Mina tankar går idag till Håkan Juholt, hans söner samt alla de människor som satt sitt hopp till hans person. Du borde ha lyssnat på mig Håkan och avgått redan i oktober, inte på grund av hyresfrågan i ett rätt-felperspektiv utan för att det var kört för din del redan då. Ingen förtjänar den skärseld du sedan tvingats gå igenom. Hade du avgått då hade också alla vi som vill höra På minuten i radions P1 fått göra det på dess utsatta tablåtid idag.
Det drev du utsatts för saknar fullständigt proportioner, men det hade sin inre logik. Du utgjorde ett reellt hot för den borgerliga hegemoni som varje dag vaknar livrädda för att arbetarrörelsen ska återfå något av sin forna kollektiva styrka. Dessa människor har åtskilligt att förlora på ett sådant scenario. Och de befolkar som bekant även din egen rörelse. Inget får just nu störa den gigantiska omfördelning som idag pågår från gemensam välfärd till privata förmögenheter. Det kallas för ”valfrihet” och allt möjligt annat.
Som jag minns det, bestod 70- och 80-talets socialdemokratiska ungdomsrörelse inte bara av höger och vänster. Längst till vänster fanns de statssocialistiska grupperingar som först och främst värnade staten, det offentliga monopolet och det kollektiva ägandet. Som vänster räknades också den starka falang som kallade sig självförvaltare och i någon mening förebådade den gröna politiska rörelsen. De som kallade sig traditionalister räknades som höger men pläderade mest för facklig-politisk samverkan. Den egentliga högern kallade sig förnyare och var tydligt influerade av de marknadsliberala strömningar som växte sig allt starkare. Falangernas utbredning följde förbundets distriktsgränser på ett sätt som gjorde att en SSU-medlems geografiska hemvist avgjorde den politiska identiteten. Jag vill minnas att Kronoberg representerade ett vänsteralternativ i denna världsbild.
Även som utanförstående är det lätt att se hur de ideologiska motsättningar jag har skissat ovan trasar sönder och äter socialdemokratin inifrån. Man behöver inte vara raketforskare för att ana den marknadsliberala falangens gamla medlemmar bakom alla de läckor, krokben och knivar i ryggen som kantat din korta partiledarkarriär. Det har som sagt sin inre logik. Om de skulle förlora är deras fallhöjd betydligt högre än din.
Om man representerar vänster kan man bara hoppas på styrka genom kollektiv aktion. Representerar man höger har man maktens öra och kapitalets uppbackning. Ni trodde att trotskisterna utgjorde det stora hotet mot er rörelse, så naivt. Ni kunde nog inte i er vildaste fantasi föreställa er den resa som Nicklas Nordström och andra skulle göra rakt i svalget på de nyliberala tankesmedjorna.
Det förekommer olika åsikter om var och hur Socialdemokraternas utförslöpa inleddes. Jag brukar för egen del förlägga den till den tidpunkt då Ingvar Carlsson lämnade in en medlemsansökan till EU som del i ett krispaket. Nej, Ingvar var och är inte nyliberal, men han öppnade dammluckorna för en hållning där taktik och rävspel överordnades politikens innehåll. Tjugo år senare formas våra partiers politiska innehåll och mediala approach av kommersiella spinndoktorer.
Av de framträdande socialdemokrater som alls märks i det offentliga rummet är det idag faktiskt bara Lena Sommestad som verkar bottna i vad som borde vara en självklar agenda för ett socialdemokratiskt parti. Med henne som partiordförande hade socialdemokraterna kunnat återställa sitt förtroende hos väljarna. Men jag kan förstå att hon blockeras. Hon utgör ett skynke för marknadsliberala makthavare och borgerliga opinionsbildare. Hon utgör därför också ett dödligt hot för de nyliberala socialdemokrater vars hela maktbas och välstånd vilar på den acceptans de förlänats av svenskt näringsliv och likasinnade genom att hålla rent i det socialdemokratiska partiet.
Därför kommer socialdemokraterna inte heller nu att gripa tillfället och välja Lena Sommestad. Därför kommer Håkan Juholts avgång inte att lösa något av den s-märkta krisen. Tvärtom lär den fördjupas då såren efter vinterns elaka spel nu ligger i öppen dager. Som mest kommer partiet att kunna samla sig till ett menlöst mittenalternativ som dör en långsam sotdöd.
Det är synd, för en levande demokrati bygger på maktdelning och vital opposition. Nu ligger all makt samlad hos penningen.
Lämna en kommentar