måste skolan vara likvärdig och en skolansträngning måste löna sig, predestinera framtiden. Det duger inte att påstå att utbildning leder till jobb om det inte gör det. Även barn genomskådar sådant och känner till marknadsfenomen som jämviktsarbetslöshet och utbildningsinflation. De ser också de horribla anställningsvillkor som, trots stora ansträngningar, drabbar många av de unga som ändå får in en fot på arbetsmarknaden. De ser också hur nepotism och social tillhörighet tillåts erodera meritokratin*, skolans kanske främsta försäljningsargument.

Vad har allt detta med läraryrket att göra? Att småfix inom den rådande krav- och kontrollkulturen inte kommer att förändra så mycket. Skolpolitiken och dess kultur måste omdefinieras från negativ projektionsyta till positiv framtidsinvestering och en bra början är att de maktcentran som formulerat inlägget på DN-debatt börjar fundera på hur ett återupprättat  kontrakt mellan skola och samhälle skulle kunna se ut. En sådan fokusförskjutning kommer omedelbart att spilla över på alla lärares arbetssituation.

 

  1. Skapa dynamiska nationella skolmyndigheter.

Skolinspektionen har sedan 2008 förmedlat och spridit en nedbrytande nidbild av svenskt skolväsende. Statens skolutvecklande uppdrag har helt avvecklats medan Skolverket har överhopats av reformkorrigerande sisyfosarbeten. Inled omedelbart en översyn av skolans nationella myndigheter.

Bortsett från sörjandet för skolans nationella myndighetsutövning bör det skolutvecklande uppdraget sättas i första rummet. Det måste inte betyda att Myndigheten för Skolutveckling återuppstår, men motsvarande stöd och process måste finnas. Skolinspektionens roll måste avgränsas och bör i första hand handla om att laglighetspröva enheters och huvudmäns myndighetsutövning, i fallet friskolor även ekonomi.

Skolverket borde för länge sedan ha getts i uppdrag att skapa nationella system, plattformar, utbildningar och vägledning för den skoladministration som genereras av kvalitetsuppföljning, diarieföring och annan myndighetsutövning (ex. betygsättning). De lokala ”hjuluppfinnande” aktiviteter som i dessa avseenden nu pågår runt om i skolsverige är ett gigantiskt slöseri med tid, pengar, tålamod och kompetens.

Vad har allt detta med läraryrket att göra? Den avprofessionalisering som följt med de senaste årens inriktning på kontroll och detaljstyrning bör ersättas av kollegial samverkan och skolutveckling som genom nationellt sammanhållande (statliga) inslag ges legitimitet och möjliggör systematisk spridning av goda exempel.

 

  1. Arbeta för rättvis lönesättning.

En olycklig kultur har fått sätta sig där facken kan spela ut stat, SKL och huvudmän mot varandra och politiker i slutändan intervenerar i lönesättningsprocessen på ett sätt som snedvrider lönebildningen och ger svårförutsägbara långsiktiga konsekvenser för lönestruktur, lärarnas arbetsmarknad och samhällsekonomin i stort. Höjningen av lärarlönerna måste ske i en ordnad och långsiktigt hållbar process där uppdelningen i godtyckliga vinnare och förlorare inte blir för påfallande. Det är statens, SKL:s och huvudmännens absoluta skyldighet att tala sig samman om dessa saker och sedan möta facken i en ordnad process. Statliga lönefringisar, regionala löneskillnader och former för/alternativ till, den individuella lönesättningen utgör knäckfrågor. Marknaden i sig själv är uppenbart oförmögen att lösa den skada som lönekaoset åsamkar skolsystemet.

kufVad har allt detta med läraryrket att göra? Forskning och beprövad erfarenhet pekar mot att samarbetsfrämjande inslag och en upplevd känsla av relativ rättvisa främjar utvecklingen i lärandemiljöer. Konkurrenshöjande incitament och upplevt godtycke är ofta direkt kontraproduktivt.

 

  1. Återför makten över skolenhetens inre organisation till skolenheten.

Punkt nummer fyra kan i stort sett stå som den gör i artikeln från DN-debatt. Precis som Skollagen anger måste skolenhetens ledning i samverkan svara för dess inre organisation. Denna möjlighet är idag svårt kringskuren. Vissa ramar behövs naturligtvis, så som exempelvis att elevhälsoorganisationen är angiven i Skollagen. Utöver detta bör det dock vara upp till enheterna att organisera sitt ledningsbehov, sin administration och sina resurser för kvalitet och utvecklingsarbete.

Under denna punkt hamnar en diskussion om karriärtjänsterna, som ju på ett tydligt sätt kringskär skolenhetens möjlighet att fritt utforma sin inre organisation (Hur gick det förresten till när utbildningsdepartementets tydliga anvisning om ett rent lönepåslag för visad lärarskicklighet förvandlades till vetenskapligt förankrade skolutvecklingstjänster?). Vad vi kallar karriärtjänster är inte några karriärtjänster eftersom sådana per definition emanerar ur ett identifierat organisationsbehov. Vår bakvända svenska modell är istället att först tillsätta tjänsterna, sedan grubbla över vad de ska användas till. Den är helt enkelt bakvänd, sett till forskning och beprövad erfarenhet.

De pengar staten anslagit till karriärsystemet motsvarar storleksmässigt ungefär vad som skulle ha behövts för att lösa skolans administrativa underskott. Pengarna borde hellre ha öronmärkts för detta med ett uppdrag till landets skolenheter att lösa problemet. Ur detta hade antagligen modeller för reella karriärtjänster (med full organisatorisk utväxling) kunnat uppstå.

Vad har allt detta med läraryrket att göra? Makt, ansvar och inflytande över den egna arbetssituationen skapar en känsla av sammanhang (KASAM). Denna måste i så stor utsträckning som möjligt ligga lokalt och utövas av skolledning, lärare och annan personal i ett samproducerat ledarskap. Detta leder även i förlängningen till att lärare avlastas administration.

 

  1. Åtgärda det fria skolvalet.

Det fria skolvalet utgör en tydlig orsak till att verksamheten för såväl skolenheter som skolhuvudmän blivit allt mer svårplanerad under 2000-talet. Förutom den segregation som uppstår, leder valmöjligheterna till osäkra elev- och ekonomiprognoser. I det större perspektivet ger det negativa effekter på sådant som planering för bemanning, dimensionering och organisatorisk stabilitet. Konkurrenssituationen mellan skolor spär på känslan av osäkerhet och tar fokus samt resurser muggfrån kärnverksamheten. Efter att nu Chile kastat in handduken står Sverige ensamt kvar i världen med denna marknadsanarkistiska skolmodell. Det bör inte få fortgå.

I vissa avseenden utgör det fria skolvalet och friskolorna irreversibla reformer. Det går inte att med ett riksdagsbeslut backa bandet till 1991 utan att skapa svårläkta konflikter. Frågorna är dock av så avgörande strategisk betydelse för nationen Sveriges framtida utveckling att jag förordar en folkomröstning om saken.

Vad har detta med läraryrket att göra? I Sverige finns långt över 200.000 utbildade lärare. Det gör det till ett av landets största yrkesområden. En folkomröstning med skolfokus skulle på ett unikt sätt belysa läraryrkets situation och föra upp de långsiktigt strategiska skolfrågorna på agendan. I den bästa av världar skulle den kunna leda till en faktisk nationell enighet om vad som bör vara vårt skolsystems vägledande grundprinciper.

 

* Tyvärr saknas det ännu forskning på detta område. Mitt påstående är en välgrundad hypotes, snarare än ett bevis. Det är verkligen hög tid att SCB:s rapport 64, 1990 om ”Ungdomars inträde i arbetslivet 1973-85” får en uppföljare som kan kvantifiera senare års förändringar.         

Read Full Post »

pedled 6

Det faktum att Skolinspektionen för ett par år sedan avgivit en definition på Pedagogiskt ledarskap har väckt begränsad uppmärksamhet. Skolledarnas förre ordförande Lars Flodin menar att, Skolinspektionen har valt en bra definition av begreppet pedagogiskt ledarskap i sin rapport. Förbundet delar uppfattningen att implementeringsarbetet med de nya reformerna har inneburit ett steg på vägen mot ett mer systematiskt förhållningssätt när det gäller kvalitetssäkring och utveckling. (Skolledaren, 2012). Det är en av få  kommentarer. Skolledarna har senare omprövat sin uppfattning, vilket jag återkommer till.
Principiellt, utifrån skolväsendets organisatoriska uppbyggnad, kan man tycka att avgivandet av en dylik definition borde hänföras till Skolverket, vilka ju har till uppgift att förse skolan med styrdokument, utveckla dessa samt kommunicera möjliga tolkningar av dem. Att Skolinspektionen ändå gör detta som en självpåtagen uppgift kan säga något om den myndighetskultur de verkar i.

pedled 3Jag börjar dock bena i en innehållsanalys av Skolinspektionens definition. Jag har valt en enkel design för innehållsanalysen där jag vill kunna identifiera vad i definitionen som utgör subjekt, vad som är objekt, vad relationen mellan subjekt och objekt innehåller samt huruvida några ”korrektiv” har kopplats till subjekt respektive objekt.

Pedagogiskt ledarskap är allt som handlar om att tolka målen samt beskriva aktiviteter för en god måluppfyllelse i relation till de nationella målen i skolan och för att förbättra skolans resultat så att varje elev når så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling. Det betyder att rektor måste ha kunskap om och kompetens för att tolka uppdraget, omsätta det i undervisning, leda och styra lärprocesser, samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat.(Skolinspektionen, 2012)

Vad jag kan se är det endast bisatsen leda och styra lärprocesser som har att göra med vad som skulle kunna vara pedagogiskt ledarskap. Den första meningen är fullt ut en allmän definition av nationellt styrd skola. Begreppet Pedagogiskt ledarskap kan helt enkelt bytas mot skolverksamhet… är allt som handlar om att tolka målen samt beskriva aktiviteter för en god måluppfyllelse i relation till de nationella målen i skolan och för att förbättra skolans resultat så att varje elev når så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling.

Huvudsatsen i andra meningen, Det betyder att rektor måste ha kunskap om och kompetens för att tolka uppdraget, beskriver en förutsättning för ledarskap, vilket som helst. Denna huvudsats följs av bisatsen, omsätta det i undervisning, vilket nog de flesta betraktar som den centrala förmågan i läraruppdraget. Skolinspektionens syftning blir obestämd.

pedled 1Den avslutande bisatsen, samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat, beskriver ett individualistiskt, prestationsinriktat och fostrande chefskap, åter frikopplat från begreppet pedagogik. Dessutom är det möjligt att tolka begreppet insats som syftande på individuella prestationer i en skolmiljö där det ofta är processinriktad samverkan och liknande som avgör resultatet.

Skolinspektionens definition av begreppet ”pedagogiskt ledarskap” reser således i min analys många frågetecken. Det är svårt att förstå på vilket sätt denna definition kan verka klargörande för innehållet i Skolinspektionens granskning av rektors ledarskap, så som den utförts enligt rapport nr 2012:1 (Skolinspektionen, 2012).

Skolinspektionen är inte först om att formulera en definition på Pedagogiskt ledarskap. I sin text ”Pedagogiskt ledarskap och pedagogisk ledning” (Nestor, 1993), väljer Bo Nestor att definiera begreppet på följande sätt,
Det inflytande en skolledare utövar i förhållande till lärare genom olika handlingar, som syftar till att påverka dem att utveckla undervisningen i enlighet med de mål och riktlinjer som anges i skolans styrdokument.

Denna definition lyckas i en mening visa på ledarskapets innebörd samt konkretisera vad i skolans verksamhet som ska påverkas samt hur detta ska ske.

pedled 5Det har förflutit 20 år mellan Bo Nestors definition och Skolinspektionens. Går något att utläsa ur det?
I Nestors definition utgör rektor det tydliga och aktivt påverkande subjektet för begreppet pedagogiskt ledarskap och ställs som sådant i relation till skolans lärare, objekten. Rektors, subjektets aktiviteter syftar till att påverka lärarnas, objektens, aktiviteter i den riktning som anges i skolans styrdokument. Tankegången är lätt att följa och innehåller ett begränsat antal tolkningsmöjligheter.

I Skolinspektionens definition syftar inte längre begreppet pedagogiskt ledarskap direkt på rektor som subjekt. Pedagogiskt ledarskap är istället …allt (min betoning) som handlar om att tolka målen, samt beskriva aktiviteter för en god måluppfyllelse i relation till de nationella målen i skolan och för att förbättra skolans resultat så att varje elev når så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling. Därefter förklarar Skolinspektionen vilka krav detta ställer på en rektor. I sin definition har Skolinspektionen således gjort rektor till objekt. Definitionens subjekt tycks förflyttat uppåt en nivå för att bli synonymt med avsändaren. I riktning mot vem rektor utövar sina aktiviteter förblir outtalat utom i den sista bisatsen där förståelse för sambandet mellan insats och utfall skall skapas hos medarbetarna.

Skolans reformcykel 1990-1994 hade genomgripande konsekvenser för det nationella skolsystemets utformning. I dess inbyggda spänningar finner man fröna till skolans senaste reformcykel, 2008-2012. Mellan Bo Nestors definition av pedagogiskt ledarskap från 1993 och Skolinspektionens definition från 2012 kan man i tid placera forskaren Ninni Wahlströms kommentar om pedagogiskt ledarskap från 1998,

pedled 4Rektor har fortfarande inte nått fram till positionen som en självklar pedagogisk ledare för skolan – kanske för att ingen riktigt vet hur en sådan ser ut? Personal och rektor behöver tala sig samman om vad de avser med begreppet ”pedagogisk ledare” på sin skola… (Wahlström, 1998 s. 71).

Citatet kan illustrera stämningar i det sena 90-talets skola där en decentraliserad målstyrd organisation fortfarande sökte sina former. Under 2000-talet har detta sökande utvecklats till en kamp mellan de olika aktörerna i skolväsendets komplicerade styrkedja om initiativ och formuleringsprivilegium. Denna, de senare årens motsättningar finns beskrivna ur olika perspektiv i böcker som ”Hets” av Sven-Eric Liedman (Liedman, 2011) och ”Barnexperimentet” av Per Kornhall (Kornhall, 2013).

Man bör kunna pröva om de förskjutningar som förekommer i definitionerna av begreppet ”pedagogiskt ledarskap” i detta perspektiv kan tolkas som att dagens skolväsende består av flera ”beslutsnivåer”, som utifrån sin roll i styrkedjan, sin tolkning av det egna uppdraget, samt delvis i konflikt med andra beslutsnivåer, tolkar skolans verklighet, verksamhet och uppdrag på disparata sätt.

Denna uppfattning stärks då jag återvänder till den kommentar förbundet Skolledarna gjort till Skolinspektionens definition av pedagogiskt ledarskap. Deras ordförande Lars Flodin menar i februari 2012 att Skolinspektionen har valt en …bra definition av begreppet… (Skolledaren, 2012). Ett och ett halvt år senare har Skolledarna fått ny ordförande och gör en helomvändning gällande synen på Skolinspektionens definition. I ”Dagens samhälle” talar ordförande Mats Nilsson om att …felfinneri och angiveri hotar rektorns ledarskap i skolan. (Dagens Samhälle, 2013) och på förbundets hemsida lanseras en helt egen definition av ”pedagogiskt ledarskap” (Skolledarna, 2013) i tydlig opposition till Skolinspektionen.

pedled 2Vi kan här skönja en motsättning mellan vad som kan betraktas som den ”politisk styrande nivån”, företrädd av Skolinspektionen och den ”förvaltande verksamhetsnivån” företrädd av Skolledarnas riksförbund. Lägger vi därtill skolans egentliga huvudmannanivå, samt hur dessa vill beskriva ledarskapet i skolan, kan vi se tre olika ledningssfärer med tre delvis olika tolkningar, kanske agendor. Ur det senaste avtalet mellan skolans huvudmän och de fackliga organisationerna kan vi läsa följande om det pedagogiska ledarskapet,

Ledarskapet i skolan måste utvecklas. För detta har skolchefer (eller motsvarande) huvudansvaret. Det krävs närvarande pedagogiska ledare som, tillsammans med lärarna och deras fackliga företrädare, tar ansvar för förändringar och förbättringar som måste göras. Det kräver en tydlig ansvarsfördelning. En systematisk uppföljning och utvärdering av elevernas resultat är nödvändig. Skolan ska vara en modern arbetsplats. Det är naturligt att skolledare och lärare prövar nya metoder, tillvaratar forskning och tillämpar ny teknik…Skolledningarna behöver ha en tydlig vision om hur skolan kan förbättras. Skolledning och lärare måste ständigt föra samtal om hur skolans arbete ska utvecklas och förändras för att uppnå målen. Parterna har ansvar för att skapa en förtroendefull dialog – med ett ömsesidigt respektfullt förhållningssätt och en god kommunikation i en anda av nytänkande. (HÖK-12, 2012).

Det avslutande citatet visar att huvudmannanivån förlägger ansvaret i fråga om ”pedagogisk ledning” hos skolchefen. Den skiljer sig på så sätt från tidigare redovisade definitioner. Man kan också notera att dess förhållande till Skollagens skrivningar kan uppfattas som problematiskt (Skollagen 2010:800 8§-10§).

 

Referenser

HÖK 12 (2012) Förhandlingsprotokoll 2012-09-26. Huvudöverenskommelse om lön och allmänna anställningsvillkor samt rekommendation om lokalt kollektivavtal m.m. Stockholm: SKL, Pacta, Lärarförbundet och LR:s samverkansråd.

Kornhall, Per (2013) Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall. Stockholm: Leopard förlag

Liedman, Sven-Eric (2011) Hets. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Nestor, Bo (1993). ”Pedagogiskt ledarskap och pedagogisk ledning. Två svårfångade begrepp”. I Stålhammar, Bert (red.) (1993): Skolledare i en föränderlig omvärld. Göteborg: Förlagshuset Gothia.

SFS 2010:800 Skollagen.

Skolinspektionen (2012) Kvalitetsgranskning. Rapport 2012:1. Rektors ledarskap med ansvar för den pedagogiska verksamheten. Stockholm: Skolinspektionen.

Wahlström, Ninni (1998): Virrvarr eller ordning och reda? Om målstyrning i grundskolan. Skolledarhögskolans skriftserie nr 10. Örebro: Örebro universitet. Pedagogiska institutionen

Hemsidor

Dagens samhälle (2013) http://www.dagenssamhalle.se/debatt/felfinneri-och-angiveri-hotar-rektorns-ledarskap-i-skolan-6124?page=185Hämtat 2013-01-07

Skolledarna (2013) http://www.skolledarna.se/Documents/Policydokument/Definition%20Pedagogiskt%20ledarskap.pdf Hämtat 2013-01-07

Skolinspektionen (2012) http://www.skolinspektionen.se/sv/tillsyn–granskning/kvalitetsgranskning/genomforda-kvalitetsgranskningar/rektors-ledarskap-2/definition-av-pedagogiskt-ledarskap/ Hämtat 2013-01-07

Skolledarna (2012) http://www.skolledarna.se/Aktuellt-o-Opinion/Nyhetsarkiv/2012/Nyhetsarkiv/Viktig-granskning-men-bred-analys-saknas/ Hämtat 2013-01-07

lådan

Read Full Post »

staty

Det märkliga sker efteråt, när Sveriges radio snappar upp det misstroende som ”Svenskt Näringsliv” riktar mot Skolverket och gör ett kortare inslag signerat Bengt Hansell.
Förspelet, att organisationen Svensk Näringsliv i sin rapport ”Likvärdighet i den svenska skolan” hävdar att begreppet likvärdighet är mångfacetterat och på många sätt problematiskt att använda som mått, kan knappast överraska någon. Med likvärdighet, menar de, avses inte att alla elever ska ha samma resultat. Därför, föga förvånande, hävdar de att den snabbt ökande segregationen (mellanskolsvariationen) inom skolväsendet ej ska betraktas som minskad likvärdighet eftersom skillnaderna främst kan förklaras av en mer homogen elevsammansättning på olika skolor. Eftersom det förhåller sig så drar de, naturligtvis, slutsatsen att skolans kompensatoriska uppdrag kan nedprioriteras. Svenskt Näringsliv är trots allt en lobbyorganisation som värnar om landets vinstdrivna skolor. Att de ger Skolverket en känga och hävdar att dessa mäter likvärdighet på ”fel” sätt, hör liksom till saken.

I radions inslag sammanfattar Bengt Hansell de slutsatser som dras av Svenskt Näringsliv. Bland annat heter det att de kraftigt ökande skillnaderna mellan skolor inte har påverkat elevernas resultat (sic). I slutet av inslaget bekräftar Skolverkets undervisningsråd Jonas Sandqvist inslagets tes; den kraftigt ökande segregationen riskerar leda till att familjebakgrund får en större betydelse. Slutsatsen enligt inslaget och Skolverkets representant är alltså att likvärdigheten inte minskar utan att det är risk för att den minskar. Jonas Sandqvist hänvisar till ett ”förtydligande” som lagts ut på Skolverkets hemsida. Förtydligandet innehåller inga nyheter utan upprepar saker som Skolverket hävdat i olika rapporter och pressmeddelanden ända sedan 2009. Det nya är möjligen att Skolverket inte längre explicit pekar ut ”skolvalet” som ett problem. Det hela är förbryllande.

Följden av Sveriges Radios inslag blir att Friskolornas Riksförbund med illa dold skadeglädje kan trycka till Skolverket, att Jan Björklund kan hävda ”vad var det jag sa”, att Svenska Dagbladet i en ledare kan beklaga den skada som Skolverkets ”sanning” har åsamkat nationen. Och så fortsätter det… Allt detta utan att någon ny avgörande fakta faktiskt föreligger. Om jag förstår det hela rätt är vad som har skett, en definitionsförskjutning av begreppet ”likvärdighet”. Ökad segregation ska inte längre, precis som Svenskt Näringsliv föreslår, betraktas som minskad likvärdighet.
gamDet är i och för sig inte så förvånande att den utpräglat skolvals- och friskolevänliga delen av offentligheten reagerar med en betingad reflex vars enda syfte är att driva opinion, även om man kunde önska sig ett intresse av ärlig och uppriktig analys från detta håll. För de slutsatser som dras i frågan är verkligen inte självklara eller odiskutabla.

Segregeringen mellan skolor ökar alltså mycket snabbt och resultaten sjunker i alla delar. Hur kan detta inte vara ett problem? Det må vara att den socioekonomiska delen av problemet är komplicerad att mäta, men för den elev som har valt ”fel” skola måste väl ändå saken bli en fråga om bristande likvärdighet även om eleven i fråga råkar befinna sig i ”fel” socialgrupp?

I nästa led förväntar sig således vän av ordning att en del nyktra modereringar ska göras av Skolverket, av representanter från seriös forskning och inte minst, av utbildningsdepartementet, utbildningsministrarna eller åtminstone deras sakkunniga. Dagarna går. Det är helt tyst (förutom att Sten Svensson i ett välskrivet inlägg, Dagens Samhälle 22/1, avtäcker elefanten). Ingenting annat alls händer… Jo, den 25 januari postar faktiskt Anna Ekström två tweets där hon åter upprepar vad vi redan visste. Så vad är det som händer? Gustav Fridolin tiger, Aida Hadzialic tiger. Utbildningsdepartementet tiger. På dess hemsida ligger ett meddelande om att man nu även finns på twitter. Där finns tio tråkiga förvaltningstweets.

Till saken hör ju att det pågår en Skolkommission som ska utgöra plattform för en långsiktig inriktning på den nationella skolpolitiken. Den ska presentera sina resultat 2017. En viktig utgångspunkt för kommissionen är att studera effekterna av det fria skolvalet och de vinstdrivna skolorna. Den diskussion som reses i Svenskt Näringslivs utredning kan användas som argument för att kommissionen ska skrota denna utgångspunkt, ett krav som nu också reses av exempelvis Jan Björklund. Men kommissionen tiger, den också.

stormvarningKonspirationsteorier är tråkiga. Det kan naturligtvis inte stämma, även om den asociala responslösheten som omger frågan ger intrycket av att det fria skolvalet har avförts från dagordningen, av någon eller något. Det kan naturligtvis inte vara så att Skolverket har belagts med munkavle, även om det onekligen är ett intryck man kan få. Det har i och för sig hänt tidigare att regeringen (läs socialdemokraterna) har övergett politiskt obekväma positioner medelst ”ålning under radarn”, men i det här fallet föredrar jag att ange bristande kompetens som förklaring. Kunskap, insikt, magstöd och ideologisk kompass nog att ta debatten saknas, helt enkelt. Ett totalt avlövat idépolitiskt landskap. Jag ryser.

Låt mig nu för tydlighetens skull sammanfatta vad Svenskt Näringslivs rapport faktiskt säger: En snabbt ökande skolsegregation utgör inget problem. Dåliga/fattiga barn samlas på vissa skolor, dugliga/välnärda på andra. Skolresultaten sjunker över hela linjen och galopperande betygsinflation råder, men inget av detta kan bero på fria skolval eller vinstdriven skolkonkurrens. Problemen försvinner om skolproven rättas centralt och vi överger skolans kompensatoriska uppdrag. Over and out. Låter det som rimliga utgångspunkter för regeringens skolkommission?

Om någon idépolitisk utveckling ska ske måste någon ta debatten. Jag trodde aldrig jag skulle sakna Jan Björklund, men han markerade åtminstone, satte ner foten, om än oftast på konstiga ställen. Så, Gustav Fridolin och Aida Hadzialic; J´accuse…! Kräv er rätt, gör er plikt. Ta debatten. Gör det. Pronto!

Read Full Post »

karusell

Vinterns skolpolitiska fluga var Sveriges radios #kaosklass. Gensvaret blev så stort att granskningen nu har fortsatt. Det började med att SR hade forskat fram varför Sverige sjunker i PISA. Det berodde på att det fanns elever som skrek och kastade möbler genom klassrummets fönster. De gjorde så för att de inte fick det särskilda stöd de hade rätt till.

I toppen av PISA finner vi ställen som Shanghai och Sydkorea. Vi kunde ha dragit slutsatsen att eleverna där får det särskilda stöd de har rätt till och att de därför har de arbetsro i sina klassrum och uppnår fenomenala kunskapsresultat. Men det gjordes inte och förmodligen, om någon skulle granska saken, är nog det ”särskilda stödet” i de framgångsrika BRICS-länderna, synnerligen torftigt och ojämnt fördelat.

Så här finns en egendomlighet i den svenska skoldebatten.

övningsstolarIdén om kaosklassen och det uteblivna särskilda stödet bildade snabbt axiom i den flodvåg av åsikter och debattinlägg som Sveriges Radios forskning utlöste. Alla tycks vara överens om premissen att, ja så är det nog i våra klassrum. Debatten handlar om vad det beror på och den skruvar sig, som alltid, snabbt tillbaka till den primitiva och absoluta nollpunkten. Skoldebattens Perpetuum Mobile. De politiska partierna ger oss sina respektive käpphästar och Jan Björklund höftar fram några på magkänsla improviserade åtgärder. De präglar diskussionen i SVT:s partiledardebatt här om dagen och vi kan dem vid det här laget. I sammanhanget ”kaosklass” delar de upp sig på två centrala perspektiv och åtgärdspaket:

1. Det särskilda stödet når inte eleven. Utöver snålhet och inkompetens hos huvudmän och rektorer anses klasserna vara för stora och speciallärarna för få. De omedelbara åtgärderna handlar förstås om mer av kontroll och politisk styrning. Bland de politiska förslagen märks mindre klasser med arbetsro samt fler och högre lärare.

2. De unga vet inte hut. Orsaken anses vara mesiga lärare, strykrädda rektorer och inkompetenta föräldrar (alltså inte ”vi och våra barn” nu, utan ”de andra och deras ungar”). Här löser Jan Björklunds kunskapsskola problemet, på sikt, väldigt lång sikt. Han har försett svensk skola med ett synnerligen bombastiskt reformpaket (lgr 80 2.0), men tillsätter ändå, för säkerhets skull, en utredning om ordning och reda, ledd av Metta Fjelkner.

Således, man kan uttrycka det som att problemet beror på att eleverna får för lite och för mycket stöd. Det daltas för mycket och för lite. SR:s uppföljande granskning har ”lämnat” det särskilda stödet och handlar mest om klassrummets allmänna kaos.

Skoldiskussionen i SVT:s partiledardebatt lämnar efter sig en olustig känsla av total politisk förvirring. Låt mig summera:

Jan Björklund öppnar med att vi nu har infört kunskapsskolan och att resultaten vänder någon gång 2015-2018. Häpnadsväckande nog verkar partiledarna vara överens om denna premiss. Kunskapstappet mellan 2009 och 2012 är brantare än någonsin och detta tillåts Björklund oemotsagd skylla på den gamla flumskolan. Partiledarna tycks i stort sett köpa Björklunds världsbild, att flumskolan avskaffades i augusti 2011, fem år in på hans ministär. De nickar då han kräver ett tolvårigt mandat för att vända resultaten enligt exakt den formel SAMSUNGhan slog fast redan i början på 90-talet, då svensk skola för övrigt låg i världstopp. Jag baxnar. ”Patienterna dör, men våra operationer är lyckade”, är vad man låter meddela.

Vidare, Jan Björklunds ”bevis” på vändning är det ”kraftigt” ökade söktrycket till landets lärarutbildningar. Den som är det minsta insatt vet att man kan sätta många parenteser runt detta ”bevis”. I debatten står det oemotsagt.

”Det har gått utför i 20 år!” säger Björklund. Ingen protesterar trots att raset 2009-2012 har varit brett och exempellöst. Att ”raset” skulle ha pågått kontinuerligt sedan 1994 är bara tom populistisk retorik. Exempelvis har andelen obehöriga gymnasieelever fördubblats de senaste åren efter att innan ha legat i stort sett still under 2000-talet.

Vi har genomfört den största omläggningen av skolan sedan 1800-talet, kan Björklund påstå ostört, ett uttalade som är fullständigt ”far-out” i sin grandiositet. De senaste årens reformer är i realiteten inte mer än en klumpigt genomförd re-make av lgr80. Reformcykeln 1994 var betydligt mer genomgripande. Men, ingen protesterar.

Sverige har de minsta skillnaderna mellan skolorna i världen, säger Björklund. Ingen protesterar. Skolverkets larmrapporter liksom PISA-analyser hävdar entydigt att skolsegregationen växer snabbt och påverkar skolans resultat. Detta faktum kan viftas bort likt en irriterande fluga i en partiledardebatt supervalåret 2014.

wpid-2013-10-16-22.09.01.jpgEnade kring den gemensamma utgångspunkten, att operationen har lyckats, blir själva debatten ett tafatt skuggboxande med de vanliga käpphästarna, kring vilka alla inblandade är nära nog överens. Vi får mindre klasser (vart fjärde år), mindre (men mer) byråkrati, högre (och lägre) löner och (som alltid) hårdare kontroll. Systemfelet står orört och dess skugga blir allt längre. ”Jag inför kunskapsorientering och kunskapsfokus i den svenska skolan”, säger Björklund okommenterad. Resultaten ”skriker” i rakt motsatt riktning. Så långt partiledardebatten.

Faktum är att den svenska skolan, ställt i relation till de förutsättningar den tvingas arbeta under, mår oförskämt bra. Få verksamheter hade överhuvudtaget överlevt det kakafoniska styrsystem man har underkastat landets elever, lärare och rektorer. De är av ett sällsynt segt och tålmodigt släkte.

Jag tror att den politiska styrningen av vårt svenska skolsystem är en formidabel #kaosgenerator. En del av svaret på varför, ser du, som sagt, här ovan. Problem, orsaker och förslag på lösningar kastas upp som enskildheter utan några inbördes samband eller vad som i forskning kallas ”multifaktoriella variabler”. Ena dagen är det ”läsningen” eller ”läxorna” för att nästa vara ”sena ankomster” eller ”högskoleprov”. Med ståltråd och tuggummi lagas och skarvas det i ett lapptäcke av reformer som bildar vårt svenska skolsystem.

Ingen bör bli förvånad om resultatet av detta endimensionella plotter blir #kaosklass. Låt mig presentera delarna,  den ”giftiga” treenighet som konstituerar detta destruktiva system.

teori

Det är när vi väljer att se bortom enskildheterna vi får syn på en inkompatibel helhet. Svaret på skolans resultatsmässiga ras är multifaktoriellt. Det ligger i skärningspunkten mellan tre dimensioner, skolans ledarskap, dess styrprincip och dess värdegrund. Triangelns konstituerande hörn är inte bara oförenliga, de kortsluter varandra. I sina möten bildar de en ”giftig brygd” som obevekligen skapar vikande kvalité och sjunkande kunskapsresultat. Och tyvärr, de senaste sju årens skolreformer kommer bara att förstärka dessa tendenser (vilket ju redan har skett 2009-2012). För att resultaten ska vändas måste minst två av triangelns hörn omprövas. I varje lyckat lokalt skolexempel har detta redan skett, men nationellt, vilka hörn som ska bort, det är i hög grad en politisk fråga.

 

Read Full Post »

fantomen

I en tidigare bloggtext påstod jag att det är när vi väljer att se bortom enskildheterna i dagens skola som vi får syn på en inkompatibel helhet. Jag påstod att svaret på skolans resultatsmässiga ras är multifaktoriellt att det ligger i skärningspunkten mellan tre dimensioner, skolans ledarskap, dess styrprincip och dess värdegrund. I sammanhanget presenterade jag en teori illustrerad av en triangel, skolans kaosgenerator. Att redogöra för en abstrakt teori i en blogg är lite som att servera grisfötter i gelé på ett barnkalas. Men jag gör det ändå… alltså redogör för teorin.

Teorin utgår från antagandet om existensen av tre separata styrningsfilosofier. Vad gäller de styrningsfilosofier som har dominerat den svenska skolutvecklingen så kan de enligt litteraturen, med avseende på styrningens centrala innehåll, grovt sett indelas i tre typer; den regel/juridiska styrningsmodellen, den ekonomiska (mål-)styrningsmodellen och den informativ/ideologiska styrningen (Se t.ex Lindensjö/Lundgren, 2000 eller Stålhammar, 1991).

teori

Teorin beskriver ett organisatoriskt skoltillstånd som har växt fram som en konsekvens av skolreformer och allmän samhällsutveckling under 1990-talet. Det är emellertid först under den senaste reformcykeln man kan säga att tre separata styrningsfilosofier tydligt har formerats runt tre separata och jämnstarka ledningsnivåer som verkar i förhållande till samma övergripande verksamhetsmål för skolan.

slottlolTriangelns konstituerande hörn är inte bara oförenliga, de kortsluter varandra. I sina möten bildar de en ”giftig brygd” som obevekligen skapar vikande kvalité och sjunkande kunskapsresultat. Och tyvärr, de senaste sju årens skolreformer kommer bara att förstärka dessa tendenser (vilket ju redan har skett 2009-2012). För att resultaten ska vändas måste minst två av triangelns hörn omprövas. I varje lyckat lokalt skolexempel har detta redan skett, men nationellt, vilka hörn som ska bort, det är i hög grad en politisk fråga.

Det inbyggda påståendet i Figur 1 och 2 är att tre lika tydliga som disparata styrningsfilosofier/ ledningsnivåer verkar mot ett gemensamt övergripande mål; att åstadkomma och utveckla kompetens, kunskap samt förmågor (hos eleverna).Figur 1 (medel) påvisar vilken styrningsfilosofi det rör sig om. Figur 2 (ansvar) relaterar denna styrningsfilosofi till en bestämd ledningsnivå i verksamheten. Jag skall kort redogöra för de ingående begreppen:

– Skolans politiska nivå har under senare år kommit att i hög grad personifieras av en enskild politiker, utbildningsminister Jan Björklund. Utbildningsministerns retorik bär tydliga drag av en auktoritär ledarskapsfilosofi. Som ideal framstår en vertikalt ordnad regelstyrning där skolans kvalitet och likvärdighet garanteras av disciplinering. Skolans auktoritet upprätthålls och följs från över- till underordnad i en beslutshierarki. Det går att mångfaldiga exempel på hur utbildningsdepartementet och den 2008 inrättade Skolinspektionen verkar enligt denna styrningsfilosofi. Även Lärarnas Riksförbund kan associeras med denna grundsyn. Den föreslagna teorins påstående bygger på att den auktoritära ledarskapsfilosofin i hegemonisk mening kan sägas bilda utgångspunkt för de senaste årens nationella skolstyrning och -politik.

disney studios– Genom kommunaliseringen har huvudmannanivån gradvis, genom samarbetsorganisationer som SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och Friskolornas Riksförbund, kommit att framstå som en allt mer enhetlig aktör. Min teori påstår att det går att identifiera en gemensam ledningsfilosofi som kan karakteriseras som företagsekonomiskt styrningsprincip, syftande till optimering av verksamheten. Principen som sådan har parallellt med decentraliseringssträvanden genom målstyrning, vandrat över från företagsvärlden till offentligt styrd verksamhet (se t.ex. Liedman, 2011). Trenden får ett tydligare genomslag ju närmare den exekutiva verksamheten man befinner sig och präglar därför i hög utsträckning den kommunala/fristående huvudmannens fokus. Enligt denna styrningsfilosofi upprätthålls kvalitet i skolan genom ett adhocratiskt organiserat och projektinriktat arbetssätt där utvecklings- och förändringsbenägenhet betraktas som normer att sträva efter. Tankesättet är besläktat med företagsvärldens ideal att leverera ”Just-In-Time” (JIT-filosofin).

– Min teori påstår att hävdandet av skolans demokratiska värdegrund och arbetssätt, så som den omskrivs i skolans läroplaner, under de senaste åren allt tydligare blivit ett avgörande fokus främst för skolans förvaltande nivå. Som den förvaltande nivån identifieras skolans verksamhetsnivå, som i sitt hävdande av skolverksamhetens normativa värden i stor utsträckning kan stödja sig mot Skolverket och akademierna. Ledningsfilosofin på denna nivå betonar sådant som långsiktighet, meningsfullhet, självständighet, samarbete, kollegialt lärande mm. Det är en styrningsfilosofi som hävdar professionell autonomi och arbetsro mot ”centralstyrning” och ”ideliga disneyhappyomorganisationer”. Verksamhetsnivån når sitt inflytande genom att vara skolverksamhetens utförare och organisatör. Det är också på denna nivå den ”egentliga” professionella kunskapen finns. Under senare år har man kunnat börja ana konturerna av en nationell organisering, i huvudsak via sociala medier.    

Om teorin stämmer, får vi syn på vad som kan vara ett antagande om en inkompatibel helhet. Det kan betyda att svaret på skolans resultatmässiga ras (Skolverket, 2013) är multifaktoriellt. Det ligger i skärningspunkten mellan tre dimensioner, skolans ledarskap, dess styrprincip och dess värdegrund. Triangelns konstituerande hörn är inte bara svårförenliga i relation till det gemensamma målet, de kan inverka kontraproduktivt på varandra. Där de möts uppstår olika typer av målkonflikter som obevekligen skapar vikande kvalité och sjunkande kunskapsresultat. Om teorin stämmer, kommer de senaste sju årens skolreformer att bidra till att förstärka dessa tendenser. För att påverka resultaten i en ny riktning måste minst två av triangelns hörn bearbetas. I annat fall löper varje lokalt utvecklingsarbete på en nivå risken att motverkas av de andra nivåerna. Vilka av triangelns hörn som ska bearbetas, samt hur, är i hög grad en politisk fråga. Huvudproblemet enligt teorin, är att tre jämnstarka och disparata styrningsfilosofier/ledningsnivåer i nuläget kan antas motverka varandras syften och att det resulterar i sjunkande kvalitet.

En skolorganisation som befrämjar målen, bör konstitueras av ledningsnivåer med harmoniserande styrningsfilosofier. Vilken som bör väljas är en ideologisk fråga, och vår omvärld har redan visat att det finns mer än en väg som kan leda till skolframgång.

disneylol

…to be continued

Read Full Post »

badareplanet_0035Rymdteleskopet Kepler har förändrat vår världsbild. Vi vet numera att det vimlar av jordliknande planeter i universum . Enligt de observationer som gjorts av Kepler, har förmodligen 17% av rymdens stjärnor en jordliknande planet i omloppsbana runt sitt klot. Om vi begränsar oss till vår ”lilla” vintergata betyder det att det finns minst 17 miljarder planeter som liknar jorden. Därmed kan vi också sluta oss till att sannolikheten för liv på andra planeter än vår egen har höjts dramatiskt.

Eftersom planeter som hyser liv nu är en realitet hitom science fiction, bör vi också kunna betrakta dessa planeters invånare som våra medhjälpare på sikt. De kan utgöra lösningen på vår egen civilisations stora ödesfrågor. Nej, jag tänker inte i första hand på vårt klimat, utan på uppnåendet av en likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov.

I och med Skolverkets PM med Dnr 73-2012:1512, bör våra intraplanetariska förutsättningar för en absolut och in i döden och totalt genomsäker ultraoberoende rättning av de nationella proven anses uttömda. Vi riskerar därmed en situation där vår jordiska begåvningsreserv förskingras i hamburgerflippande och ruttjänster, medan dumdryga maffiakommun_0305men välbetalda så kallade nincompoops  ansvarar för globala klimatfrågor och annat som kan betraktas som civilisatoriskt helt avgörande. Detta leder givetvis utvecklingen åt fel håll. Dumdryghet tenderar redan i dagsläget att ansätta vår civilisation med svåra prövningar. En likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov har således avgörande betydelse, och dess lösning kan sökas i de nya rön som rymdteleskopet Kepler förmedlar hem till vår planet. I en interplanetarisk bedömningskontext blir resultat och utfall totalt oberoende av otillbörliga variabler.

Rymdteleskopet Kepler har nyligen upptäckt en jordliknande planet som cirklar runt stjärnan Tau Ceti. Den befinner sig 12 ljusår från jorden. Det kan låta närma, men stäckan är betydligt längre än något existerande chartermål. Om vi med ljusets hastighet överför våra nationella provresultat till Tau Ceti för provrättning och sambedömning, innebär resan fram och tillbaka för proven en tidsrymd om 24 år. Det kan låta som en besvärande tidsrymd för att erhålla feed-back. Man bör dock hålla i minnet att 24 år sammanfaller med vad Jan Björklund anser vara ett rimligt tidsspann för att åstadkomma positiva resultat i svenskt skolväsende. Tidspannet motsvarar också vad som förflutit sedan de beslut som Jan Björklund hävdar är orsaken till svenskt skolväsendes haveri, implementerades i svensk skola. En uppföljningscykel om 24 år för nationella prov förefaller därmed, om inte optimal, åtminstone kompatibelt med rådande förändringstakt.

Anser man, trots ovanstående, att omedelbar och oberoende feed-back är viktigt, bör man påskynda utvecklingen av tekniker för kvantmekanisk teleportering. Denna teknik bör vara fullt tillämpbar på nationella prov, eftersom provresultaten utgörs av information, snarare än materia. Tekniker för teleportering av information har utvecklats och förfinats sedan 1993. Fotoner av äldre datum, i form av kosmisk bakgrundsstrålning med våglängder närmare en millimeter, bör i sammanhanget kunna utgöra ett användbart och lätthanterligt material. Om ”äldre” fotoner kan träd o planet_0064”spinna” en långvågig representation av det nationella provet i exempelvis Svenska 1 för gymnasiet, kan detta omedelbart uppfattas av, och därmed överföras till våra vänner i motsvarande omständigheter vid stjärnan Tau Ceti. De kan bedöma och ”spinna” tillbaka ett resultat som är garanterat oberoende och in åt h-e rättssäkert. Med denna teknik överträffas även de tidsrymder som gällt för den amatörmässigt utförda provrättningen hos Skolinspektionen.

De invändningar som har rest mot ovanstående scenario har handlat om den interplanetära språkförbistring som skulle kunna sätta käppar i hjulet för skisserad utveckling. Den som reser sådana invändningar har inte hört talas om Google Translate.    

Som av en händelse kan interplanetarisk sambedömning enligt ovanstående beställas genom undertecknad redan nu. Vi erbjuder en trygg helhetslösning där du lugnt kan sitta kvar i din fåtölj och lita på att våra tjänster gör jobbet. Priset är som hittat, eller strax under. Naturligtvis är tjänsten berättigad till RUT-bidrag. Välkomna.

Read Full Post »