Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘socialpsykologi’

istan5

Frågan som forskare och media i USA har ställt sig är,Why is the Republican electorate supporting a far-right, orange-toned populist with no areal political experience, who espouses extreme and often bizarre views? How has Donald Trump, seemingly out of nowhere, suddenly become so popular? Att 75% av hans anhängare (i South Carolina) vill bannlysa muslimer är inte överraskande, inte heller att en tredjedel av dem även vill bannlysa homosexuella eller att 20% anser att det var fel av Lincoln att frige slavarna. Överraskande är dock att hans väljarunderlag skär genom befolkningsklustren, inkomstklasser, härkomst och generationstillhörighet, på ett sätt man inte har sett tidigare. Vilken faktor är det forskningen har missat?*Authoritarianism, om man får tro ett antal forskningsresultat som just nu diskuteras i USA.

Ända sedan 1990-talet har forskningen egentligen varit rätt svar på spåret. Auktoritarianismens förenande element är en personlighetsprofil, ett sätt att reagera, snarare än en sakpolitisk preferens. Så länge forskningen fokuserar på en opinions ”åsikter”, snarare än dess ”föreställningar”, tenderar auktoritarianismen att passera under radarn. Redan på 1990-talet frilade sociologen Stanley Feldman detta förhållande genom att plocka ut och analysera fyra frågor om barnuppfostran som ställts inom ramen för en omfattande Survey-undersökning.

  1. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) independence or,b) respect for elders?
  2. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) obedience or, b)self-reliance?
  3. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) to be considerate or, b) to be well-behaved?
  4. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) curiosity or, b) good manners?

Dessa ”harmlösa” livsfrågor visade sig korrelera med auktoritarianism i betydligt större utsträckning än kontroversiella samhällsfrågor om synen på dödsstraff, invandring eller rätten till abort. En individ med svarsmönstret ”b, a, b, b” skulle med mycket stor sannolikhet lägga sin röst på en auktoritär ledare av Donald Trumps kaliber, omvänt skulle en individ med mönstret ”a, b, a, a” välja Clinton eller Sanders. Dessa resultat har nyligen följts upp av en amerikansk doktorand, Matthew MacWilliams, som under förra vintern undersökte väljarpopulationen i South Carolina. Hans resultat bekräftar och förstärker bilden. Auktoritarianismen, snarare än politiska sakfrågor, är den faktor som explicit förenar Trumps anhängare (se figur).

img_1003

Så vad betyder detta? Synen på barnuppfostran förenar individerna i en politisk gemenskap, identifierad som auktoritarianism. Barnuppfostran bör enligt dessa syfta till respekt för äldre, lydnad, välartighet och gott uppförande snarare än till självständighet, självtillit, omtänksamhet och nyfikenhet. Denna auktoritetsbundna grundsyn lyser systematiskt igenom vid olika politiska ställningstagande, vad som är viktigt i skolpolitiken, i migrationsfrågor eller när det gäller lag och ordning. Olika ställningstaganden anpassas dock i offentliga sammanhang, på en glidande skala till vad som för stunden anses ”socialt accepterat att tycka”, därav den ständigt underliggande metadiskursen om ”politisk korrekthet” och åsiktsförtryck. Här har uttrycket …men det får man väl inte säga i det här landet?, sina rötter.

Under de senaste decennierna har forskningen allt oftare tagits på sängen av de kraftiga kast och omsvängningar som har präglat folkopinioner, nationellt såväl som transnationellt. Detta märks genom att de opinionsundersökningar som presenteras blir allt sämre på att identifiera strömningar av betydelse för den politiska utvecklingen. Inte minst har forskningen och opinionsinstituten systematiskt missbedömt den nationalistiska och främlingsfientliga vågen, egentligen auktoritarianismen. I det nyligen genomförda amerikanska presidentvalet, betraktades Donald Trump som en given förlorare ända fram till den punkt där rösträkningen ställde alla inför fullbordat faktum. Vi bör idag kunna betrakta de auktoritarianistiska värderingarna som en global maktfaktor med starkt inflytande över nationell och transnationell politik. Vi bör också kunna se konturerna av var det kan föra oss.

istan4Auktoritarianister reagerar kraftigt på destabilisering, tvetydighet och oförutsägbarhet. När hela samhällen, som nu, präglas av dessa omständigheter, triggas den auktoritetsbundna personligheten att bringa ordning i ”kaoset”, att agera politiskt, eller till och med samhällsomstörtande. Den mest tillgängliga vägen för detta utgörs ofta av att understödja”ställföreträdare”,tydliga talespersoner eller en ledarsymbol, som anses ha vad som krävs för att ”återställa ordningen” och ”undanröja hot”. Donald Trump är en sådan ledarsymbol. Dessa poppar upp och får snabbt vind i seglen då de opinionsmässiga underströmmarna driver på i en auktoritariansk riktning. Dessa mekanismer förklarar också den fanatiska aktivism som präglar 2000-talets auktoritarianism. Politiken är inte en fråga om vad vi kan skapa tillsammans, den är en föreställd kamp ”på liv och död”.

För auktoritarianismen utgör de politiska sakfrågorna endast medel. Målet, själva grundfrågan, kan sägas handla om hur olika individers fri- och rättigheter skall rangordnas. Vem skall bestämma över vem, vilka värderingar skall gälla, vem bör få yttra sig på vems bekostnad? Att istan1föreställa sig världen som hierarkiskt ordnad och konstituerad av motsättningar, ligger så att säga i auktoritarianismens DNA.

Enligt auktoritarianismens självbild utgör man en ”tyst majoritet”. Historiska fakta talar däremot för att man i själva verket utgör en ”högröstad minoritet”. Trots Hillary Clintons omvittnade impopularitet samlade Donald Trump inte mer än 20% av USA:s befolkning, nästan tre miljoner färre än Clinton. Siffror runt 20% tycks historiskt vara vad utpräglat auktoritära alternativ förmår samla i öppna, demokratiska val. Detta är egentligen inget konstigt förhållande om man betänker en utpräglat auktoritär strukturs utformning. Ett fåtal befinner sig i pyramidens topp, folkflertalet i någon av dess basnivåer. Strukturen uppmuntrar en endimensionell maktkamp där urvalsmekanismerna gynnar sociopatiska egenskaper som snabbt korrumperar toppskiktet. Nepotism, populism och ja-sägarkultur gynnas på bekostnad av kompetens, pragmatism, samarbete och ansvarstagande. Strukturen är, sedd över tid, starkt självförstörande.

istan2Ironiskt nog kan auktoritarianismens värsta fiende sägas vara social stabilitet och trygghet. Historiska fakta pekar mot att i öppna demokratier med låg arbetslöshet, jämn inkomstfördelning och stora offentliga utgifter, har den utpräglade auktoritarianismen generellt sett svårt att få fäste.Det föreligger ett tydligt, om än inte absolut, samband mellan auktoritarianismens utbredning och hur gini-koefficienten förändras över tid i en nation. Den auktoritärt präglade personligheten utgör, som det verkar, en ganska konstant andel i en population, men saknar i tider av stabilitet och trygghet incitament att göra politik av sina föreställningar. I ett land som Sverige, måste ett auktoritärt parti som Sverigedemokraterna, hålla en jämförelsevis liberal profil för att kunna växa i opinionen. Jimmie Åkesson kommer aldrig att bli Sveriges Donald Trump. Möjligen kan någon av hans efterföljare bli det.

Ett egendomligt särdrag som de auktoritära rörelserna tycks ha gemensamt är deras ”pragmatiska” syn på moralfrågor. Den moraliska svansföringen är hög då den riktas utåt, mot politisk opposition, media eller invandrare, den är obefintlig när den riktas inåt mot den egna gruppen. Auktoritarianismens företrädare beslås ideligen med lögner, ögontjäneri och halv- eller helkriminella handlingar utan att det bekommer opinionen. Tvärtom har ”skandalerna”, i Trumps, såväl som Sverigedemokraternas fall, varit opinionsdrivande. De ”dubbla måttstockarna” tycks utgöra en förutsättning snarare än ett problem för ledarskapet och utgör definitivt ett av auktoritarianismens särdrag. För att förklara fenomenet, återvänder jag i min diskussion till utgångspunkten för denna text, hur synen på barnuppfostran utgör auktoritarianismens förenande grundbult.

istan3I Per-Olof Enquists roman ”Livläkarens besök” får vi följa den danske kungen Christian den sjunde från det att han som sextonåring får ärva tronen. I en tidig scen blir han framsläpad till sin fars dödsbädd. Hans far tar ett hårt tag runt hans nacke och pressar huvudet mot sin nakna sida, samtidigt som han väser: – Ditt lilla kryp! Du måste bli hård… hård… HÅRD!!! ditt lilla… är du hård? Är du hård? Du måste göra dig… osårbar!!! Annars… Kung Christians uppväxt präglas helt av auktoritära uppfostringsmetoder. Som vuxen monark utvecklar han en neurotisk form av de svart-vita katarsisfantasier som präglar strängt auktoritetsbundna personligheter. I en scen anförtror kungen sig till den livläkare Struensee som kommer att spela en central roll för hans tid vid tronen:– Har ni aldrig, doktor Struensee, velat rensa templet från de otuktiga? Hade han helt lågmält frågat. På detta hade inget svar givits. Men konungen hade fortsatt: – Driva månglarna ur templet? Slå sönder? Så att allt kan resa sig ur askan som… Fågel Fenix? – Ers Majestät kan sin bibel, hade Struensee avvärjande sagt. – Tror ni inte att det är omöjligt att göra framsteg! FRAMSTEG! om man inte gör sig hård och… slår sönder… allt så att templet…

to be continued…

Annonser

Read Full Post »

vagn

Trots att vårt senaste besök ägde rum för över ett år sedan bryter han ihop redan i tamburen. Tvååringen har bestämt sig för att BVC utgör fiendeland.

Han klamrar sig som en föräldralös chimpansunge kring min hals medan sköterska och doktor söker hans uppmärksamhet med docka, boll, klossar och bondgårdsdjur. Att vägas, mätas eller lyssna på något hjärta är inte att tänka på. Det finns knappast några rationella skäl till att det är så här. Personalen är tillmötesgående och några nålstick eller traumatiska händelser finns, vad jag kan påminna mig, inte heller med i någon bakgrundsbild. Någonstans finns antagligen ett svar. En kombination av tillfälligheter och mikrohändelser har skapat ett starkt aversivt kroppsminne. Vad, när och varför förblir oåtkomligt. Kanske spelar det inte heller någon roll. I samma ögonblick som de automatiska dörrarna slår igen bakom oss är han åter sitt vanliga jag. – BVC roligt, hulkar han motsägelsefullt och snurrar några varv runt en lyktstolpe. Han ler trots att ansiktet fortfarande är svullet av all gråt och kramar den lilla sköldpadda han fick plocka ur en ask.

tornHade tvååringens reaktion kunnat utmanas där och då? Ja, om ”tiden” hade funnits som ett verktyg kunde tvååringen i lugn och ro fått utforska miljön och dess människor på sina egna villkor och paniken hade sannolikt lagt sig. Över tid hade tilliten och nyfikenheten tagit över. Den ”tiden” saknas ofta numera. När ”tiden” saknas återstår ofta endast tvång. Auktoritära tillrättavisningar, fasthållning, hot och ”konsekvenser” skulle få honom att kapsla in sina känslor och låta den mentala autopiloten ta över beteendet. Så gör vi inte längre med barn i vårt land. Däremot är sådant som känslor och känslomässiga reaktioner fortfarande omgivna av många starka tabun. Den professionella lösningen blir att ”göra det bästa av situationen”, ibland metodiskt som när vi använder ett lågaffektivt bemötande.

Jag har en teori om varför tvååringen reagerar som han gör. Jag tror att han instinktivt värjer sig mot miljöns starkt manipulativa karaktär. Tvååringen är verkligen ingen som hoppar jämfota på beställning. Hans syskon, idag unga vuxna, är precis likadana, kanske även jag själv. BVC gör vad de måste. De måste ”låtsas” leka med klossar, måste ”låtsas” berömma, för att instrumentellt kunna avläsa, utvärdera och dokumentera tvååringens motoriska färdigheter. Tvååringen tycks dock ha avkodat situationens dubbelnatur och upplever den av någon anledning som hotfull. Kanske rör det sig rent av om en genetisk kompispredisposition att reagera som han gör. I dessa grundläggande reaktionsmönster uppträder individuella skillnader väldigt tidigt i utvecklingen. Tvååringen svarar med trots på en situation där många andra barn ”triggas” av den uppmärksamhet de kan få genom att hoppa jämfota och visa upp sina färdigheter. Dessa skillnader följer oss inte sällan upp i vuxen ålder.

Mot ovanstående är det intressant att följa samtidens skoldebatt. Jag betraktar omslaget till professor Linderoths bok som skall återupprätta läraren; ett ilsket blängande manshuvud i marmor. En patriarkal arketyp. Författarens återkommande mantra är att ”…den som kan skall berätta för den som inte kan. Den enkla slutsatsen framställs som en lika ursprunglig, som överlägsen metod för att överföra kunskap. Idén har under senare år kommit att bli det dominerande paradigmet för hur framtidens skola bör vara organiserad. De flesta tycks tro att det verkligen är så enkelt. -Jag kan, säger tvååringen, trycker undan min hjälpande hand och fortsätter kämpa med sina Duplobitar. Jag funderar i mitt stilla sinne över var han kommer att ta vägen i det dualistiska skolsystem som i vår samtid tornar upp sig.

Read Full Post »

pled2

Jag vill minnas att frågeställningen handlade om vad som är särpräglande eller signifikant för rektorsrollen i en skolorganisation. Det var på rektorsutbildningen och vi skulle i en anda av modern seminarieundervisning skriva våra svar på ”post-it”-lappar. Dessa skulle sedan sorteras upp i teman på en av salsväggarna. Jag skrev makten och lönen på varsin lapp. Närmare 50 rektorer skrev runt fyra lappar var och så småningom satt ett par hundra lappar på väggen sorterade i olika kluster. De kluster som varierade teman som pedagogiskt utvecklingsarbete, arbetsmiljöansvar och administration var stora, andra något mindre. Min makten-lapp var helt ensam, likaså min lönen-lapp. De berördes inte heller i den efterföljande analysen.

Under 2000-talet har rektors position i skolorganisationen stärkts. Rektors befogenheter har utökats och fördjupats. Att det är rektor som ska leda skolans pedagogiska utvecklingsarbete är ett stående mantra inte minst hos Skolinspektionen. Och ingen förnekar väl egentligen att en rektor har makt, men själva ordet makt undviks i skolans språkbruk. Än tydligare ryggar skolan i detta sammanhang för att definiera lärare utifrån deras (allt mer) underordnade position. De har att underordna sig och anpassa sig till bland andra rektors maktutövning men som ingående i en analys över skolans organisation är detta perspektiv fullständigt frånvarande… Intressant.
pled1När rektors makt alls diskuteras gäller saken nästan alltid skolans ställning i relation till andra aktörer, t.ex politiker. När skolans inre arbete står i fokus används omskrivningar för makt. Ledarskapsbegrepp i olika varianter, som ledare-följare-situation eller pedagogiskt ledarskap, är populära.

Ledarskap och makt är besläktade begrepp men de är långt ifrån synonymer.Det sägs populärt att en chef har makt i kraft av sin position medan en ledare vinner inflytande i kraft av sina relationsbyggen. Vem som vill kan se att rektorsrollen i formell mening mestadels bygger på det förra. Då det pedagogiska ledarskapet avhandlas ligger dock fokus helt på det senare. Rektor förväntas kunna vara chef och ledare i en och samma person. Vad gäller rektors roll som pedagogisk ledare tenderar man dock att helt bortse från rektors roll som chef, alltså som makthavare. Denna partiella blindhet får konsekvenser och utgör kanske en orsak till att det pedagogiska ledarskapet är och förblir ett något dunkelt begrepp.

Så här definieras ”pedagogiskt ledarskap” av Skolinspektionen:

Pedagogiskt ledarskap är allt som handlar om att tolka målen samt beskriva aktiviteter för en god måluppfyllelse i relation till de nationella målen i skolan och för att förbättra skolans resultat så att varje elev når så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling. Det betyder att rektor måste ha kunskap om och kompetens för att tolka uppdraget, omsätta det i undervisning, leda och styra lärprocesser, samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat.

Rektor antas således inta ett coachande förhållningssätt, vara inspiratör och vägvisare. En coach som anställer, avskedar, bestraffar och sätter lön… Är det en oproblematisk kombo? Jo, tydligen har vi bestämt oss för det. pled3Dock, makt gör saker med människor, både med de som utövar den och de som utsätts för den. Detta har fastslagits i en oändlig rad av social- och organisationspsykologiska studier och är alltså vetenskapligt väl belagt. En rektor som vill sätta skolans pedagogiska agenda måste ha förståelse för att vederbörande i någon mening kommer att bli bemött som chef. Hur individerna i ett lärarlag reagerar och agerar inför en chefsperson grundar sig i livserfarenheter ända tillbaka till barndomen. Någon vet att smickra, en annan att gömma sig, en tredje att obstruera. Provkartan på (delvis omedvetna) reaktioner är bred. Samma sak gäller alla de (delvis omedvetna) fix och trix en rektor ägnar sig åt för att säkra sin maktposition. Utan förståelse för, och kunskap om, denna typ av processer, som ju präglar varenda lokalt utvecklingsarbete på skolnivå, kan det inte existera något pedagogiskt ledarskap. I vart fall inte om vi väljer att organisera skolverksamhet på det sätt vi gör.

To be continued…

Not: Du som är verksam inom skolan bör antagligen helt bortse från ovanstående diskussion. Betrakta då hellre skolan som ett sällskapsspel där du och din position är en av pjäserna. Reglerna utgörs av styrdokumenten. Din rektor är engagerad, vänlig och hjälpsam: Gå framåt tre steg, lyft 5000 kronor från banken. Din rektor är oberäknelig och hotfull på ett vagt sätt: Stå över ett kast eller gå tillbaka till ”gå”.

Read Full Post »