Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stefan löfven’

plikt1

Vi har hört honom säga det några gånger nu, Gör din plikt, kräv din rätt. Parollen var flitigt spridd i arbetarrörelsens barndom. Man kan se den på många av de gamla fackföreningsfanor som fortfarande paraderar i förstamajtågen. Möjligen har den sitt upphov i något av August Palms alla tal. Det retar mig, av skäl som jag strax skall återkomma till, att jag inte kan finna parollens ursprung. Stefan Löfven har i vart fall snappat upp den och använder den i en betydelse där betoningen ligger helt på sentensens första led, Gör din plikt.

Gör din plikt, kräv din rätt, säger Stefan Löfven och han är långt ifrån ensam om att säga så. Parollen sitter även som en smäck i munnen på hans trätobroder Jimmy Åkesson, åter med betoning på det första ledet. I sitt tal under fjolårets Almedalsvecka, understryker Åkesson sin tillfredsställelse över att landets statsminister har dammat av, vad han kallar den gamla hederliga socialkonservativa parollen. Socialkonservativ paroll, verkligen?

Här uppstår ett problem. En paroll som delas av Stefan Löfvén och Jimmie Åkesson kan knappast uppvisa någon särskilt djuplodande sensmoral. Dagens Sverige är ett annat land än det nyindustrialiserade fattigland i vilket parollen fick pryda fackföreningarnas fanor, men inför detta faktum är vår statsminister totalt tondöv. Han använder parollen i en samtida kontext, utan att på något sätt referera till de dimensioner som ursprungligen gav Gör din plikt, kräv din rätt, dess retoriska spänst. Parollen stod för något mycket mer, och annat, än den gamla kalvinistiska pliktmoral och predestinationslära som Jimmie Åkesson refererar till.

För det första, uttalades parollen i arbetarrörelsens barndom horisontellt, från skuldra till skuldra. Poängen var aldrig att mästrande inskärpa plikter, vilka man redan var plågsamt medveten om. Snarare användes den på ett sätt som syftade till att stärka den tidiga arbetarrörelsens självbild av bred folkrörelse, att betona det kollektiva ansvaret för vad som skulle bli den mäktiga förändringskraft som fordrade människovärdet tillbaka och lyfte landets breda lager ur absolut fattigdom.

plikt2För det andra, användes parollen ursprungligen i ett sammanhang där sentensens dubbeltydighet var hörbar och avsiktlig. Ordet ”plikt” kunde här uppfattas som direkt syftande på en skyldighet att kräva sin rätt, det vill säga att organisera sig. För den som återvänder till den tidiga arbetarrörelsens skrifter blir det uppenbart att man medvetet använde sig av denna glidning i betydelse. Exempelvis avslutas en inbjudan från 1918 gällande ett föredrag på temat ”kampen för bröd och frihet”, med orden Ingen för sin egen eller hela arbetarklassens sak arbetande, bör utebli. Arbetare! Gör din plikt, kräv din rätt! Betydelsen liknar i sin ursprungliga kontext mer den berömda parollen från Joe Hills avrättning, Sörj inte, organisera er, än det pliktstyrda ideal Jimmie Åkesson uttolkar.

I den löfvénska varianten har alltså parollen nära på blivit sin negation. Andemeningen blir något förmanande i stil med att den som ligger samhället till last har ingen rätt att komma dragandes med några krav. Orden faller vertikalt från en ledare som förmanar sina ”underlydande” och den ursprungliga dubbeltydigheten har helt gått förlorad. Parollen faller ohjälpligt ner i det socialkonservativa slukhålet och förvandlas till sverigedemokratisk nysvenska.

plikt3Jag föreställer mig att Stefan Löfvén är ganska präglad av det som kallas gammalt hederligt arbetarideal, och att detta möjligen är ursäktat oreflekterat. Det samma gäller dock knappast de horder av anställda kommunikatörer, PR-människor och strateger som befolkar socialdemokratin av idag. De verkar ha bestämt sig för att slå sista spiken i arbetarrörelsens kista genom att till varje pris vinna den femtedel av befolkningen för vilka socialdarwinismen utgör den betingade responsen på varje tänkbar frågeställning. När en undersökning häromdagen konstaterar att frågor gällande lag och rätt dominerar medias nyhetsutbud, ger justitieminister Morgan Johansson en analys, så grund, naiv och populistisk att man måste ställa sig frågan om ens han själv tror på det han säger, Jag ser det som en effekt av att människor ser att gängkriminaliteten är ett stort problem, och att vi måste möta den.

Jag saknar Olof Palme. Vad jag vet, använde han sig aldrig av parollen gör din plikt, kräv din rätt. I ett tal redan 1965 blottlade han dock som en tidig profetia, med kuslig precision, hela den socialpsykologiska grunden för vår samtids plågsamma medieklimat,

Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

Annonser

Read Full Post »

moppe

Vår statminister tycker att landets barn och unga måste skärpa sig. De landar snett i kunskapstävlingarna mellan länder och det duger helt enkelt inte om konkurrenskraft, tillväxt o.s.v. De kan inte glo på Netflix och blippa med sina teknikprylar hela dagarna, utan nu är det lyssna på läraren och göra sina läxor som gäller. Annars… tar vi ifrån dem deras mobiltelefoner på lektionerna. Snacka om ministerstyre. Ridå.

Jo, det är inget uppbyggligt inhopp i skoldebatten han gör, vår statsminister. Skolans ordningsproblem och mobiltelefonerna har Jan Björklund tjatat om i åtta år. Ordningsproblemen var kanske det viktigaste fokusområdet i den skollag han lanserade 2010. Varje läskunnig person kan i Kap.5 innantill läsa vad som gäller för exempelvis mobiltelefoner som stör undervisningen. Lagstiftningen är redan på plats och är i juridisk mening mycket enkel att tillämpa. Om det ändå inte sker är nog problemet mer kulturellt än juridiskt.

Och anledningen till denna Löfvenska björklundare är tydligen en studie gjord vid London School of Economics (av alla ställen) som har forskat fram att elever som ägnar sig åt mobiltelefon istället för undervisning lär sig mindre. Jo, tror f-n det.

Förutom att han efterlyser lagstiftning som redan finns, är det är tråkigt att Stefan Löfvén väljer en mästrande och patriarkal ton när han talar till landets barn, ungdomar och föräldrar. Dessa är hans egentliga uppdragsgivare och de allra flesta av dem har fostrats till kritiska och självständigt tänkande individer som inget hellre vill än att bidra. De vet vad som krävs för att nå framgång i sina studier, men de vet också att ställa krav på den undervisning som utgör en stor del av deras vardag. Det är något Löfvén borde vara stolt över och ödmjuk inför. Vill man nå framgång med sin skolpolitik bör man därför lyssna på dem som befinner sig i eller nära skolans verksamhet hela dagarna. Antagligen hade bilden nyanserats och kommit att handla om viktigare saker än detta mobiltelefonsförbudsältande.

övningsstolarJag instämmer dock när det gäller själva kärnfrågan. Skolan har ordningsproblem och ja, mobiltelefoner liksom annan tekniks närvaro vid fel tillfälle kan verka störande. Men för att på allvar förstå problemet måste man inse att skolan är en spegel av det samhälle den verkar i. Det finns exempelvis undersökningar som visat att så mycket som en fjärdedel av nationens produktivitet försvinner i privat surfande och mobiltelefonanvändning på våra arbetsplatser.
Högre chefer tycks vara de värsta ”syndarna” Den som ser sig omkring upptäcker också att småbarnsföräldrar inte längre tittar på sina barn. De tittar i sina skärmar. Små barn tillägnar sig tekniken redan innan två års ålder. Sådan är kontexten. Men om allt detta talas det mindre. Skolan får åter axla rollen som projektionsyta för allas våra tillkortakommanden, för ungdomsarbetslösheten, ansvardifussionen och en samtid som är svår att få grepp om.

Således försvinner inte problemet oavsett vilka lagar man inför. Förändringen kräver kulturförändring och nya sätt att tänka. Låt oss återvända till kärnfrågan, skolans ordningsproblem.

I den politiska debatten framkastas genomgående ytliga analyser som oftast inte bottnar i något annat än tro, magkänsla, fördomar eller egna gamla skolerfarenheter. Det kan antydas att landets lärare är så tappade bakom en vagn att de med berått mod skulle tillåta fri användning av ny teknik på ett sätt som står i vägen för elevernas lärande. Det kan påstås att landets lärare och rektorer helt enkelt inte begriper att de kan samla in samt även beslagta störande föremål. Dumheter. Om det för övrigt skulle vara så illa vore det väl än mer meningslöst att skälla på eleverna. Då ligger bollen uppenbart hos huvudmän och myndigheter.

Landets lärare, rektorer och elever har i sin vardag att hantera ett nationellt styrsystem som är inkonsekvent och motsägelsefullt. Verksamheten uppmanas att förena likvärdighet med individualisering, likformighet med valfrihet. De duktiga eleverna ska tillförsäkras sin egen utvecklingstakt utan att de mindre duktiga för den sakens skull halkar efter. Skolan skall vara trovärdiga i sin myndighetsutövning på en kommersialiserad marknad som gjort eleverna till kunder.

I skolans verksamhet vistas de flesta av landets barn och ungdomar. I en ordinär skolklass består majoriteten av vanliga resonabla individer, era söner och döttrar. Om man ber dem lägga undan sina telefoner så gör de i allmänhet detta. Några procent av eleverna blir dock genom sitt problemskapande beteende energitjuvar i verksamheten. Även bland dessa klarar dock skolan att komma till tals med de flesta, även om 2000-talets påtagliga segregering har bidragit till att vissa skolor får dra ett väldigt tungt lass.

Återstår en liten klick elever, kanske en på hundra som är så traumatiserade eller psykiskt labila att ingenting biter. Dessa elever kan ensamma, genom gränslöst beteende, sätta negativa avtryck i en hel skolverksamhet. Inte sällan handlar det om pojkar med en ytterst dysfunktionell självuppfattning. Våld, vandalism, maktspel, döds- och bombhot är vardag där de drar fram. Detta är en grupp elever som skolan har ytterst svårt att härbärgera. De utgör ett problem för rektor, för lärare, för skolkamrater och även för elevhälsan. Behöver det tilläggas att dessa elever inte tillgodogör sig skolans undervisning?

altare_0009Men i det svenska skolsystemet har ”rätten till utbildning” helt och hållet blivit skolans ansvar in absurdum. Därför är det enda tydliga ansvar som existerar runt dessa destruktiva elever skolans ansvar för deras rätt till utbildning. Det är naturligtvis praktiskt för polis, socialtjänst m.fl, men ytterst opraktiskt för skolan. Om skolan använder någon av de ”konsekvenser” som föreskrivs i skollagens Kap 5, vägs de upp av utredningar och extra stödåtgärder enligt Kap. 3 med vilkas hjälp eleven skall ”komma på banan” igen. I många fall överklagas åtgärder eller brist på åtgärder till någon av alla de juridiska överrockar som Jan Björklund har försett skolan med. Eftersom systemen är komplicerade är risken överhängande för att skolan har begått något formaliafel på vägen och får ”på tafsen” av Skolinspektionen, vilket sedan står att läsa om i den lokala tidningen. Detta är också anledningen till att skolans huvudmän ogärna använder de möjligheter till avstängning som faktiskt finns. En gymnasieelev kan ägna sig åt mordhot och ändå slippa undan med två veckors avstängning. Det är klart att detta sätter viss prägel på skolans ordningsfrågor.

Jag menar att systemet är orimligt och en stor del av anledningen till den svenska skolans ordningsproblem. Dessa elevers ohälsa kan inte först och främst vara skolans problem. Om skolan, så som den ser ut idag, ska fungera, bör den kunna stänga av dessa elever från undervisningen. Efter avstängningen bör det falla på någon annan samhällsinstans att fånga upp problemet och samordna de insatser som behövs för att komma vidare. Jag betraktar detta som en självklarhet, i synnerhet på gymnasiet, som för övrigt är en helt frivillig skolgång (än så länge).

Jag tror att den instans som är mest lämpad för att samordna insatserna runt dessa avstängda elever är den kommunala organisationens kommunstyrelser. Det skulle ge dynamik åt detta arbete och landets skolor arbetsro. Och det är klart att inte heller dessa medborgare ska lämnas i sticket. Tvärtom.

Epilog: När jag skriver detta hör jag Jan Björklund (för vilken gång i ordningen?) prata prat om att införa lärlingsutbildning som fungerar så bra i Tyskland och Danmark. Tänk, dessa utbildningar existerade faktiskt i svensk tappning redan när han blev landets utbildningsminister för nio år sedan. Han har haft nio (!) år på sig och inte ens lyckats kolla upp vad som faktiskt skiljer de tyska och danska systemen från det svenska. Svaret på det svenska lärlingsfiaskot står på sätt och vis inskrivet i texten här ovan, men det får jag utveckla i ett kommande inlägg.

Read Full Post »

nyponrosorDet är valår. Vi tar det igen. Var så goda, gratis konsultation:

Politik, vänster eller höger, handlar inte längre om att representera folket. Man representerar ”makten” och det blir allt tydligare i det politiska språkbruket. När Löfven och Andersson äntligen tog sig an debatten skedde det med en dn-artikel som lika gärna kunde ha författats av Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund eller Annie Lööf. Under rubriken Människor har ett eget ansvar för att bli anställningsbara hävdade den nya socialdemokratiska ledningen att man …varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera över ert språkbruk och vad det står för. Om man betonar att människor har ett eget ansvar för att göra sig anställningsbara är det samma sak som att betona att människor inte tar eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Det är vad som kallas en negativ människosyn, en politik som tar sin utgångspunkt i att människor är lata, eller i vart fall oförmögna att utan blåslampa forma sina egna liv. Det är vad som förr (på 1900-talet) brukade betecknas som en reaktionär politisk ståndpunkt förknippad med äldre tiders högermän.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera på vad ert politiska mandat består i. Nej, ni är inte längre tjänstemän. Ni representerar folket och folkets vilja. Man skulle rent av kunna påstå att ni är folkets tjänare. Då bör man inte mästra. Jag tror ni förstår vad jag menar, om ni stannar upp ett ögonblick och tänker efter. Det förhåller sig ju så att en överväldigande majoritet av invånarna i ert land varje dag gör sitt bästa för att få livet att gå ihop. Det är rent av så att många upplevda hinder är skapade av sådana som er, politiker.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni noga studera under vilka villkor era väljare framlever sina liv. Avståndet mellan väljare och valda är idag mycket stort och växer. Ni måste förstå att era livsvillkor på ett dramatiskt sätt skiljer sig från den genomsnittlige väljarens. Känslan av utsatthet kan vara stark även för den som tillfälligtvis råkar ha ett jobb. Vad händer när mattan dras undan? Då finns för de flesta ingen välavlönad reträttpost eller statsrådspension. Ni bör för övrigt aldrig någonsin glömma vilka som betalar dessa, era förmåner.

1a majDet handlar, Stefan och Magdalena, om identifikation. Den som hävdar att man måste betona människors eget ansvar, identifierar sig med en härskande klass, inte med de människor av vilka man blivit vald. Naturligtvis har människor ett eget ansvar, men det är inte er uppgift att påtala en sådan sak. Människor tar ansvar, bland annat genom att välja er. Människor berikar Er för att ni ska ta ansvar. Det är ett stort förtroende ni fått. Slarva inte med det genom att påtala självklara saker som människor redan är plågsamt medvetna om.

Det här, Stefan och Magdalena, var för inte så länge sedan fundamentalt för Socialdemokrater. På den tiden fanns i Sverige något som kallades folkrörelse. Det var det man avsåg när man sade sig känna stödet från rörelsen (inte att man lyckats få kritiska partidistrikt att hålla käft).

För att uttrycka det enkelt; Det är oss ni talar om. Det är Vi som väljer Er. Vi är kunniga, kompetenta och vi vill arbeta. Det är oss ni ska tala Med, inte Om. Det är mycket som gör oss förbannade. Varför krymper våra pensioner trots att vi levererar och tiderna är goda? Varför förskingras den gemensamma egendom vi finansierat med våra skattemedel, varför missköts den och omvandlas till privata förmögenheter? Varför ökar klyftorna och varför överlämnas vårt självbestämmande bit för bit till överstatliga organ? Det, och mycket annat, vill vi ha svar på. Att vatten är vått, björnar skiter i skogen och människor har ett eget ansvar, det vet vi redan.

Lycka till.

Gekås II

Read Full Post »

Politik, vänster eller höger, handlar inte längre om att representera folket. Man representerar ”makten” och det blir allt tydligare i det politiska språkbruket. När Löfven och Andersson äntligen tar sig an debatten sker det med en dn-artikel som lika gärna kunde ha författats av Jan Björklund eller Annie Lööf. Under rubriken Människor har ett eget ansvar för att bli anställningsbara hävdar den nya socialdemokratiska ledningen att man …varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera över ert språkbruk och vad det står för. Om man betonar att människor har ett eget ansvar för att göra sig anställningsbara är det samma sak som att betona att människor inte tar eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Det är vad som kallas en negativ människosyn, en politik som tar sin utgångspunkt i att människor är lata, eller i vart fall oförmögna att utan blåslampa i häcken forma sina egna liv. Det är vad som traditionellt brukar betecknas som en reaktionär politisk ståndpunkt förknippad med gamla tiders högermän.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera på vad erat politiska mandat består i. Nej, ni är inte längre tjänstemän. Ni representerar folket och folkets vilja. Man skulle rent av kunna påstå att ni är folkets tjänare. Då håller det inte att mästra. Jag tror ni förstår vad jag menar, om ni stannar upp och tänker efter. Det förhåller sig ju så att en överväldigande majoritet av invånarna i ert land varje dag gör sitt bästa för att få livet att gå ihop. Det är rent av så att många upplevda hinder är skapade av sådana som er, politiker.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni noga studera under vilka villkor era väljare framlever sina liv. Avståndet mellan väljare och valda är idag mycket stort och växer. Ni måste förstå att era livsvillkor på ett dramatiskt sätt skiljer sig från den genomsnittlige väljarens. Känslan av utsatthet kan vara stark även för den som tillfälligtvis råkar ha ett jobb. Vad händer när mattan dras undan? Då finns för de flesta ingen välavlönad reträttpost eller statsrådspension. Ni bör för övrigt inte glömma vilka som betalar dessa förmåner.

Det handlar, Stefan och Magdalena, om identifikation. Den som hävdar att man måste betona människors eget ansvar, identifierar sig med en härskande klass, inte med de människor av vilka man blivit vald. Naturligtvis har människor ett eget ansvar, men det är inte er uppgift att påtala en sådan sak. Människor tar ansvar, bland annat genom att välja er. Människor berikar Er för att ni ska ta ansvar. Det är ett stort förtroende ni fått. Slarva inte med det genom att påtala självklara saker som människor redan är plågsamt medvetna om.

Det här, Stefan och Magdalena, var för inte så länge sedan fundamentalt för Socialdemokrater. På den tiden fanns i Sverige något som kallades folkrörelse. Det var det man avsåg när man sade sig känna stödet från rörelsen (inte att man lyckats få de kritiska distriktsordförandena att hålla käft).

För att uttrycka det enkelt; Det är oss ni talar om. Det är Vi som väljer Er. Vi är kunniga, kompetenta och vi vill arbeta. Det är oss ni ska tala Med, inte Om. Det är mycket som gör oss förbannade. Varför krymper våra pensioner trots att vi levererar och tiderna är goda? Varför förskingras de välfärdstjänster vi finansierat med våra skattemedel, varför missköts de och omvandlas till privata förmögenheter? Varför ökar klyftorna och varför överlämnas vårt självbestämmande bit för bit till överstatliga organ? Det, och mycket annat, vill vi ha svar på. Att vatten är vått, björnar skiter i skogen och människor har ett eget ansvar, det vet vi redan.

PS. Alla tänker inte som jag. Moderate riksdagsmannen Göran Pettersson tycker att ni är duktiga. Han skriver att idag …skriver Stefan Löfven och Magdalena Andersson på DN-debatt om individens skyldigheter. Jag tycker att det är bra. Som varm anhängare av konkurrens så uppskattar jag att Socialdemokraterna nu utsätter oss i Alliansen för en politisk grillning med marknadsekonomiska förtecken. Generellt tycks ni röna uppskattning högerut. Och om det var så ni tänkte, glöm det jag skrivit här ovan. Det finns andra partier. DS

Read Full Post »

Mer Ur minnenas garderob: Ursprungligen publicerat i upptakten till en valrörelse då S började tappa greppet om makten över folkhemmet. Stefan Löfven kanske läser och begrundar, märker vissa givna aktualiteter och drar slutsatser. Här följer upptakten till ett borgerligt maktövertagande:

Så börjar valrörelsen ta fart. I helsidesannonser varnar ”s” oss för elaka ”egon” som bara tänker på sig själv. Så långt känns allt välbekant. På annan plats i bladet läser vi om Skandias bolagsstämma och turerna kring ett synnerligen frikostigt optionsprogram. Även detta sådant vi vant oss vid de senaste åren. Nu höjs dock röster mot dessa allt för frikostiga belöningssystem. Någon hävdar rent av att de utmanar ägarmakten över storföretagen. Är det den socialdemokratiska ”egon”-kampanjen som tagit steget ut i verkligheten? Eller är det rent av facket som har krånglat sig ut ur sin Bantorgsborg? Ingalunda. På barrikaden står Tomas Nicolin, son till legendariske SAF-direktören Curt Nicolin.

Någons världsbild kanske kantrar, men egentligen är det hela ganska logiskt. Tomas Nicolin är inte socialist utan agerar professionellt. Det krävs ingen diplomerad chefsekonom för att inse följderna av att chefsbelöningarna börjar plocka tiotals procent av företagsvinsterna. Nämligen, ägarnas avkastning naggas i kanten.

Tomas Nicolin representerar tredje AP-fonden. Hans fond förvaltar 130 miljarder av våra gemensamma pensionspengar. Denna och de övriga AP-fonderna utgör en tung aktör på den svenska börsen. Du, bäste medborgare, är alltså storägare i svensk företagsamhet samt äger dessutom betydande andelar utomlands. Det är inte Lars Ramqvist eller Willem Mesdag som representerar ägandet i Skandia, utan du och jag. När du ögnar minustecknen i ditt oranga kuvert bör du veta att det är dina pensionspengar som Skandia vill förvandla till optionsprogram. Det är över dig Lars Ramqvist öser förakt då han ursinnigt blängande från podiet försöker tysta kritiker av Skandias policy och skäller dem för att vara svenskt avundsjuka.

Stubinen är kort på näringslivets chefer. De har makt över många människor och mycket pengar.  De kan därför te sig skrämmande då de hotar med nedskärningar och utlandsflytt. De är likväl dina tjänare och din pensionsförsäkring. Och därför krävs ett starkt och självständigt ägarskap som vågar säga ifrån då näringslivets chefer förlorar proportionerna. Därför finns såväl ekonomisk som politisk kompetens representerad i AP-fondernas styrelser, och den är inte fullt så stockkonservativ som den bedövande initiativlösheten kan ge sken av.

I 3:e AP-fondens styrelse sitter bl.a Dan Andersson, chefsekonom på LO samt Rolf Andersson, utredningschef på svenska Kommunalarbetareförbundet. Tjogvis av frikostiga belöningsprogram bör rimligen före exemplet Skandia ha passerat deras ideologiska nålsöga utan att utgöra grund för vidare reaktioner. Kanske ter sig Nicolin aningen radikal i deras ögon? I 1:a AP-fondens styrelse sitter självaste LO-basen Vanja Lundby-Wedin som i DN har uppenbara problem med att förklara styrelsens reaktioner, eller snarare brist på reaktioner, inför Skandias optionsprogram. 1:a AP-fonden återfinns dessutom på Ramqvists lista över dem som helhjärtat menat sig stödja ledningens optionsprogram. Även övriga fondstyrelser utgör en lång rad exempel på ”s”-märkta och fackliga tungviktare. Dessa är alltså satta att vaka över dina fondandelar och agerar (i motsats till Aktiespararna och andra ”radikaler”) som om de frikostiga belöningssystemen betjänar detta syfte. Dessa personer, om några, besitter sann ekonomisk makt i dagens Sverige.

Så långt i verklighetsbeskrivningen kan vi pröva en rimlig tolkningsram för den socialdemokratiska ”egon”-kampanjen. Kanske varnar den inte för de mekanismer enligt vilka mångmiljardbelopp reserveras för duktiga chefer. De antas ju utan denna stimulans inte sköta sina jobb, vilket i slutändan drabbar oss. Således är socialdemokraternas ”egon” snarare reserverad för alla oss andra. Vi kan få för oss att vårt slit i hårt rationaliserade verksamheter på något sätt skall belönas, vilket vi alla vet leder till inflation, arbetslöshet och värre. Därför kommer Lunby-Wedin även i fortsättningen att, mellan sittningarna med AP-fonden, mana oss till återhållsamhet. Och som socialdemokraterna vet, är det ju enklare att utmåla Miljöpartiet med sina förslag om vissa undantag från turordningslistorna i mindre företag som löntagarnas verkliga fiender.

Read Full Post »