Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘socialdemokraterna’

Sedan oktober 2014 ondgör sig många lärare och skolledare över olika politiskt relaterade missförhållanden i skolans värld. De får sällskap av borgerligt sinnade debattörer på landets alla ledarsidor. Den minnesgode minns att det var ungefär likadant före september 2006, eller från oktober 1994. För att inte tala om hur det var innan september 1991, då lärarnas strejskrammel stod som spön i backen.

Ett aktuellt exempel på skolrelaterat ondgörande är skribenten Paulina Neudinger. Hon har forskat fram att det äts skräpmat, sätts glädjebetyg och delas ut små gåvor på landets friskolor. Och debatten är igång, som om detta otyg inte hade pågått under hela tvåtusentalet. För det har det ju. Antagligen florerade dessa fenomen än värre några år in på skolminister Björklunds ministär, åren innan Skolinspektionen satte klorna i stora oseriösa aktörer som JB och Praktiska.

Skolinspektionen, ja. Mellan 2008 och 2014 tilläts myndigheten utveckla en typ av modernt skamstraff, där skolor inte bara inspekterades och kritiserades, utan fick löpa mediala gatlopp för sina brister och försummelser. Myndighetens mediastrategi grundlade en egen nyhetsgenre, där den ständiga strömmen av pressmeddelanden resulterade i en lika ständig ström av artiklar och nyhetsinslag under rubriken ”Skola X uppvisar brister i Y”. Artiklarnas innehåll följer genomgående ett fixt mönster. Efter en inledande brödtext ondgör sig någon av verkets ämbetsmän över bristerna på skolan, med en extra dos indignation om bristerna i fråga kvarstår efter en tidigare inspektion. Därefter lovar rektor eller någon representant för huvudmannen bot och bättring, oftast med hänvisning till ett pågående arbete med rutinöversyner eller någon omorganisation. Artiklarnas form påminner om det inrikesmaterial som fyllde tidningarna Pravda och Izvestia under sovjettiden.

Myndigheten för skolutveckling lades ner 2008. I dess ställe infördes alltså Skolinspektionen och fick operera relativt oemotsagd under några år. Lärare, skolledare och huvudmän borde ha blivit urförbannade, men skolfolkets rättmätiga kritik mot myndigheten lät vänta på sig ända till den 15 september 2014. Då först, vreds kranarna på och en störtflod av kritiska inlägg och artiklar publicerades och strömmar alltjämt genom medias många kanaler. Kritikens kärna går (så klart) ut på att myndighetens publika felfinneri verkar kontraproduktivt på skolans utveckling och att deras granskningar av hur skolor efterlever sina ålägganden borde uppvägas av stödjande strukturer. Det rör sig således om påpekanden som kan tyckas självklara, men som inte föresvävade landets lagstiftande församling 2008 och som, fram till 15 september 2014, heller inte påtalades någonstans (nästan) av en samlad skolprofession.

Vad vi får syn på när vi studerar skoldebatten över tid, är ett systematiskt mönster i hur den förda politiken kritiseras och granskas olika, beroende på om regeringen är borgerlig respektive socialdemokratisk. Exemplen kan mångfaldigas: Då Jan Björklund genomförde sin förstelärarreform var kritiken obefintlig. När Gustaf Fridolin följde upp med ett snarlikt lärarlönelyft, nådde kritiken snabbt orkanstyrka. De styrdokument och betygssystem som infördes 2011 har på allvar börjat ifrågasättas först på denna sida valet 2014. Under borgerlig ministär råder således en slags tystnadskultur i den skolpolitiska opinionen. Kritiken av genomförda reformer ”skjuts upp” till dess regeringsmakten har skiftat färg. Vi kan se över tid att skolan har reformerats kraftigt under borgerliga ministärer, medan socialdemokratiska ministärer har fått klä skott för dessa reformers konsekvenser. Historiskt sett, har socialdemokraterna endast orkat samla sig till en enda större reform under motstånd från en samlad borgerlighet. Det gäller kommunaliseringsbeslutet 1989 under utbildningsminister Göran Persson.

Skolans borgerliga hegemoni har antagligen mer med psykologi än med politik att göra. När det gäller politiska preferenser avviker skolfolk inte mycket från den genomsnittliga väljarens preferenser. Gruppen lärare utmärker sig inte heller som någon särskilt borgerlig grupp (även om t.ex Lärarnas Riksförbund, gärna agerar megafoner för borgerlig skolpolitik). Däremot kan det vara så att en borgerlig regering upplevs representera makt och inflytande i en mer absolut bemärkelse än en socialdemokratisk. Samhällets ekonomiska maktcentran speglar i stor utsträckning borgerliga värderingar och den absoluta merparten av media är borgerligt sinnad. Makten över arbetslivet, dess ledarpositioner, präglas även de, för det mesta, av borgerliga värderingar. Socialdemokratin däremot, upplevs representera ett rättviseperspektiv och förväntas ta parti för samhällets mer utsatta grupper. Medan borgerlighet, framför allt Moderaterna, förknippas med auktoritära maktstrukturer, får socialdemokratin, med sina rötter i politiska folkrörelser, finna sig i att bli betraktad ur ett ”von oben”-perspektiv och upplevs därmed, kanske undermedvetet, som mer ”riskfri” att kritisera.

I förordet till antologin Förstelärarreformen – En kritisk granskning står följande att läsa i förordet, Det mest nedslående var att så många–kanske t.o.m flertalet – av dem som kontaktade oss berättade att de inte vågade ge luft åt sin kritik utåt…Denna tystnadens kultur är förvisso ingenting specielltför skolans värld, men det är unikt att den fått ett så starkt grepp om just lärarkåren. Om rädsla hindrar skolprofessionen från att sprida sin kunskap och utöva sina demokratiska rättigheter, är det både illa och kontraproduktivt. Om skolprofessionen reglerar sin självcensur beroende på vilka som för tillfället har makten, bäddar det för illa genomtänkta politiska beslut. Förstahandskällan till realpolitisk sakkunskap om skolan kan ju bara vara skolprofessionen. Om denna tiger, ökar utrymmet för politiken att skapa ideologiska fantasifoster utan konsekvensanalys.

Ända sedan utbildningsminister Olof Palmes dagar, har de fenomen jag beskrivit här, haft återverkningar för hur skolpolitiken har förts. De snabba besluten, breda penseldragen och avgörande reformerna, har genomförts under borgerliga ministärer. Massiv kritik riktad mot skolpolitiken och långsiktigt förankringsarbete med skolan, har präglat de socialdemokratiska. Några minns säkert hur Jan Björklund, under sina sista år som utbildningsminister, ofta återkom till att det, då han tillträdde, inte fanns så mycket som en Post-IT-lapp med idéer i skrivbordslådorna på utbildningsdepartementet. Påståendet är felaktigt. Det första Jan Björklund gjorde som nytillträdd minister var att annullera en mängd pågående skolbeslut, varav det enskilt största var den nästan färdiga gymnasiereformen Gy07 (Utbildningsutskottets betänkande 2006/07:UbU3). De flesta av idéerna i Gy07 genomförde Björklund själv så småningom, exempelvis införandet av ”historia” som kärnämne och den gymnasiala lärlingsutbildningen. Andra delar slängde han i papperskorgen, så som ämnesbetyg (sic) och en återinförd gymnasieexamen (sic). Under hela återstoden av sin tid som utbildningsminister, höll Jan Björklund såväl skolprofessionen som den pedagogiska vetenskapen,utanför sitt reformarbete. Istället jobbade han konsekvent med enmansutredningar, excellent expertis från andra sakområden och en handfull lojala anhängare, en ledarstil inte helt olik Donald Trumps. Kontrasten mot för hur arbetet med Gy07 bedrevs är dramatisk. I det arbetet förankrades varenda kommatecken ända ner på klassrumsnivå. Om Björklund hade agerat likaledes hade sannolikt inte ämnesbetygen och gymnasiexamen hamnat i papperskorgen.

Skolans borgerliga hegemoni kan således vara ett av skolans stora problem. Den borgerliga regeringen genomför ett smatterband av improviserade reformer utan att involvera skolfolk och utan att dessa protesterar nämnvärt. Dammluckan av ifrågasättanden öppnas först då ett regeringsskifte har ägt rum, och den nya regeringen hamnar omedelbart på defensiven då den, bland mycket annat, får klä skott för konsekvenserna av föregående regerings beslut. Gustaf Fridolin och Helene Hellmark Knutsson är ännu 2017 helt uppbundna av saneringsarbetet efter Gy11 med flera skolreformistiska hastverk.

Den svenska skolans guldålder, sammanfaller med en period då beslut gällande skolan fattades med breda överenskommelser och under inflytande av såväl skolprofession som pedagogisk vetenskap. Om skolväsendet skall kunna reformeras på ett sätt som faktiskt leder till en bättre skola, måste skolprofessionen våga kritisera, samt ställa krav på inflytande och delaktighet, även i tider av borgerligt regeringsinnehav. Många missgrepp de senaste trettio åren hade kunnat undvikas på det sättet. Om skolpolitiken i sammanhanget är höger eller vänster blir i sammanhanget av underordnad betydelse, då långsiktighet, delaktighet och bred förankring är väldokumenterade garanter för ett gott reformistiskt hantverk. Detta är dock insikter som ställer höga krav på våra politiker då ett demokratiskt ledarskap öppnar sig för kritik och ifrågasättande, på ett helt annat sätt än det auktoritära.

Annonser

Read Full Post »

nyponrosorDet är valår. Vi tar det igen. Var så goda, gratis konsultation:

Politik, vänster eller höger, handlar inte längre om att representera folket. Man representerar ”makten” och det blir allt tydligare i det politiska språkbruket. När Löfven och Andersson äntligen tog sig an debatten skedde det med en dn-artikel som lika gärna kunde ha författats av Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund eller Annie Lööf. Under rubriken Människor har ett eget ansvar för att bli anställningsbara hävdade den nya socialdemokratiska ledningen att man …varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera över ert språkbruk och vad det står för. Om man betonar att människor har ett eget ansvar för att göra sig anställningsbara är det samma sak som att betona att människor inte tar eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Det är vad som kallas en negativ människosyn, en politik som tar sin utgångspunkt i att människor är lata, eller i vart fall oförmögna att utan blåslampa forma sina egna liv. Det är vad som förr (på 1900-talet) brukade betecknas som en reaktionär politisk ståndpunkt förknippad med äldre tiders högermän.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera på vad ert politiska mandat består i. Nej, ni är inte längre tjänstemän. Ni representerar folket och folkets vilja. Man skulle rent av kunna påstå att ni är folkets tjänare. Då bör man inte mästra. Jag tror ni förstår vad jag menar, om ni stannar upp ett ögonblick och tänker efter. Det förhåller sig ju så att en överväldigande majoritet av invånarna i ert land varje dag gör sitt bästa för att få livet att gå ihop. Det är rent av så att många upplevda hinder är skapade av sådana som er, politiker.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni noga studera under vilka villkor era väljare framlever sina liv. Avståndet mellan väljare och valda är idag mycket stort och växer. Ni måste förstå att era livsvillkor på ett dramatiskt sätt skiljer sig från den genomsnittlige väljarens. Känslan av utsatthet kan vara stark även för den som tillfälligtvis råkar ha ett jobb. Vad händer när mattan dras undan? Då finns för de flesta ingen välavlönad reträttpost eller statsrådspension. Ni bör för övrigt aldrig någonsin glömma vilka som betalar dessa, era förmåner.

1a majDet handlar, Stefan och Magdalena, om identifikation. Den som hävdar att man måste betona människors eget ansvar, identifierar sig med en härskande klass, inte med de människor av vilka man blivit vald. Naturligtvis har människor ett eget ansvar, men det är inte er uppgift att påtala en sådan sak. Människor tar ansvar, bland annat genom att välja er. Människor berikar Er för att ni ska ta ansvar. Det är ett stort förtroende ni fått. Slarva inte med det genom att påtala självklara saker som människor redan är plågsamt medvetna om.

Det här, Stefan och Magdalena, var för inte så länge sedan fundamentalt för Socialdemokrater. På den tiden fanns i Sverige något som kallades folkrörelse. Det var det man avsåg när man sade sig känna stödet från rörelsen (inte att man lyckats få kritiska partidistrikt att hålla käft).

För att uttrycka det enkelt; Det är oss ni talar om. Det är Vi som väljer Er. Vi är kunniga, kompetenta och vi vill arbeta. Det är oss ni ska tala Med, inte Om. Det är mycket som gör oss förbannade. Varför krymper våra pensioner trots att vi levererar och tiderna är goda? Varför förskingras den gemensamma egendom vi finansierat med våra skattemedel, varför missköts den och omvandlas till privata förmögenheter? Varför ökar klyftorna och varför överlämnas vårt självbestämmande bit för bit till överstatliga organ? Det, och mycket annat, vill vi ha svar på. Att vatten är vått, björnar skiter i skogen och människor har ett eget ansvar, det vet vi redan.

Lycka till.

Gekås II

Read Full Post »

1600 tals stuga på vägen till Borås

Det nya är att den som är ung och arbetslös kan förlora sitt försörjningstöd, det som tidigare hette socialbidrag. Det är socialdemokraterna som lägger förslaget, en del i deras valplattform och man kan onekligen fråga sig ur vilken tankefigur förslaget har växt fram. idén går ut på att den som är ung och arbetslös tvingas  in i ett kontrakt gällande praktik eller  utbildning.  Om den unge vägrar, försvinner försörjningsstödet och således rätten till existensminimum. Systemet ska bidra till att våra unga får en inkomst och ett jobb att gå till. Det kommer det inte att göra och jag ska nu berätta varför.

En skicklig politiker har enligt mig två grundläggande förmågor. Det ena är den inre ideologiska kompassen. Den ska vara stabil och bidrar då med en intuitiv känsla för vilken människosyn som ligger i en åtgärd, en utredning, frågeställning eller i ett förslag. Den vägleder ett koherent ställningstagande.

Det andra är det holistiskt präglade konsekvenstänket. Vilka konsekvenser följer av förslaget Y? Vilka okända X faktorer kan komma att påverka utfallet? Vad sker då i nästa led Z, och hur återverkar det på ursprungliga intentioner med förslag Y.

RörosNär det gäller förslaget om att beröva unga människor deras försörjningsstöd bygger det på en svajig kompass. Syftet, att bidra till unga människor försörjningsmöjligheter, kan vara gott och i linje med en sund fördelningspolitisk grundtanke. Men medlet, att med piska och tvång genomföra politiken, går på tvärs med den i grunden positiva människosyn som historiskt har kännetecknat arbetarrörelsens demokratiska gren. Det är en konservativ politik där politikern förlägger problemet till den enskilde medborgaren snarare än till den förda politiken.

Det är inte helt lätt att finna underlag för hur omfattande det problem som socialdemokraterna vill attackera med sina ungdomskontrakt, egentligen är. Ungdomar är överrepresenterade bland dem som uppbär försörjningsstöd. 39% är i åldern 18-29 år. Av dessa uppbär 56% stöd på grund av arbetslöshet. Eftersom 4,3% av befolkningen uppbär försörjningsstöd kan vi sluta oss till att den grupp som omfattas av socialdemokraternas förslag utgörs av (högt räknat) 80000 individer. Inom denna grupp är säkert andelen individer med bristande utbildning kraftigt överrepresenterad. Eftersom statistiska underlag saknas kan vi bara gissa. Ska vi säga 50%?. Därmed återstår i så fall 40000 individer. Det är således 0,4% av befolkningen, eller 140 ungdomar i en medelstor svensk kommun som utgör primär målgrupp för socialdemokraternas ungdomsgaranti.

Eftersom dessa 40000 ungdomar kan förutsättas lyfta runt 7000:- per månad i försörjningsstöd, belastar de årligen statskassan med runt 3,3 miljarder kronor. Om Socialdemokratisk politik lyckas, och dessa ungdomar deltar i seriösa utbildningssatsningar som leder till jobb, kommer utbildningsåret att kosta ungefär 7 miljarder kronor. Därefter kommer de arbetande ungdomarna att leverera runt 3 miljarder årligen till statskassan (förutsatt att jobben finns i det privata näringslivet, alternativt möjliggörs genom tillväxt).

Vi ser redan i ovanstående exempel att reformen har marginell betydelse sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Ett fåtal miljarder hit eller dit är felräkningspengar i en statsbudget. Summan 3,3 miljarder motsvarar vad Sveriges åtta mest skuldsatta personer är skyldiga staten. Rikets totala skuldsättning uppgår till snart 1300 miljarder kronor. Att bryta det så kallade utanförskapet kan dock ha stor mänsklig betydelse för dem det berör.

Så låt oss fundera på vilka dessa 40000 individer är. De har misslyckats i grundskolan och straffat ut sig från gymnasiet. De har som unga vuxna hamnat långt från den reguljära arbetsmarknaden. De är i stor utsträckning socialt utsatta och har DSC00187oftare än andra råkat ut för mobbing och kränkningar i skolmiljön. Psykisk och fysisk ohälsa är kraftigt överrepresenterad. En hög andel har neuropsykiatriska diagnoser.  Problem med missbruk och kriminalitet är vanligt förekommande. Det är alltså denna målgrupp det socialdemokratiska förslaget tror sig kunna möta med hot om indraget försörjningsstöd. Det är naivt.

Försörjningsstödet är i den civiliserade världen en yttersta garanti för att individen ska slippa svälta eller hänvisas till ett liv i tiggeri. Om vi nu drar det socialdemokratiska förslaget till sin spets; ett antal ungdomar kommer trots det påtagliga ekonomiska hotet inte att ingå något kontrakt. Vad händer sen? Socialdemokraterna är oss svaret skyldigt på den frågan. Den som lägger förslag måste också kunna svara för konsekvenserna.

För en tid sedan överhörde jag Ibrahim Baylan på ett seminarium i Stockholm. Jag slogs av hur genomtänkt hans argumentation var. Jag vill inte tro att det är han som värker fram den typ av konservativ snömos som idén om ungdomskontrakten utgör. Är det ängsliga spinndoktorer som står i vägen för en framåtsyftande skolpolitik eller har våra proffspolitiker helt tappat kontakten med samhälleliga livsvillkor och realiteter?  Som tur är finns det dock gott om kloka människor inom arbetarrörelsen. Socialdemokraternas ungdomsförbund sågar idén om ungdomskontraktet med kristallklara argument.

Jag tror att socialdemokraterna, om inte förr, så senare, kommer att dra tillbaka idén om villkorade ungdomskontrakt.

DSC00581

Tillägg December 2015: Vad som sedermera värktes fram tillsammans med MP och V var förstås ”i sammanhanget” en tummetott. I dagsläget omfattas 147 ungdomar i riket av åtgärden. Det är ungefär det antal som borde omfattas per kommun om täckning på målgruppen var någorlunda god. Regeringens satsning når alltså upp till 1/290-del (ungefär 0,3%) av behovet (se mina uträkningar ovan). Patetiskt.

Read Full Post »

Politik, vänster eller höger, handlar inte längre om att representera folket. Man representerar ”makten” och det blir allt tydligare i det politiska språkbruket. När Löfven och Andersson äntligen tar sig an debatten sker det med en dn-artikel som lika gärna kunde ha författats av Jan Björklund eller Annie Lööf. Under rubriken Människor har ett eget ansvar för att bli anställningsbara hävdar den nya socialdemokratiska ledningen att man …varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera över ert språkbruk och vad det står för. Om man betonar att människor har ett eget ansvar för att göra sig anställningsbara är det samma sak som att betona att människor inte tar eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Det är vad som kallas en negativ människosyn, en politik som tar sin utgångspunkt i att människor är lata, eller i vart fall oförmögna att utan blåslampa i häcken forma sina egna liv. Det är vad som traditionellt brukar betecknas som en reaktionär politisk ståndpunkt förknippad med gamla tiders högermän.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera på vad erat politiska mandat består i. Nej, ni är inte längre tjänstemän. Ni representerar folket och folkets vilja. Man skulle rent av kunna påstå att ni är folkets tjänare. Då håller det inte att mästra. Jag tror ni förstår vad jag menar, om ni stannar upp och tänker efter. Det förhåller sig ju så att en överväldigande majoritet av invånarna i ert land varje dag gör sitt bästa för att få livet att gå ihop. Det är rent av så att många upplevda hinder är skapade av sådana som er, politiker.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni noga studera under vilka villkor era väljare framlever sina liv. Avståndet mellan väljare och valda är idag mycket stort och växer. Ni måste förstå att era livsvillkor på ett dramatiskt sätt skiljer sig från den genomsnittlige väljarens. Känslan av utsatthet kan vara stark även för den som tillfälligtvis råkar ha ett jobb. Vad händer när mattan dras undan? Då finns för de flesta ingen välavlönad reträttpost eller statsrådspension. Ni bör för övrigt inte glömma vilka som betalar dessa förmåner.

Det handlar, Stefan och Magdalena, om identifikation. Den som hävdar att man måste betona människors eget ansvar, identifierar sig med en härskande klass, inte med de människor av vilka man blivit vald. Naturligtvis har människor ett eget ansvar, men det är inte er uppgift att påtala en sådan sak. Människor tar ansvar, bland annat genom att välja er. Människor berikar Er för att ni ska ta ansvar. Det är ett stort förtroende ni fått. Slarva inte med det genom att påtala självklara saker som människor redan är plågsamt medvetna om.

Det här, Stefan och Magdalena, var för inte så länge sedan fundamentalt för Socialdemokrater. På den tiden fanns i Sverige något som kallades folkrörelse. Det var det man avsåg när man sade sig känna stödet från rörelsen (inte att man lyckats få de kritiska distriktsordförandena att hålla käft).

För att uttrycka det enkelt; Det är oss ni talar om. Det är Vi som väljer Er. Vi är kunniga, kompetenta och vi vill arbeta. Det är oss ni ska tala Med, inte Om. Det är mycket som gör oss förbannade. Varför krymper våra pensioner trots att vi levererar och tiderna är goda? Varför förskingras de välfärdstjänster vi finansierat med våra skattemedel, varför missköts de och omvandlas till privata förmögenheter? Varför ökar klyftorna och varför överlämnas vårt självbestämmande bit för bit till överstatliga organ? Det, och mycket annat, vill vi ha svar på. Att vatten är vått, björnar skiter i skogen och människor har ett eget ansvar, det vet vi redan.

PS. Alla tänker inte som jag. Moderate riksdagsmannen Göran Pettersson tycker att ni är duktiga. Han skriver att idag …skriver Stefan Löfven och Magdalena Andersson på DN-debatt om individens skyldigheter. Jag tycker att det är bra. Som varm anhängare av konkurrens så uppskattar jag att Socialdemokraterna nu utsätter oss i Alliansen för en politisk grillning med marknadsekonomiska förtecken. Generellt tycks ni röna uppskattning högerut. Och om det var så ni tänkte, glöm det jag skrivit här ovan. Det finns andra partier. DS

Read Full Post »

Mer Ur minnenas garderob: Ursprungligen publicerat i upptakten till en valrörelse då S började tappa greppet om makten över folkhemmet. Stefan Löfven kanske läser och begrundar, märker vissa givna aktualiteter och drar slutsatser. Här följer upptakten till ett borgerligt maktövertagande:

Så börjar valrörelsen ta fart. I helsidesannonser varnar ”s” oss för elaka ”egon” som bara tänker på sig själv. Så långt känns allt välbekant. På annan plats i bladet läser vi om Skandias bolagsstämma och turerna kring ett synnerligen frikostigt optionsprogram. Även detta sådant vi vant oss vid de senaste åren. Nu höjs dock röster mot dessa allt för frikostiga belöningssystem. Någon hävdar rent av att de utmanar ägarmakten över storföretagen. Är det den socialdemokratiska ”egon”-kampanjen som tagit steget ut i verkligheten? Eller är det rent av facket som har krånglat sig ut ur sin Bantorgsborg? Ingalunda. På barrikaden står Tomas Nicolin, son till legendariske SAF-direktören Curt Nicolin.

Någons världsbild kanske kantrar, men egentligen är det hela ganska logiskt. Tomas Nicolin är inte socialist utan agerar professionellt. Det krävs ingen diplomerad chefsekonom för att inse följderna av att chefsbelöningarna börjar plocka tiotals procent av företagsvinsterna. Nämligen, ägarnas avkastning naggas i kanten.

Tomas Nicolin representerar tredje AP-fonden. Hans fond förvaltar 130 miljarder av våra gemensamma pensionspengar. Denna och de övriga AP-fonderna utgör en tung aktör på den svenska börsen. Du, bäste medborgare, är alltså storägare i svensk företagsamhet samt äger dessutom betydande andelar utomlands. Det är inte Lars Ramqvist eller Willem Mesdag som representerar ägandet i Skandia, utan du och jag. När du ögnar minustecknen i ditt oranga kuvert bör du veta att det är dina pensionspengar som Skandia vill förvandla till optionsprogram. Det är över dig Lars Ramqvist öser förakt då han ursinnigt blängande från podiet försöker tysta kritiker av Skandias policy och skäller dem för att vara svenskt avundsjuka.

Stubinen är kort på näringslivets chefer. De har makt över många människor och mycket pengar.  De kan därför te sig skrämmande då de hotar med nedskärningar och utlandsflytt. De är likväl dina tjänare och din pensionsförsäkring. Och därför krävs ett starkt och självständigt ägarskap som vågar säga ifrån då näringslivets chefer förlorar proportionerna. Därför finns såväl ekonomisk som politisk kompetens representerad i AP-fondernas styrelser, och den är inte fullt så stockkonservativ som den bedövande initiativlösheten kan ge sken av.

I 3:e AP-fondens styrelse sitter bl.a Dan Andersson, chefsekonom på LO samt Rolf Andersson, utredningschef på svenska Kommunalarbetareförbundet. Tjogvis av frikostiga belöningsprogram bör rimligen före exemplet Skandia ha passerat deras ideologiska nålsöga utan att utgöra grund för vidare reaktioner. Kanske ter sig Nicolin aningen radikal i deras ögon? I 1:a AP-fondens styrelse sitter självaste LO-basen Vanja Lundby-Wedin som i DN har uppenbara problem med att förklara styrelsens reaktioner, eller snarare brist på reaktioner, inför Skandias optionsprogram. 1:a AP-fonden återfinns dessutom på Ramqvists lista över dem som helhjärtat menat sig stödja ledningens optionsprogram. Även övriga fondstyrelser utgör en lång rad exempel på ”s”-märkta och fackliga tungviktare. Dessa är alltså satta att vaka över dina fondandelar och agerar (i motsats till Aktiespararna och andra ”radikaler”) som om de frikostiga belöningssystemen betjänar detta syfte. Dessa personer, om några, besitter sann ekonomisk makt i dagens Sverige.

Så långt i verklighetsbeskrivningen kan vi pröva en rimlig tolkningsram för den socialdemokratiska ”egon”-kampanjen. Kanske varnar den inte för de mekanismer enligt vilka mångmiljardbelopp reserveras för duktiga chefer. De antas ju utan denna stimulans inte sköta sina jobb, vilket i slutändan drabbar oss. Således är socialdemokraternas ”egon” snarare reserverad för alla oss andra. Vi kan få för oss att vårt slit i hårt rationaliserade verksamheter på något sätt skall belönas, vilket vi alla vet leder till inflation, arbetslöshet och värre. Därför kommer Lunby-Wedin även i fortsättningen att, mellan sittningarna med AP-fonden, mana oss till återhållsamhet. Och som socialdemokraterna vet, är det ju enklare att utmåla Miljöpartiet med sina förslag om vissa undantag från turordningslistorna i mindre företag som löntagarnas verkliga fiender.

Read Full Post »

DSC00187

Mina tankar går idag till Håkan Juholt, hans söner samt alla de människor som satt sitt hopp till hans person. Du borde ha lyssnat på mig Håkan och avgått redan i oktober, inte på grund av hyresfrågan i ett rätt-felperspektiv utan för att det var kört för din del redan då. Ingen förtjänar den skärseld du sedan tvingats gå igenom. Hade du avgått då hade också alla vi som vill höra På minuten i radions P1 fått göra det på dess utsatta tablåtid idag.

Det drev du utsatts för saknar fullständigt proportioner, men det hade sin inre logik. Du utgjorde ett reellt hot för den borgerliga hegemoni som varje dag vaknar livrädda för att arbetarrörelsen ska återfå något av sin forna kollektiva styrka. Dessa människor har åtskilligt att förlora på ett sådant scenario. Och de befolkar som bekant även din egen rörelse. Inget får just nu störa den gigantiska omfördelning som idag pågår från gemensam välfärd till privata förmögenheter. Det kallas för ”valfrihet” och allt möjligt annat.

Som jag minns det, bestod 70- och 80-talets socialdemokratiska ungdomsrörelse inte bara av höger och vänster. Längst till vänster fanns de statssocialistiska grupperingar som först och främst värnade staten, det offentliga monopolet och det kollektiva ägandet. Som vänster räknades också den starka falang som kallade sig självförvaltare och i någon mening förebådade den gröna politiska rörelsen. De som kallade sig traditionalister räknades som höger men pläderade mest för facklig-politisk samverkan. Den egentliga högern kallade sig förnyare och var tydligt influerade av de marknadsliberala strömningar som växte sig allt starkare. Falangernas utbredning följde förbundets distriktsgränser på ett sätt som gjorde att en SSU-medlems geografiska hemvist avgjorde den politiska identiteten. Jag vill minnas att Kronoberg representerade ett vänsteralternativ i denna världsbild.

Även som utanförstående är det lätt att se hur de ideologiska motsättningar jag har skissat ovan trasar sönder och äter socialdemokratin inifrån. Man behöver inte vara raketforskare för att ana den marknadsliberala falangens gamla medlemmar bakom alla de läckor, krokben och knivar i ryggen som kantat din korta partiledarkarriär. Det har som sagt sin inre logik. Om de skulle förlora är deras fallhöjd betydligt högre än din.

Om man representerar vänster kan man bara hoppas på styrka genom kollektiv aktion. Representerar man höger har man maktens öra och kapitalets uppbackning. Ni trodde att trotskisterna utgjorde det stora hotet mot er rörelse, så naivt. Ni kunde nog inte i er vildaste fantasi föreställa er den resa som Nicklas Nordström och andra skulle göra rakt i svalget på de nyliberala tankesmedjorna.

Det förekommer olika åsikter om var och hur Socialdemokraternas utförslöpa inleddes. Jag brukar för egen del förlägga den till den tidpunkt då Ingvar Carlsson lämnade in en medlemsansökan till EU som del i ett krispaket. Nej, Ingvar var och är inte nyliberal, men han öppnade dammluckorna för en hållning där taktik och rävspel överordnades politikens innehåll. Tjugo år senare formas våra partiers politiska innehåll och mediala approach av kommersiella spinndoktorer.

Av de framträdande socialdemokrater som alls märks i det offentliga rummet är det idag faktiskt bara Lena Sommestad som verkar bottna i vad som borde vara en självklar agenda för ett socialdemokratiskt parti. Med henne som partiordförande hade socialdemokraterna kunnat återställa sitt förtroende hos väljarna. Men jag kan förstå att hon blockeras. Hon utgör ett skynke för marknadsliberala makthavare och borgerliga opinionsbildare. Hon utgör därför också ett dödligt hot för de nyliberala socialdemokrater vars hela maktbas och välstånd vilar på den acceptans de förlänats av svenskt näringsliv och likasinnade genom att hålla rent i det socialdemokratiska partiet.

Därför kommer socialdemokraterna inte heller nu att gripa tillfället och välja Lena Sommestad. Därför kommer Håkan Juholts avgång inte att lösa något av den s-märkta krisen. Tvärtom lär den  fördjupas då såren efter vinterns elaka spel nu ligger i öppen dager. Som mest kommer partiet att kunna samla sig till ett menlöst mittenalternativ som dör en långsam sotdöd.

Det är synd, för en levande demokrati bygger på maktdelning och vital opposition. Nu ligger all makt samlad hos penningen.

Read Full Post »