Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Slow gardening’

Slow Gardening handlar om att utöva sitt trädgårdsbruk på naturens och växternas villkor. Själva långsamheten kan också vara befriande. Att anpassa sitt eget tempo till växternas och skapa trädgård i harmoni med arternas naturliga villkor är ett sätt att närma sig livet och därmed sig själv. Att söka efter bortglömda rariteter i öde trädgårdar och gamla igenvuxna odlingslandskap är att utöva Slow Gardening som extremsport. Det är nästan lite av ett trädgårsbrukets arkeologi, och är i all sin lågmäldhet vansinnigt spännande att utöva.

Den som har trädgård vet att många av de växter som finns där är känsliga. Utan rensning, vattning, gallring och gödsling blir de kortlivade och tynar bort på några få säsonger. Men detta gäller inte för alla växter. Om arten är av ett segare släkte, eller har råkat hamna i en gynnsam miljö, kan den bita sig fast många år och decennier efter att den övergivits av sin odlare. I vissa fall kan den till och med börja sprida sig. Kungsängsliljorna utanför Uppsala är ett välkänt exempel på detta. Vår allomvittnade Kirskål är ett annat, om än inte lika kärt exempel. Växter kan således hålla sig kvar i övergivna trädgårdar under många år, decennier och i vissa fall sekel. I sökandet efter bortglömda växter i öde trädgårdar kan den skicklige, lycklige och tursamma finna arter som fört en tynande tillvaro i ett sekel eller mer och som för länge sedan försvunnit från våra plantskolor och ur våra frökataloger. Det händer inte ofta, men är mödan värt.

Ju längre en trädgård eller odling varit övergiven, desto svårare är det oftast att identifiera den som just en sådan. Det går ibland att se på topografin, men enklast är att spana efter gamla trotjänare bland kulturväxterna såsom förvuxna fruktträd, oftast apel, eller bestånd av snöbärsbuskar ”(symphoricarpos albus”. Vissa lök- och knölväxter kan också hålla sig kvar under lång tid. Krolliljan (Lilium martagon) kan under gynnsamma betingelser bilda stora bestånd på gammal kulturmark. Den vilda hyacinten (Hyacinthus orientalis) på bilderna nedan fann jag i stora bestånd på en stor ödetomt, nästan mitt i stan, där det tidigare varit koloniområden. Annars är de övergivna trädgårdarna av naturliga skäl vanligare på landsbygden. Ibland kan de enda synliga spåren av dem bestå av en övervuxen kallmur mitt i skogen, eller några tegelstenar efter det sedan länge försvunna husets murstock.

När man väl identifierat sin ödeträdgård är det naturligtvis enkelt att finna de växter som frodas, trivs och blommar. Värre är det med dem som för en tynande tillvaro, som är på gränsen till att försvinna. Det handlar då om exemplar av växter som inte längre orkar blomma, men som ännu kan skicka upp en liten försvagad bladrosett. Det är bland dessa du brukar finna de verkliga rariteterna. Att finna dessa ställer krav på kunnande och tålamod. Marken måste hårdgranskas i jakten på blad och grönska som på något sätt skiljer ut sig. Den envise kan på detta sätt identifiera lök- och knölväxter eller gamla torparperenner som för länge sedan försvunnit ur handeln. Kända är till exempel de klosterliljor (Leucojum vernum) som spridit sig från Varnhem och Gudhem för att återfinnas lite var stans i marker milsvida runt klostren. Det är heller inte ovanligt att pioner (Paeonia) fortsätter att skicka upp små förkrympta blad långt efter att de slutat blomma. Lyckas man med konststycket att finna rariteter som dessa brukar det inte vara särskilt svårt att med lite ljus. näring och omvårdad få fart på dem igen. Om lyckan står dig bi, har du funnit överlevande exemplar av glömda och försvunna varieteter av trädgårdsväxter. Inte sällan är dessa både vackrare och bättre än dagens.

Genom den ständiga förädling som pågår med våra kommersiella kulturväxter hinner sorterna förändras snabbare än vad vi egentligen reflekterar över. Vad vi väljer till våra trädgårdar handlar också om trender, vad som anses tjusigt eller praktiskt. Vissa växter faller i glömska, och vidareförädlas då följaktligen inte heller. Pastellakleja (Aquilegia caerulea hybrida) har förts in från nordamerika under tidigt 1900-tal och snabbt blivit populär genom sitt gracila utseende och sina speciella färgkombinationer. Genom förädling har blommorna under åren vuxit i storlek och fått skarpare färger utan att vi egentligen tänkt på det. På ett par platser i Sverige har jag dock funnit små bestånd av en mer ursprunglig pastellakleja som har växtens typiska utseende, men där blommorna är betydligt mindre och färgerna lugnare. Hur de håller sig kvar övergår mitt förstånd och att gräva upp dem vore givetvis ett helgerån. Jag försöker envist fröodla deras tröga fröer, och hoppas att det ska ge resultat innan de försvunnit för gott.

Nej, gräva upp är ingen självklar rättighet enligt allemansrätten. Många växter är fridlysta, andra mår inte bra av att flyttas på. Min egen tumregel brukar vara att om jag ska gräva upp och flytta på växter, så ska jag samtidigt vara tämligen säker på att jag genom handlingen utför en kulturgärning. Om jag kan rädda en gammal luktpion från att försvinna för gott, så gör jag gärna det genom att bidra med uppförökning och spridning.

Någon har sagt att det finns de som vill ha evigt liv, men som inte kan sysselsätta sig en regning söndag. Om du hör till dessa ger jag dig rådet att pröva den nya extremsporten, växtletning i gamla övergivna trädgårdar. Slow Gardening Extreme.

Annonser

Read Full Post »

Redan blommar Haverroten (Tragopogon porrifolius) och är verkligen en prydnad i grönsakslandet.

Jag har inte lyckats övertyga så många om tjusningen med att odla eget morotsfrö. De flesta tycker att det verkar för svårt och för krångligt. Jag får vässa mina argument.

Morot är inte den enda tvååringen som brukar finnas i våra köksland. Hit hör även Svartrot, Kardborrerot och Haverrot. Om man vill fröodla är en avgjord fördel med dessa senare att de kan stå kvar på sin växtplats över vintern (med lite tur kan även moroten göra det, men det blir mer av ett vågspel).

Härmed faller ett argument mot att odla eget frö på tvåårig gröda. Valet av en art som kan övervintra på friland gör att man slipper allt pyssel med frostfri förvaring. Risken för att dessa grödor korsar sig är också betydligt mindre än vad som är fallet med morot.

Det starkaste argumentet handlar dock om växternas originella blomning. Ett köksland där några stånd av dessa grödor har sparats över vintern ger en fantastisk blomning på försommaren med ståtliga växter av ett slag som få visste fanns. Detta har sina givna poänger även om man inte gitter samla ihop deras fröer fram på sensommaren.

Men glöm inte att rötterna i första hand är föda. Svartrot har nog de flesta provat. Haverrot är mer okänd. Jag tycker att dess smak och konsistens är fantastisk, en korsning mellan palsternacka och jordärtskocka, ostron säger man på kontinenten. Den är tjatig att skala eftersom den gärna grenar och trådar sig. Man får också vara snabb med kastrull eller stekpanna eftersom det händer saker med dess färg nästan direkt efter skalning. Har man väl gjort sig detta besvär har man att göra med en riktig delikatess.  Jag vill minnas att även Kardborrerot är gott, men har glömt detaljerna eftersom det är några år sedan jag senast fröodlade den.

Fröer till de nämnda rötterna beställer du med fördel från Runåbergs. De kan sås på friland så fort tjälen har gått ur jorden. Lycka till.

Read Full Post »

Om du idag bestämmer dig för att tillverka egna morotsfröer så kan du skörda dina första rötter i september 2013. Utmaningarna på vägen kommer att vara många och svåra, men det är definitivt värt allt slit och all väntan. Eller vad sägs om att kunna bjuda på morotssallad i fyrfärg med himmelsk smak och ett näringsinnehåll långt över det du finner hos snabbköpets slokande stallfoder. Om du lyckas är du kung (drottning) av grönsakslandet. För morötter blommar först på sitt andra levnadsår.

Det finns tjogvis med morotssorter. De skiljer sig åt i storlek, färg, form, smak, tidighet och näringsinnehåll. Det finns vita, gula, orange, röda och purpurfärgade, Det finns runda, koniska, lååånga och knubbiga. Det finns saftiga och torra, stora och mindre. Det sköna är variationen, men flera av de roligaste sorterna är äldre kultursorter och kan i dessa tider då EU vill ha järnkoll på vad vi har i våra trädgårdar, vara svåra att få tag på. En marmorvit skönhet som ”Kuttiger Ruebli” är numera svår att hitta. Morotsfrö är dessutom färskvara. Redan efter ett par år avtar grobarheten. Att fröodla morotsfrö är alltså utöver själva nöjet en kulturgärning och en insats för ekologisk mångfald.

Steg 1: Bestäm dig för vilken slags morot du vill odla. Skaffa frö, standardsort – ej F1 hybrid. En sort per säsong är det mest förnuftiga. Fyra sorter är egentligen helt galet komplicerat, men kul som ett fyrfärgsupplägg. Man kan då skaffa frö enligt exempelvis följande:

Vita rötter  – Belgian White

Gula rötter – Yellow Stone

Orange rötter – London Torg eller Early Nantes

Röda Rötter – Atomic Red eller Samuraj

Bästa fröfirman är Runåbergs fröer, men på Impecta finns också skojiga sorter. De verkliga ”klippen” gör man senare genom att ingå i fröbytarnätverk och andra samhällsomstörtande verksamheter.

Steg 2: Så fröna på friland, helst så fort jorden är hanterbar men senast en bit in i maj. Jorden ska vara djup och lucker men får inte innehålla för mycket kväve. Så minst en meter så att du får några rötter att välja på. De gror långsamt och vill inte konkurrera med ogräs. Vattna (givetvis).

Steg 3: Gallra. Ta bort rötter som växer för tätt så att det är några centimeter mellan plantorna. Detta bör göras när blasten hunnit bli några centimeter hög.

Steg 4: Plötsligt är det höst och du kan skörda många tjusiga rötter. Nu börjar det knepiga. Välj ut 6-12 av de snyggaste rötterna och var rädd om dessa. Kapa blasten en bit ovanför nacken. Det är dessa som ska ge dig fröer.

Steg 5: Fyll en hink eller låda med fuktig sand. Tryck ner rötterna i denna och placera på ett mörkt och svalt ställe. Det kan vara en källare eller ett bankfack. Det viktiga är att temperaturen håller runt fem plusgrader vintern igenom. Titta till dem ibland så att det inte blir för kruttorrt eller att de angrips av mögel.

Steg 6: Nu är det redan vår, om vi har tur släpper tjälen i mars. Nu ska rötterna lyftas ur hinken och placeras ut på friland. Här inträder en besvärande omständighet, nämligen morotens lössläppta sexualvanor. För att sorterna inte ska korsa sig och din ”London Torg” inte ska förvandlas till ”Säffle bakgata” krävs ett avstånd på minst 800 meter mellan olika sorter. Om man har endast en sort räcker det med att kolla så grannarna inte fröodlar morot (risken är liten) och att vildmoroten inte finns för nära in på knutarna. Vildmorot blommar ungefär som hundkex, bladen luktar och ser ut som morot. När jag har fler sorter på gång brukar jag lösa detta genom att låna små jordplättar hos olika bekanta som bor på lagom avstånd från varandra. När du väl planterat ut rötterna kan de sköta sig själva hela sommaren.

Steg 7: Nu är det höst, dina morötter har blommat (tänk hundkex) och börjat sätta frö. När blomningen är över och fröna börjar växa kan man knyta en bit fiberduk över blomflockarna. Fröna samlas då upp och man slipper nesan att de faller till backen eller blåser bort efter ett och ett halvt års arbete.

Steg 8: Ta hand om fröna och rensa dem från fnas. Tillverka egna fröpåsar med årtal, sort och något tjusigt motiv. Låt dem ligga torrt.

Steg 9: Se steg 2 (men alltså de egna fröerna nu).

Steg 10: September 2013. Skööörd! Och man är sin egen hjälte. Om man vill kan man åter välja ut de tjusigaste rötterna och fröodla på dessa. Man kommer att upptäcka att de för varje generation blir godare, bättre och ännu mycket mera nyttigare. Lycka till. . .

Read Full Post »